Listigheter
Eftersom jag vet att ni tycker mitt liv är så urbota intressant,
så kommer här en lista med totalt onödiga fakta.
Det är dessutom inte omöjligt att jag redan gjort denna listan
någon gång tidigare i bloggen,
men som man brukar säga "Upprepning är inlärningens moder"
Och visst vill ni väl kunna varje liten obetydlig faktadetalj om mig,
ifall ert liv någon gång skulle hänga på en fråga som rör
min oerhört exceptionellt delikata existens?
Precis
....Tänkte väl det .. läs och lär!
Hur gammal är du om fem år?
- 29 år och lite drygt en månad
Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
- Inte hunnit tillbringa dagen med någon annan än Kira ännu,
men ska förhoppningsvis träffa Emelie sedan!
Hur lång är du?
- 168 cm. Men känner mig ofta väldigt mycket mindre än så.
Vilken är den senaste filmen du sett?
- Första SATC-filmen, och typ en tredjedel av film numero två.
Vem ringde du senast?
- Mamma. Förmodligen, eftersom hon är iprincip den enda jag ringer till.
Vem ringde dig senast?
- Förmodligen mamma det med,
eftersom hon är iprincip den enda vars samtal jag besvarar...
Hur löd det senaste sms:et du fick?
” Hehe, nä det är lugnt =) ”
Föredrar du att ringa eller skicka sms?
- Sms, helt klart. Det är läskigt att prata i telefon.
Jag borde väl kanske egentligen träna mig mer på att prata i telefon,
men det blir lixom inte av.
Är dina föräldrar gifta eller skilda?
- Jättegiftiga!
När såg du senast din mamma?
- När jag var hemma på Orust i helgen.
När vaknade du i dag?
- Beror på hur man ser det
Första gången jag vaknade var väl runt kl ett,
och sista gången jag vaknade var strax efter fyra tror jag.
Jävla skit att bara kunna ta EN benzotablett...
Var tror du att du befinner dig om tio år?
- För min del så är det mindre viktigt VAR jag befinner mig,
men jag önskar att jag är lycklig.
Vad fick dig verkligen att skratta senast?
- Något min fina vän Danne sa igår, han är knäpp.
Hur stor är din säng?
- 180x200 cm.
Så stor att man sover vilse om man sover ensam i den
Sover du med eller utan kläder på dig?
- Sover jag ensam har jag nästan alltid nån t-shirt på mig,
för annars fryser jag ihjäl, men sover jag tillsammans med någon
så får denna någon så vackert se till att värma mig,
så då behövs ingen t-shirt!
Vilka städer har du bott i?
- Alltså, "städer" är ju något av en definitionsfråga,
och jag skulle inte under några omständigheter
klassificera Lalleröd och Nötskär som städer,
men eftersom jag bott där så får dom räknas in.
Som städer så räknas väl Uddevalla och Göteborg då.
Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
- Barfota! Jag är och förblir ett barfotabarn.
Är du social?
- Till viss del. På mitt egen lite halvt vrickade sätt.
Tycker du om kaffe?
- Ja. Jag behöver kaffe för att fungera har jag kommit fram till.
Vad dricker du till frukost?
- Oftast så består min "frukost" enbart av något drickbart,
typ kaffe och fil, så jag vet inte riktigt hur jag ska besvara den frågan.
Obs. Jag menar alltså inte att jag BLANDAR kaffe och fil...
Om några oklarheter kring det skulle uppstå.
Sover du på någon särskild sida?
- Nae, men jag vaknar väldigt ofta på FEL sida...
Kan du spela poker?
- Jaaa, men om jag är så jävla grym är väl en annan femma...!
Tycker du om att mysa/kela?
- Oftast gör jag det. Ibland har jag dock grava närhets-issues,
och då är jag mer som en igelkott än en kelsjuk katt.
Är du en beroendemänniska?
- Ja, jag kan bli beroende av något innan jag ens testat det ungefär.
Känner du någon med samma födelsedag som din?
- Ja, en hel hög faktiskt!
Vill du ha barn?
- Ja.
Har du någonsin åkt ambulans?
- Japp. Ett par ggr.
Vad spenderar du helst pengar på?
- Nagellack och sushi kanske...?
Sover du med gosedjur?
- Micke?
Flirtar du mycket?
- Hmm. Jag tror jag är rätt flirtig av mig, till viss del omedvetet,
fast inte "blodigt-allvar-flirtig" utan mer som en del av min personlighet.
Vilket ofta kan trassla till saker rejält, och skapa väldiga missförstånd
när folk tar min flirtiga jargong som något än just en jargong...
Har du fått fortkörningsböter någon gång?
- Nej. Det enda jag har körtkort för är symaskin.
Och den enda gången det gått liiiite för fort där
var när jag lyckades köra över en kompis finger.
Två ggr. Sicksack-stygn.
Vilken var den senaste boken du läste?
- Nu var det faktiskt ett tag sedan jag läste.
Det går i perioder, när ångesten är för stark lyckas jag sällan
finna ro och koncentration till att läsa.
Men jag tror sista boken jag läste ut var Jonas Gardells senaste bok,
med samlade tankar/citat.
Yes, I'm alive.
så att inte bloggen tror jag övergivit den eller så.
Senaste veckan har varit väldigt jobbig,
men jag lever åtminstone ännu.
Det absolut svåraste har varit att dra ner lite på aktivitetsnivån,
att inte gå fyra timmar om dagen + övrig aktivitet
(Till och från affären, gå runt på stan osv.)
De första dagarna lyckades jag begränsa promenaderna
till max 2x30 minuter, men jag kände verkligen
hur det bara krypte under skinnet på mig.
När jag väl går nu, så är jag så stressad
och går så fort att Kira nästan sätter sig på bakhasorna emellanåt.
Igår kväll så rann det över fullständigt,
och den rundan som normalt tar mig nästan en timma
tog lite drygt 40 minuter. Då går det för fort...
Fick mig även en tankeställare när jag läste igenom pappren
som jag fick hemskickat från behandlingshemmet,
där stod det (så som jag förstod det iaf)
att deras "lägsta tillåtna" BMI innan
man sätts på näringsdrycker är BMI 20.
Mitt ligger nu på 20.5...
Tänkte åka iväg till gymmet och få vägt mig om en stund,
innan jag ska till habiliteringen
Samtidigt som jag är livrädd för att gå upp i vikt,
så är jag nästan lika rädd för att tappa för mkt,
och behöva sättas på näringsdrycker och viktuppgångsschema
när jag kommer ner till Varberg.
Jag vet ju så himla väl att det blir dubbelt så jobbigt då...
Eller ännu värre,
att det går så långt att kroppen,
och framförallt mitt hjärta,
hinner tacka för sitt och ge upp igen.
Man är så jävla maktlös.
Demonerna har en så insnärjd i sitt jävla svarta nät av ångest,
ju mer man desperat försöker trassla sig ur,
desto hårdare skär nätets rakbladsvassa trådar in ens skinn.
Och dom fyller min mun med så mycket ångest
att jag inte ens är förmögen att skrika på hjälp.
Så jävla mycket ångest
Hur mycket panikkänslor en hjärna kan hantera
innan den imploderar och ger upp.
Och hur mycket självhat man kan rika mot sig själv.
Just nu känner jag mig så otroligt svag,
kastas mellan uppgivenhet och hopplöshet.
Den 7e februari läggs jag in i Varberg,
och just nu så har jag svårt att se hur jag ens ska klara av
att leva så länge utan att jag går under!
Bedömningssamtalet i måndags gick bra,
uppenbarligen, eftersom jag fick en plats där nere.
Vet inte hur många liter tårar jag grät under samtalet,
och sedan efter det på väg hem,
för att inte tala om under dagen igår...
Och ändå så ligger tårarna i ögonvrårna även nu,
hotar att rinna över.
Hur många liter tårar rymmer mina tårkanaler egentligen!?
("Kan man gråta sig ner i vikt?" är en bisarr tanke som slår mig)
De kommande sju veckorna kommer vara riktigt jobbiga,
först dom fyra som är nu innan inläggningen,
att klara av att stå emot impulser att banta ner mig,
"så jag har en marginal att gå på när jag kommer dit ner"
= oerhört sjuk tanke!!!
Och även stå emot den ständiga impulsen att ringa ner till Varberg
och säga att jag ångrat mig, jag vet inte hur många gånger jag redan
varit nära att göra det
Sedan så kommer dom tre första veckorna där nere
bli nåt av det värsta jag gått igenom, jag förbereder mej redan
på att det kommer bli ett helvete.
Min största oro är faktumet att jag inte kommer tillåtas någon
form av motion där nere, framförallt inte just dom tre första veckorna
För mig känns det helt omöjligt hur jag ska kunna ÄTA all den maten
som kommer "tvingas" i mig, OCH inte få lov att promenera/träna
Inte ens något litet som en halvtimmas promenad per dag!!!
(Jag kommer gå upp så otroligt jävla mycket i vikt,
och hata mig själv ännu mer, och äcklas över hur jag ser ut!
Förstår dom inte det?!?! Varför vill dom göra mig ännu fetare?!?!)
Det är så otroligt ångestskapande
att det NÄSTAN stiger över själva matångesten!
Även det faktum att det är besöksförbud dom tre första veckorna
känns otroligt jobbigt, och sedan att jag inte har en aning om när
jag kommer få träffa Kira igen.
Det är nog en utav dom jobbigare delarna det med,
för människorna i mitt liv har ju lite lättare att komma ner
och besöka mig, medans Kira inte har lika lätt för den delen.
Och jag är så otroligt medveten om att det är
just de tankarna som jag skrev inom parantes här ovan,
som gör mig sjuk, som gör att jag ens har en diagnos
och är berättigad till en plats på ett privat behandlingshem,
där jag nog inte vill veta hur mycket behandlingen hade kostat
om det inte gått via vårdslussen...
Jag vet att en person med ett "normalt ätbeteende"
inte skulle bryta ihop över att behöva äta
och samtidigt inte kunna röra på sig...
Jag menar, jag vet ju att folk blir sängliggande för diverse andra,
kroppsliga sjukdomar, influensa, operationer osv
inte får dom totalpanik och svälter sig själva
bara för att dom inte kan röra på sig och förbränna all energi!
Nej, dom tar istället hand om sig själva,
låter kanske tillochmed kroppen få lite extra,
så den kan läka sig själv
och bli fortare frisk igen!
En ätstörd hjärna är så fruktansvärt ologisk
Idiotisk. Självdestruktiv. Självförstörande.
Och egentligen rätt så patetisk,
för visst faaan finns det bättre saker
att ägna sin tankeverksamhet åt än
mat, vikt, kropp, ångest, kräkningar, hetsätningar, motion
Men även fast jag vet det, så minskar inte det min ångest.
Den finns där likförbannat och gör så att jag till och från
inte klarar av att andas normalt utan panikandas så jag nästan svimmar...
Bedömningssamtal
för att göra ett studiebesök och bedömningssamtal
för ev. inläggning på behandlingshemmet där.
Det är jävligt nervöst och oroligt just nu,
jag får flera gånger i timman impulsen att ringa
och säga att jag inte kan/vill/vågar.
Det är så stort. Så skrämmande.
Så världsomvälvande. Så slutligt och totalt.
Jag vill så jävla mycket, men det är så mycket som ska funka med.
Så mycket som ska genomlidas, så mycket som ska övervinnas
att jag knappt klarar av att andas när jag tänker på det.
Det känns som om jag står högst upp på Mount Everest
och tittar med darrande knän ut över branten.
Över en brant där jag sedan skall klättra ned,
helt utan varken syrgas eller säkerhetslinor.
Endast ett felsteg från en väldigt säker död...
Ibland vill jag bara lägga mig ner och gråta.
För att jag är så feg, för att jag tvivlar på mig själv
För att jag återigen låter hjärnan tänka sjuka tankar.
Jag upptäcker om och om igen tankar som
"När jag kommer hem igen så ska jag [insert valfri ÄS-tanke]"
Jag vet att en eventuell inläggning kommer bli ett riktigt helvete
till en början, men sedan kanske det blir lättare?
Men jag är så jävla rädd för det där initiala helvetet!
Rädd för att ångesten ska äta upp mig,
att jag ska förgöras och gå under av mitt eget självhat.
För att inte tala om rädslan för att gå upp i vikt,
att bli ännu tjockare...
(Jag vet att det till stor del är just den rädslan jag behöver hjälp med,
men rädslan för hjälpen är nästan lika stor som rädslan i sig!!!)
Och jag vet att det bara är onödigt att oroa ihjäl sig
innan jag ens vart där nere...
Och jag hoppashoppashoppas att jag får träffa
min älskade Åsa en snabbis när jag är där nere iaf!!
Nyår!
men då vissa av de bilder jag kommer lägga upp
behövde godkännas av samtliga som figurerar i dom,
så tog det ett litet tag!
Ja, ni lär väl kunna lista ut vilka av bilderna jag ville få klartecken
innan jag publicerade ;)
Nyår firades som vanligt hemma på Orust,
är ett gäng grannar som turas om att hålla i firandet,
detta år var det mina föräldrars tur att vara värdpar
Gubbarna lagar maten medans vi tjejer bara sitter
och tar det lugt hemma hos någon av de som inte håller i galejet.
Precis så som det ska vara med andra ord! =)
Nå, jag låter väl bilderna tala lite för sig själva istället!
Välkomstdrinkarna!
Eftersom jag dels är vegetarian,
dels allergisk mot både det ena och det andra
och sedan lite krånglig med maten i allmänhet
så fixade jag själv iordning det jag skulle äta.
Här ser ni min förrätt, räksallad.
(Huvudrätten såg ungefär likadan ut,
men där var räkorna utbytta mot Tzayspett)
Här är första bilden som jag vill ha godkänd innan jag la upp;
Så här såg våra gubbar ut när dom kom in med förrätten.
(Ingorera vänligast väggen där bakom,
mamma och pappa håller på att renovera lite)
Närbild på min skrutt! =)
Och såhär fina var dom när dom kom in med huvudrätten.
Sedan när desserten skulle bäras ut så var dom endast iklädda
kalsonger och slips, de bilderna tänker jag dock INTE lägga upp!
Kvällen var i helhet väldigt lyckad,
dessvärre blev det inte många kort tagna.
Jag är värdelös på att ta kort!
(Det roliga är att jag precis upptäckte
att jag skrev exakt samma mening förra nyår...haha)
Nåja, gott nytt år på er alla, lite såhär i efterskott!
Pussokram
Julhelvete och ångest
och paniktåget går, så att säga, över "Sans och Balans-rikets" gränser.
I nordlig riktning, utan någon ytterligare gräns i sikte . . .
Och det är för mig bara till att gilla läget och åka med,
för jag har glömt bort vart bromsen sitter.
Mest går jag omkring i ett halvdrogat töcken och önskar inget hellre
än att någon ska komma och ta mig med nånstans långtlångt bort.
Men det sker inte, så jag trycker i mig ytterligare en narkotikaklassad,
förmodligen ganska så beroendeframkallande tablett
och försöker förgäves le.
Det känns som om mitt leende liksom har fastnat i mina tänder,
och varje fejkat skratt får bitter magsyra att välla upp i min mun.
Jag kan inte minnas när jag senast sov hyffsat okej,
(för helt okej har jag inte sovit på många många år)
detta till trots att jag nu fyrdubblat mitt intag av lugnande kvällen.
Men trots det så vaknar jag varje natt
helt genomsvettig av panikdrömmar,
med ångesten hamrande i bröstet
och kräkreflexer i halsen.
Vedervärdigt .
"Fru Hjärter Dam står stel och sjunken ner i dyn
och hon väntar på ett stjärnfall i skyn
Inte för att hon vill önska sig nånting
Nej, hon önskar ingenting
Men hon vill se att det som glittrar mest ska falla"
Lars Winnerbäck - Julgröten
Ceca - The new edition
denna gången utökad med en astmadiagnos!
Det är fina grejer det må ni tro!
OBS!
Detta är endast en begränsad upplaga,
för med all säkerhet dyker det inom en snar framtid
upp ytterligare uppdateringar i form av sjukdomar och diagnoser,
så passa på medans Ceca - Astmaedition fortfarande är tillgänglig!
Priset är just nu endast 10 kronor,
och då medföljer lite slem i luftrören och en sexigt hes röst!!
Sömnlösa nätter, hosta och akutbesök
Nu har jag varit lite kass på att blogga igen,
det går lixom i perioder det där.
Hursomhelst, nu bloggar jag iaf!
Har haft ett antal sömnlösa nätter det sista,
dels så har jag sovit sämre än vanligt ett bra tag pga psyket,
men sedan så blev jag i förra veckan tokförkyld igen.
Natten mellan söndag och måndag fick vi åka in till akuten,
för då hade jag inte sovit något på tre nätter,
och hostade så mycket att jag kräktes.
Väl på akuten så var i princip första frågan om jag har astma.
Lite "kul" att det var det första läkaren frågade
efter att jag beskrev hur jag mådde.
När jag då sa att jag har tid på onsdag (imorgon)
hos en lung-/astmaläkare,
så sa han att det nog är en bra idé...
Efter att han lyssnat på mina lungor och dunkat lite i ryggen på mig,
så konstaterade han att jag åtminstone inte hade lunginflammation.
Men att jag var tät i luftrören, så han ordinerade Ventoline
som är luftrörsvidgande, så jag fick andas in det i ett par minuter
och hejsan svejsan vilken skillnad det blev när jag andades efteråt.
Så läkaren skrev ut en Bricanylinhalator åt mig + Cocillana (hostmedicin)
Tycker det är rätt intressant att läkare kan vara så olika,
när jag var till VC'n här i Majorna efter allergichocken,
och sa att jag gärna ville ha Bricanyl eller liknande,
ifall det tätnar till igen, så sa hon att dom inte kan skriva ut sånt
om det inte är konstaterat astma,
men denna läkaren kunde tydligen skriva ut det ändå?
Knepigt . . .
Nåväl, inatt så började jag hosta IGEN,
kände bara neeeej, jag vill SOVA!!
Men så testade jag att ta två "puffar" av Bricanylen,
och så var hostan puts väck och jag sov hela natten!!
Så min Bricanyl är min nya bästa vän!!!! =)
Frölundamatch
denna gången gick det inte så himla bra för dom direkt.
Jävla Färjestad. Åk hem med er och drick ert jävla lila kaffe!!!
Hade åtminstone finfint sällskap av min lille Sebbe =)
Jag och Matilda, Mickes syster, bestämde oss för att bli ansiktsmålade,
vi fegade dock ur lite, och skippade helfejsmålningen,
utan körde istället på "bara" flaggor på kinderna,
vilket vi ångrade sedan, så nästa gång blir det All in! =)
Fick även shoppat lite grejjer innan matchen började,
låter bilderna nedan tala för sig själva mestadels!
Svettband/handledsvärmare
- ingen aning vad jag ska ha dom till, egentligen,
men vafan, dom är rosa!!!
10:- för båda två, oemotståndligt!
Sinnessjukt cool slips som Micke fick i för tidig födelsedagspresent,
han fyller idag!
25:-, helt galet!
Finfin hoodtröja!
Även den 25:-!!!
Lite närmare bild på ena trycket!
Vill även passa på att gratulera min fina pojkvän på födelsedagen,
och på våran halvåriga förlovningsdag! <3
Långpromenad, knubbsälar och lunchångest
blev det långpromenad i Slottskogen.
Jag tycker det är så sinnessjukt mysigt att gå där bland alla löv!
Just idag så var löven väl mestadels bortblåsta efter nattens
stormvindar, och så låg det träd och grenar överallt.
Igår när jag gick där så blåste det utav bara helvete,
så jag fick flera gånger hoppa undan för att inte få en gren på mig!
Vi tog ett varv runt djurinhängnaderna,
och Kira fick träffat älgarna igen.
Hon tycker inte riiiktigt om dom,
men det är fruktansvärt bra träning för henne,
slottskogssightseeing är miljöträning om något!!
Trots att raggen är uppfälld på henne när vi passerar älgarna
och att hon gömmer sig bakom mig,
så stannar hon ändå kvar, och försöker inte sticka ifrån "faran"
Däremot blev hon helt galen när vi gick förbi påfåglarna,
dom gillade hon verkligen inte!
Förstår inte varför dom var så farliga enligt henne?
När vi kom till säldammen,
så tog det ett tag innan hon förstod att det var nåt i vattnet,
men där var hon mer framåt och nyfiken på vad det var,
tror hon gärna hade hoppat i och leka med dom!
Vi gick även ned där man ser under vattnet,
men dessvärre var rutorna så jävla täckta med slem och alger,
så man såg inte så mycket, var bara någon gång när en säl
simmade precis längs rutan som man såg dom. =(
Jag gillar sälarna, dom är så harmoniska och nöjda med livet,
trots att dom är lite småfeta!!
Jag menar, det är ju inte för inte det heter knubbsäl!
Och slutligen angående sista "delen" av rubriken,
så är det denna veckan jag ska börja försöka äta lunch
enligt den planen jag följer.
Har klarat av att få i mig frukost, och behålla den,
i tre veckor nu, och den planen jag ska försöka följa
är uppbyggd i treveckorsintervaller,
där man tar ett mål åt gången, och siktar in sig på att klara av det
innan man går vidare och lägger till ytterligare en måltid.
Små små steg framåt lixom
Det känns som en strategi som funkar för mig,
för om jag skulle försöka med allt på en gång,
så hade det bara blivit ett jävla magplask av allt.
Och peppar peppar,
jag har faktiskt klarat av frukosten över förväntan,
men ska inte sticka under stol med att det har varit
någon gång som den "kommit ut igen",
men då har jag bara slått mig själv på käften lite
och sedan gjort ett nytt försök.
Men nu är det alltså lunchen som ska klaras av i tre veckor.
Det känns väldigt mycket större och jobbigare än frukosten.
Mycket tror jag är pga att lunchmat ofta är varm mat,
och jag har mycket svårare för mat som är varm,
än för kall/sval mat.
Det känns som om varm mat sväller mer i magen på nåt sätt.
Så min plan är väl att göra någon form av relativt matig sallad,
för jag vet ju att det inte är bra för en sån som mig
att äta för lite heller, trots att jag väldigt gärna hade hållt mig till en
"ofarlig" grönsallad utan något annat i.
Men det får bli lite lax eller liknande till salladen,
kanske lite bönor med för att få bra kolhydrater.
För pasta och bröd tilltalar mig inte riktigt...
Det är väldigt tur att man har en pojkvän som jobbar
nere i fiskehamnen och som plockar med sig finfina laxfileér hem =)
Fast jag överväger om jag kanske ska ta och köpa ett par bitar
sushi istället, för det är jag faktiskt sugen på
+ att jag glömde lägga upp den frysta laxen igårkväll,
så det är fortfarande alldeles för frusen för att kunna lagas till...
En såndär typisk "ätstörningsmiss";
"Oooojdå, jag glömde visst lägga upp maten,
så därför kan jag inte äta lunch idag . . . vilken ooootur!"
Men tji fick du där Ana-Mia,
för jag har levt med dina/era knep och trix så länge,
att jag faktiskt, trots att jag många gånger faller för dom,
ändå är fullt medveten om att dom finns där
och hur dom "ser ut" . . .
Who's the biaaatch now?!!!
Snus och övervunnen ångest
Ibland så överträffar jag mig själv
Både i dumhet och vad jag faktiskt klarar av ...
Jag gick till gymmet imorse för att köra ett cross-pass,
och någonstans mellan omklädningsrummet och maskinerna
så fick jag för mig att det vore en strålande idé att väga mig ...
Idiotiskt? Ja ...
När jag såg siffrorna på vågen
så ville jag helst bara lägga mig ner på golvet och gråta
(Alternativt ta första bästa spårvagn hem igen, montera isär en rakhyvel
och trycka i mig en helvetes massa piller och fly verkligheten ...)
Men gjorde jag det? Nej.
Lever jag fortfarande? Ja!
Jag bet mig istället i läppen och ställde mig på crosstrainern,
trampade bort ångestmolekyl efter ångestmolekyl
och la mig sedan efter ca 45 minuter i solariet.
(Egentligen så ville ena delen av mig stå där minst 45 minuter till,
och hetsträna bort allt FETT, men den andra delen vann denna gången)
I solariet så hade jag ett av mina vanliga samtal med mig själv,
eller ja, mina två sidor samtalade och jag fick vackert ligga där
och lyssna och försöka "medla".
Jag kom tillslut fram till, efter en hel del grubblande,
och övertalande av mig själv, att det faktiskt var en rätt så bra idé
att ställa mig på vågen.
Jag fick ju faktiskt se att jag inte
vägde lika mycket som jag var så inbitet säker på att jag gjorde.
Trots att det är långt mer än vad en viss del av mig vill väga,
så är det inte så himla många kilon över min "högsta godtagbara gräns"
Faktiskt "bara" fyra kilo ...
Sedan så kom jag fram till att jag, pga allt kräkande,
förmodligen har en hel del vätska samlat i kroppen
vilket gör att vikten inte till 100% är att lita på.
Det lugnade ner mig en smula.
Och slutligen, så vet jag att om jag ska in på behandlingshem
så kommer jag bli tvungen att möta vågen
och det kändes bättre att göra det nu,
innan jag eventuellt blir inlagd,
för då kommer det vara så himla mycket andra
ännu mer ångestskapande grejjer jag måste genomlida.
Varje sak jag kan ta bort från den listan,
eller åtminstone minska lite, är ju guld värt.
Så summan av kardemumman blev
att jag varken skadade mig själv på något sätt,
eller dog av ångesten.
1 - 0 till mig.
Sedan att jag råkade köpa en snusdosa på vägen hem
är en annan femma, det är en bagatell jämfört med
vad jag skulle kunnat gjort istället ...
Snusen var föresten ingen vidare bra idé,
för fy fan va snurrig och illamående jag blev ...
En jävla massa tankar och ingen ordning på något...
Just för tillfället så vandrar jag mest omkring i min lilla bubbla,
försöker förgäves hitta viljan att fortsätta.
Men den lyser med sin frånvaro,
det är för många åskmoln ivägen.
En så enkel sak som att andas blir svår,
och ångesten spränger sönder min kropp
likt ett monster som äter sin väg ut.
Det sliter sönder sedan innan ärrade vävnader,
och låter sina likmaskar kräla i stoftet av det som en gång
var fullt av liv och rinnande varmt blod.
Vad gör man när orden inte når fram,
när känslor fastnar i nät av oförståelse,
ovilja och ignorans?
Vad gör man när tårar som rinner längs bleka kinder,
blir bemötta som ett skämt, något man lätt viftar bort?
"Du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt"
{Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare)}
Kaos och dålig sömn
så kände jag mest för att sätta mig vid datorn
och radera mina två senaste inlägg.
Vilket skämt jag är. Jag är inte alls stark.
Jag vill inte alls kämpa, tänkte jag.
Jag hatar mig själv så otroligt mycket ibland.
När jag ser mig i spegeln vill jag bara slå sönder den
Skära sönder mig själv, göra mig till ett ingenting.
För det är så jag känner mig.
Som ett ingenting, men samtidigt alldeles för mycket.
Hur går det ihop?
Ena sekunden hatar jag och äcklas av mig själv
för att jag är "för mycket", det vill säga en fet jävla kossa.
Men i andra sekunden gråter jag för att jag är en nolla,
en som ingen vill ha, en som ingen ser.
Ett ingenting.
Jag önskar så jävla mycket att "vikten av vikten"
kunde sluta ta sån jävla plats i mitt liv.
Framförallt när jag faktiskt numera inte har den blekaste aning
om vad jag väger, jag är bara 100% säker på att jag väger rung 65 kg.
Det är i min värld, i förhållande till min kropp på tok för jävla mycket.
När folk säger emot mig så blir jag galen;
"Du kommer inte alls väga så mycket"
Hur kan ni säga så, hur kan ni veta?
Ser ni inte hur fet jag är? Hur jag flyter ut över stolen?
Hur det liksom dallrar till för vartenda steg jag tar?
Ser ni inte hur folk på stan tittar snett och går åt sidan
för att jag ska kunna komma fram utan att råka trycka
mitt avskyvärda fett mot deras perfekta, smala kroppar.
Jag trodde inte att man kunde avsky sig själv såhär jävla mycket.
Och jag trodde inte att avskyn skulle växa för varje morgon
man klarat av att äta en liten liten macka till frukost
utan att kräkas upp den två sekunder senare,
eller låta den lilla lilla mackan
bli till tjugo mackor som sedan kräkes upp . . .
Rent förnutfsmässigt, så vet jag att det är helt omöjligt
att jag lagt på mig flera kilo på ett par dagar,
för jag vet att jag för någon vecka sedan,
precis efter att jag tränat på gymmet,
inte alls var kände mig så här fet.
Jag vet ju detta, men samtidigt är alls så jävla svårt,
det är svårt att övertala sin egen hjärna
om att det man ser inte alls är det som andra ser.
Eller . . ?
Mycket av min vikträdsla, kanske "viktfobi" är ett mer korrekt uttryck,
tror jag ligger i att jag vid en "vågkonfrontation" både är rädd
för hur jag ska komma att reagera på siffrorna
och att jag inte vill få en bekräftelse på hur mycket jag väger,
hur fet jag är. Att mitt hat och min avsky faktiskt är befogad.
Men en liten del av mig skulle vilja väga sig,
för att med vikten få ett redskap att sparka in mig på Ana's väg igen.
Men den lilla spillran, som jag pratade om igår, som fortfarande är jag,
vill inte det. Och den vill heller inte börja fokusera på vikten igen.
Det är en kamp än i dag, varje gång jag är på ett ställe
där det finns en våg, att inte ställa sig på den,
för jag vet, att jag då kommer börja kämpa ännu mer
för att få kontroll över siffrorna igen . . .
Och då är bollen satt i rullning igen.
Jag är ett stort, avskyvärt jävla hamsterhjul . . .
Ett förvirrat, ledset, uppgivet självhatande hamsterhjul.
Ana och Mia
och jag kommer heller aldrig be er att förstå
Det enda jag önskar är att ni som läser min historia
försöker tar till er vad som kan gömmas under ytan
så otroligt länge, att när det väl blir synligt
när bubblan tillslut spricker och allt blir till kaos
Så har helvetet ofta pågått redan så otroligt länge.
Vi är många som har lidit och lider i tystnad.
I februari nästa år är det tio år sedan mitt liv abrupt vände.
Tio år. Och jag var då fjorton år gammal.
Egentligen endast ett barn.
Hur mycket sorg kan en fjortonårig,
redan trasig flicka klara av?
Ganska mycket skulle jag vilja påstå,
men när det blir för mycket,
så blir det väldigt mycket för mycket.
Någon gång i det förflutna, efter den dagen då mitt liv vände,
så fick jag följe på vägen, av två (dessvärre) mycket trogna vänner.
Dom kallade sig själva för Ana och Mia.
Tio år. Det innebär att i februari om fyra år
så är jag tjugoåtta år gammal.
Med enkel lågstadiematematik kan jag utan att blinka räkna ut
att jag då har varit fångad av Fru Vinters iskalla bojor
i - minst - hälften av mitt liv.
Jag skriver "minst" för att jag vet
att jag var långt ifrån lycklig även innan . . .
Jag vill inte sitta där om fyra år,
fortfarande fastkedjad, undrande varför jag inte kan bli fri.
Förtjänar jag kanske inte att leva?
Som jag nämnde ovan, så har jag under ca tio års tid
haft sällskap på vägen av Ana och Mia.
När inte Ana varit den som kontrollerat styrt mitt liv,
så har Mia varit den som förvandlat mitt liv till ett kaos.
Ibland har dom två även hjälpts åt,
det är de perioder av mitt liv som jag varit inlagd på sjukhus
Nästan död, knappt levande överhuvudtaget.
"Innan man kan bli frisk,
så måste man inse att man är sjuk"
Att Ana styrt mitt liv, strukturerat, bestämt, dompterat
sårat, hatat och manipulerat
- det är ett faktum som jag för länge sedan insett
och förlikat mig med.
Men att Mia varit minst lika deltagande,
om inte ännu mer deltagande, genom HELA mitt liv
från det att jag var ett litet barn
- det är något jag först den senaste tiden insett.
Det är hon, och inte Ana, som styr mitt liv.
Hur kan man bli frisk från något,
när man vägrar inse, vad detta "något" faktiskt är?
Svaret på den frågan är enkelt; det går inte.
Innan man öppnar ögonen och verkligen ser,
så kan man inte kämpa mot det som behöver kämpas mot.
Som jag började detta inlägg,
så ber jag er inte förlåta
och inte heller att förstå.
För jag kommer inte förlåta mig själv heller,
för att jag blundat för sanningen under så många år
oförmögen att se sanningen som den sett ut.
Men jag kommer nog heller aldrig förstå,
hur något som verkligen varit under mitt skinn,
kunnat gå osett förbi mig, under så många år.
Det enda jag kan säga till mitt försvar,
både jäntemot er och mot den lilla spillran inom mig
som genom hela resan fortfarande varit JAG,
det är att jag nu SER verkligheten lite mer som den är.
För helt har ännu inte ridåerna fallit ner framför mina ögon,
ännu döljer Mia vissa delar av sanningen för mig.
Mia har fått mig att under så lång tid se mej själv som ätstörd,
varken mer eller mindre. "Bara lite ätstörd"
Ja, ni som känner mig hör ju själva hur manipulerande hon är . . .
Men nu vet jag, att det bara är för att hon inte vill
att jag ska tilltala henne vid hennes rätta namn . . .
Hon kommer lyckas manipulera mig
många gånger i fortsättningen med.
Säger hon att fiskar flyger och fåglar skäller
- så kommer jag förmodligen tro på det.
Till en början, innan den lilla spillran som är jag,
ifrågasätter varför man så sällan ser fiskar flyga
om det nu är så sanningen ser ut?
Och jag kommer även ifrågasätta
varför hon ber mig kalla henne Mia,
när jag vet att hon egentligen heter Bulimia?
Anafylaktisk chock, virus och feber
I lördags på morgonen fick jag helt från ingenstans
den mest massiva allergiska chocken jag fått på mycket länge.
På ca 15 minuter hann jag bli heeeelt knallröd över i princip hela kroppen,
och mina luftrör tjockna igen totalt.
Kunde knappt varken andas eller prata.
Det är en mycket otrevlig känsla kan jag informera er som inte är
allergiska eller har någon form av astma.
Som tur var gick det över hyffsat efter att jag tagit mina allergimediciner,
var dock trött och hängig och det kliade lite överallt på kroppen,
men luftrören öppnade upp sig igen.
Annars hade jag varit tvungen att be Micke ringa ambulansen.
Hade det inte varit för min gigantiska läkarskräck så hade jag nog gjort
det ändå, bett Micke ringa ambulansen alltså.
Jag är fortfarande totalt ovetande om vad fasiken som orsakade
reaktionen, för jag hade inte ätit något annat än filmjölk och ett äpple,
och druckit lite julmust.
Och inget av det är sådant jag nånsin reagerat på annars.
Eller ja, råkar jag köpa fel sorts äpplen så kan det bli lite fel . . .
Så det är mig en gåta vad det var som utlöste det!
På måndagen var vi iväg till gymmet
där jag körde en timma rätt intensivt på crosstrainern.
Kände inte av något under tiden,
men på väg ut till bilen så tjocknade mina luftrör till IGEN.
Men även då valde jag att inte åka in akut.
Dum som man är . . .
Men vi åkte hem och jag fick tagit mina mediciner,
och sen var det hyffsat lugnt,
bortsett från att jag kände mej hängig och slemmig i halsen.
Men när jag vaknade på tisdagen, efter en rätt så sömnlös natt,
och FORTFARANDE hade svårt att andas,
så vågade jag inget annat än att pallra mej till akuten.
Väl där så lyssnade dom på lungor + luftrör
mätte syrehalten i blodet och lite andra tester.
Läkaren sa att jag syresatte mig bra för tillfället,
men att det lät tätt i luftrören,
dock så kunde han inte avgöra om det var slemm-tätt
eller tätt för att det svullnat igen.
Och läkaren bara rynkade på pannan när jag sa att jag INTE ätit något
som jag, så vitt jag vet är allergisk mot.
Fick då rabbla upp lite saker som jag VET att jag reagerar på;
Citrusfrukter, diverse andra frukter/bär; körsbär,
vindruvor, jordgubbar, hallon, persikor, aprikoser,
plommon, kiwi, granatäpple, de flesta äpplesorter,
ananas, ibland tomater, physalisfrukter, en hel del olika nötsorter.
Ja, listan kan göras låååång, dock så är (lägg detta på minnet)
citrusfrukter något som jag verkligen VET
att jag måste undvika om jag inte vill riskera någon allergisk reaktion
Så jag skickades vidare till en mer specialiserad läkare tydligen,
och hon gav mej nån sorts rör jag skulle blåsa i,
för att mäta lungkapaciteten.
Men det var rätt lönlöst, för varje gång jag tog i för att blåsa,
så bröt jag ihop i hostattacker.
Efter att ha kollat i min hals, klämt lite här och var på lymfkörtlar
och konstaterat att det i lördags med största sannorlikhet
var en anafylaktisk chock
(och skällt på mej lite för att jag inte åkte in direkt DÅ)
så skickade hon mej till provtagningslabbet.
Dels för att ta ett såntdär "kolla om det är virus nånstans i kroppen-prov"
som dom nästan alltid gör när man är där, iaf för min del,
men även ett blodprov som kollar om jag har några allergiantikroppar
(eller vad det nu kallas) för att sedan veta inom vilka allergiområden
som jag behöver utredas med pricktest sedan.
Virusprovet visade att jag hade en rätt så rejäl virusinfektion någonstans
i kroppen, förmodligen i halsen, för den var lite röd
och det gav utslag på halsprovet dom även tog inne på lab.
Läkaren sa att det troligen var ett dåligt sammanträffande alltihop,
men ändå inte mindre allvarligt för det.
För eftersom jag låg i influensan för ett litet tag sedan,
och kroppen reagerade på något den trodde den inte tålde på lördagen
så var kroppen förmodligen för svag för att "fixa" till vare sig det ena
eller det andra, därav att andnöden inte gav med sig,
att slemmet i halsen inte försvann och att virusinfektionen eskalerade.
För ju längre dagen gick, desto mer ont i halsen fick jag.
Så läkaren skrev ut ett gäng roliga medikamenter,
bland annat en slemmlösande brustablett
och här kommer det roliga i denna historian;
Ni kan väl aldrig gissa vad det är för SMAK på denna lilla brustablett...?
Jo, just det... CITRON!!!!!
När jag kom hem och såg
sådet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta,
ibland undrar man om vissa läkare får sina legitimationer i flingpaketet!
Men som tur var hade jag annan slemmlösande-/hostmedicin hemma,
så det fick bli den istället...
Hur jag mår nu?
Jaaaa, eftersom min kropp först när läkaren SA att den hade ett virus i sig,
tydligen bestämde sig för att VISA det för mig (och det med besked);
Feber med medföljande feberdrömmar, svullna lymfkörtlar,
massiv huvudvärk, trötthet, ont i rygg/leder etc.,
så mår jag ungefär som en bäver som blivit överkörd av en lastbil.
Flera gånger om, och sedan blivit liggande på vägkanten
där fåglar ätit småbitar av den...
Ambivalent beslutsfattande
Jag får ångest av en så enkel sak som att bestämma mig
för vilket sköljmedel jag ska köpa.
Det gör att jag nästan alla gånger köper samma,
om jag inte råkar hamna i en affär som inte har den produkten jag alltid köper.
För då går jag 9 av 10 gånger därifrån tomhänt.
Det är så himla lätt att alltid köra på säkra kort,
att låta livet fortlöpa så som det gjort under så många år.
Köpa samma saker, klä sig i samma kläder
Vara fångad i samma jävla ätstörningar . . .
Det blir ofta svårt att avgöra om ångesten inför förändringar,
oavsett om det gället materiella ting som sköljmedel,
eller något lite mer avancerat som ens sätt att leva,
om ångesten inför dessa förändringar är större eller mindre
än ångesten som i detta fallet, mitt levnadssätt skapar.
Jag undrar dock om det egentligen är värt att kallas levnadssätt,
för i min hjärna ekar obönhörligt Lars Winnerbäck's ord
"Det här är inget liv, det är ett sorgligt substitut"
Det sjuka blir en trygghet, för man vet vad man har.
Man vet att man till viss del kan kontrollera ångesten med maten.
Iallafall tror man det . . . in i det sista.
Ätstörningsmonstret är en manipulerande jävla bitch rent ut sagt.
Idag träffade jag min underbara älskade lilla Åsa.
Fy helvete vad jag älskar den lilla människan!!!
Hon fick mej att verkligen inse att jag behöver,
och framförallt, att jag kan få hjälp om jag är beredd att ta emot den,
att det inte finns något som heter "hopplöst fall"
Även om jag fått höra det så många gånger genom åren . . .
Just nu, i skrivande stund, så kommer jag ringa till min mamma imorgon,
och säga att hon på måndag skall ringa Capio i Varberg
och fråga hur jag ska gå till väga för att komma dit.
För jag klarar inte av att ringa själv.
Den där djävulen i hjärnan är för stark för det . . .
Jag vet att jag kommer hinna ångra mej, och ångra mej igen
flera hundra gånger om innan det ens hunnit bli söndag.
Men, jag vill ha ett liv
inget sorgligt substitut.
Och det finns bara en väg att gå.
"Ad astra per aspera"
Genom svårigheter mot stjärnorna
Under skinnet.
Detta inlägg kommer vara ett sådant
som vissa av er kanske inte bör läsa;
Så läs på egen risk,
och börjar det bli för jobbigt; stäng ner sidan.
Jag har nu under ett par timmar suttit och läst artiklar på sidan för
Aftonbladets granskning av psykvården
Mycket av det som skrivs i artiklarna kan jag väldigt lätt relatera till,
antingen för att jag själv varit med om det,
eller har nära och kära som varit i de situationerna.
Något som förvånar mig enormt är när jag läser igenom kommentarfälten;
Där stöter man oerhört ofta på folk som hävdar att psykiatrin i Sverige
inte alls är så dålig som granskningen vill påskina
Jag känner då att jag väldigt gärna hade viljat få numret till denne persons läkare,
och sedan dela med mig av det till alla mina vänner som likt mej är allt annat än nöjda.
Nu senast så läste jag en artikel om en tjej som tagit livet av sig under pågående vård,
en tjej som dessvärre bara är en av väldigt många som tagit livet av sig.
När orken att andas och viljan att leva tar slut,
och det inte finns någon hjälp kvar att få
så är det en väldigt lockande väg att ta.
Det är detta ämne jag kommer skriva om i detta inlägg,
så du som läser har fortfarande möjligheten
att ta ditt förnuft till fånga och sluta läsa.
Jag har varit en av dom som viljat (och försökt) att avsluta mitt liv,
både hemma i min ensamhet och inlåst på psyk.
Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fortfarande har tankar på det,
att det kommer dagar då jag faktiskt radar upp pillren framför mig.
Men numera lyckas jag hindra mig själv,
jag lyckas lägga tillbaka pillren och lyckas hindra mig själv
INNAN jag öppnar paketet med rakblad.
Jag vet dock inte om det beror på att min vilja att leva
faktiskt är starkare än vad jag tror,
eller om det är av ren viljestyrka,
för att jag innerst inne vet, att en enda liten tablett,
ett enda drag med metallen mot min hud-
och jag hade varit förlorad.
Eller om det helt enkelt är av rädsla som jag låter bli.
Rädslan för att misslyckas, att inte ens lyckas dö,
utan istället hamna som ett kolli på någon avdelning.
Med all skuld och skam som det innebär,
att se tårarna i vissas ögon, ilskan och besvikelsen i andras.
Och det alltmer ökande självföraktet och ångesten.
Oavsett orsaken till att jag numera inte skär sönder mina handleder
på jakt efter något jag för länge sedan glömt bort vad det är
eller trycker i mej piller efter piller,
bara för att ser hur många det får plats
innan surret i öronen framträder,
och världen omkring försvinner i ett virrvarr av färger.
Ja, oavsett orsaken, så vet jag åtminstone att psykvården
INTE kan tillskansa sig några som helst hederspoäng,
för att dom lyckats "läka" mig.
"Fått mig att må bättre"
Nej, vården har i många fall trasat sönder mig
mer än vad jag själv lyckats med.
Det vill inte säga lite...
Därför tycker jag det är en enorm insats,
och enormt modigt,
att granska psykvården.
För det förekommer så obeskrivligt mycket skit bakom låsta dörrar.
Som jag nyss skrev, oavsett orsaken
till att jag nu är en "nykter" självmordskandidat,
med "bara" ett litet sug efter att ta steget ut i evigheten,
så VET jag, att utan vissa människor vid min sida,
de människor som kämpat när jag inte orkat,
som varit mina vapendragare
Utan deras kamp, så hade jag aldrig varit där jag är i dag.
Vad jag vill säga med detta är väl dels ett tack till ER,
(ni vet vilka ni är)
Men jag vill även på något sätt be Er,
som står mitt i stormen idag,
med en närstående, en son eller dotter,
en partner eller vad det nu må vara som inte VILL leva längre;
Sluta aldrig kämpa, sluta aldrig tjata på vården,
för utan pushning utifrån skulle, dessvärre, psykvården stå helt still!
Och sluta aldrig kämpa för en ökad förståelse för psykisk ohälsa.
Bara för att det inte syns så betyder det inte att det inte gör ont...
Pms, tv och en trasig spis
Så jag vet inte riktigt i vilken ända jag ska börja,
men ni får ta det som det kommer, och minnas att om det verkar rörigt,
så är det nog just för att det ÄR rörigt i en Ceca's liv ibland!!
Förra helgen så lyckades jag med konststycket att spränga en spisplatta,
det smällde till utav bara helvete, trodde för ett ögonblick att en bomb briserat
och hade jag vart kissenödig så hade jag tveklöst behövt byta byxor.
(Om jag hade haft några på mig vill säga, jag går oftast runt barbent hemma,
men det behöver ni ju inte säga till nån..!)
Idag så kom dom iallafall med en ny spis,
som till min stora förfäran var alldeles för smal för utrymmet mellan bänkarna.
Det brydde sig dock inte spiskillarna om, utan sa lite nonchalant
"Det är bara till att sätta nån plastbit i springan"
Hmm. Okej. Plast? Precis brevid en spis? Som kommer bli varm?
Oooookej . . .
Strax efter att dom gått kom dock min ångest för oförberedda händelser
och saker som inte blir som jag tänkt mig...
Så jag ringde mamma och hade halvt (okej, helt) panik,
visste inte vart jag skulle ta vägen, snurrade in mej i katastroftankar
och kände att jag helst hade gått loss med en yxa på spisen.
Det gjorde ju inte saken bättre att det är dagarna innan mens nu,
för veckan innan så har jag såna sjuhelvetes pmsbesvär.
Min dagliga ångest blir värre, jag sover sämre
och jag har såna grymma aggro-tendenser att jag ibland funderar på att spärra in mig själv.
Den värsta ångest-/oro/-aggrotoppen lade sig dock
efter ett par vita piller och en tur till gymmet.
Och spisproblemet löste sig även det några timmar senare
när vi fick tag på hyresvärden,
som hade beställt en spis som skulle passa i "hålet",
men företaget som dom beställde av hade sjabblat till det.
Så det kommer en ny spis. Nån gång. Tills dess har vi ingen spis.
Well. End of that story
Igår gjorde jag nåt jag aldrig tidigare gjort;
jag var med på en tv-inspelning.
Jag fick ett ryck förra helgen,
och anmälde mig till frågesportsprogrammet Vem Vet Mest?
Dagen därpå ringde dom och ville ställa några kvalfrågor,
och innan jag visste ordet av var jag antagen till programmet.
Dock så sa hon i telefonen att jag inte skulle vara med förrän tidigaste i decembers inspelningar.
Vad skönt, tänkte jag, för då hinner jag se på ett antal program och fräscha upp kunskaperna.
Men icke, i torsdags morse ringde dom och sa att dom fått ett återbud,
och att jag gärna kunde komma på måndag för att delta i inspelningen av programmet.
Så, sagt och gjort, kl 11 igår så klev jag in genom entrédörrarna
till SVT-huset ute på Lindholmen här i Gbg.
Vad gäller själva programmet så får jag inte yppa så mycket,
men kan säga att det kunde både gått bättre och sämre.
Kunde väl haft lite mer tur med frågorna
Men för min del så är jag en vinnare, både genom att jag faktiskt kvalade in,
men inte minst för att jag faktiskt genomförde det,
utan att bryta ihop eller låta ångesten ta över!
Så ja. en rätt händelserik vecka,
och som jag skrev på FB förut;
Det bästa med att inte ha nån spis,
och således inte kunna laga nån mat hemma,
är att man får åka och äta sushibuffé mitt i veckan.
Det värsta med sushibuffé är dock att man inte riktigt vet
vad det är på alla bitar i buffén,
och då kan man råka ta en bläckfisksushi.
Utan tvekan det värsta jag ätit.
Och då räknar jag med barndomens skogssniglar,
blåmaneter, tångkrabbor och pissmyror.
Tråklista
Har vart lite smått värdelös på att blogga det senaste,
mitt liv är lite rörigt för tillfället,
så jag lyckas inte sortera ut något vettigt att skriva om.
Men här kommer iaf ett livstecken i form av en mycket intressant lista. haha
VEM
Vem är i rummet med dig? Kira =)
Vem fick du senaste sms av? Micke <3
Vem tänker du på nu? Ingen speciell
Vem pratade du senast i telefon med? Mamma.
Vems hus var du senast i? Typ mammas och pappas.
Vem önskar du var med dig nu? Känns rätt bra att vara ensam idag
Vem är din favoritsläkting? Har nog faktiskt ingen så direkt som är min favorit.
VAR
Var är din mobiltelefon? Brevid mej.
Var handlar du mest? Ingen aning faktiskt!
Var fick du tag på tröjan du har på dig? Fick den av mamma
Var åkte du senast bil? Till affären med Micke igår kväll
VAD
Vad åt du senast? Filmjölk
Vad drack du senast? Alldeles för varmt te
Vad är det för färg på dina byxor? Jag har inga byxor på mig.
Vad är den närmaste saken som är blå? Min kalender
Vad har du på fötterna? Inget
Vad är din favorit färg? Hmm...Vet inte riktigt..?
Vilken film såg du senast? "Hur många lingon finns det i världen"
Vad hör du just nu? Bilarna ute på gatan typ
HAR DU NÅGONSIN
Sovit i någon annans säng? Ja. Det har väl hänt. en eller två ggr... haha :P
Hånglat på en bio? Hmm. Nae, inte hånglat, för jag tycker personligen inte det är så trevligt om nån hånglar mitt framför mig på tex. en bio. Så därför vill jag inte göra det mot nån annan heller. Men pussas är okej.
Hånglat i skogen? Jadå, djuren i skogen får allt tåla det. Jag menar, dom pippar ju hejvilt och tar inte hänsyn till oss människor! Och så går dom ju omkring NAKNA, så dom har inget att säga!! haha
Tyckt att din kusin är het? Jadå, vissa av dom är väl det!
Sovit naken? Alltid. Kläder skaver
Kört över hastighetengränsen? Ne, men jag har cyklat över en groda?
Målat om ditt rum? Ja, både rummet hemma hos mamma occh pappa, och iprincip hela våran nuvarade lägenhet!
Dansat framför en spegel? Nä, gillar inte att se fläsket skumpa!!
Fått hicka? Vem har inte fått hicka nån gång?
Dumpat någon? Jaa, det har väl hänt.
Stulit pengar från en kompis? No way
Hoppat i en bil med folk du just har träffat? Jadå
Varit i slagsmål? Mjo, vart rätt bråkig som yngre...
Smugit ur ditt hus? Tror faktiskt inte det!
Haft känslor för någon som inte känt desamma? Jaa…vem har inte haft det?
Hånglat med en främling? Har väl hänt det med..
Älskar eller saknar någon nu? Alltid!
Sagan om cykellåset
att hissen inte alltid går hela vägen upp för min del,
och det sker titt som tätt saker som ytterligare bevisar det faktum
att jag fått ärva på tok för mkt av min mors konstanta virrighet.
Sagan om cykellåset är en sådan grejj . . .
På min (läs; mammas gamla) cykel sitter (läs; satt) ett blått,
såntdär vanligt hederligt plastgummiklätt vajjerlås,
men då det var lite för litet/kort för att funka till att sätta fast cykeln
i cykelstället nere på gården,
så fick jag låna en längre "lås-slang" av Micke.
Det blåa låset som följde med cykeln lät jag då helt enkelt sitta kvar
lite fint fastklämt på pakethållaren,
för det var ju lite smidigare att ta med,
jämfört med det långa "slang-låset".
I händelse av att jag till exempel skulle få för mej att cykla in till stan,
och där behöva låsa fast cykeln för att undvika att den skulle kidnappas . . .
Tilläggas bör väl kanske att jag lät den lilla nyckeln till cykellåset
sitta kvar i nyckelhålet, för jag ville ju inte riskera tappa bort nyckeln.
Jag ville heller inte sätta den på min nyckelknippa
för den var redan innan överfylld med diverse nycklar,
som jag för övrigt väl bara till hälften vet vad dom låser upp . . .
Om dom ens låser upp nåt längre,
ett par nycklar går med all säkerhet till lås som är bortkastade/utbytta
Nu till problemet, någon jävel har nu snott mitt cykellås!!!
När jag berättade det för Micke så skrattade han
och sa att jag faktiskt får skylla mej själv.
Jag tycker han är elak,
för jag tyckte ju faktiskt inte att det var självklart
att man helt sonika "får" ta ett cykellås
som bara sitter fastklämt på en pakethållare, med nyckeln kvar i.
Men tydligen finns det andra som tycker det . . .
Men egentligen så inser jag nog mer och mer
att jag kanske får skylla mej lite själv,
och att jag kanske skall tänka efter en gång extra innan jag gör vissa saker
Men det är ju lättare sagt än gjort,
när jag inte förrän i efterhand förstår att jag tänkt/gjort galet!
Anyway; Jag tänker ändå sätta upp en lapp på min cykel;
Du som "lånat" mitt cykellås
Var vänlig och lämna tillbaka det+nyckel
Tack!
Jag misstänker dessutom starkt att det är mitt blåa lås
som nu helt plötsligt sitter på en annan cykel i cykelstället.
Så om det låset inte på nåt magiskt vis
"hoppar" tillbaka till min pakethållare,
så planerar jag "råka" hälla lite superlim i nyckelhålet . . .