Tandläkarintyg
Jag har äntligen fått beviljat ett intyg om nödvändig tandvård.
Det innebär att jag inte behöver betala mer för att gå till tandläkaren
än vad jag gör när jag går till den "vanliga" vården.
Plus att det högkostnadsskyddet inom öppenvården
även gäller hos tandläkaren, och då även dom privata ställena.
Så när jag kommit upp till frikortsnivån (900:- per 12månadersperiod),
så har jag både gratis "vanlig" vård och tandvård.
Vilket innebär att jag kan laga mina tänder direkt när dom går sönder,
vilket dom gör titt som tätt . . .
Plus att jag inte behöver oroa mej för den extra kostnaden för lugnande/narkos
inför utdragningar av tänder.
Det är en enorm lättnad för mig att fått detta intyg!!
Så jag vill nu framförallt tacka min lilla mormor,
som faktiskt var den som nämnde att jag tack vare mina diagnoser
kunde vara berättigad ett sådant här intyg.
Tack mormor!! ♥
Det innebär att jag inte behöver betala mer för att gå till tandläkaren
än vad jag gör när jag går till den "vanliga" vården.
Plus att det högkostnadsskyddet inom öppenvården
även gäller hos tandläkaren, och då även dom privata ställena.
Så när jag kommit upp till frikortsnivån (900:- per 12månadersperiod),
så har jag både gratis "vanlig" vård och tandvård.
Vilket innebär att jag kan laga mina tänder direkt när dom går sönder,
vilket dom gör titt som tätt . . .
Plus att jag inte behöver oroa mej för den extra kostnaden för lugnande/narkos
inför utdragningar av tänder.
Det är en enorm lättnad för mig att fått detta intyg!!
Så jag vill nu framförallt tacka min lilla mormor,
som faktiskt var den som nämnde att jag tack vare mina diagnoser
kunde vara berättigad ett sådant här intyg.
Tack mormor!! ♥
Ångest
Jag hatar min ångest.
Den alltid lika närvarande kvävningskänslan. Paniken.
De senaste dagarna har varit nästintill outhärdliga.
Gång på gång så upphör det ni kallar "sunt förnuft" att existera för mig
och jag vill inget hellre än att slänga mig framför närmsta spårvagn
Men något som jag nästan hatar mer än själva ångesten,
är det som just nu ger upphov till mestadels av ångesten jag har;
den oformliga klump av avskyvärt, äckligt fett
som tydligen gett sig fan på att vara min kropp.
Jag står inte ut länge till.
Jag vill krypa ut ur min kropp,
lämna den i en lealös hög på marken
Bara stå utanför och spotta på den.
Slå den. Sparka. Hårt
Så att den blödande, dödende inser
hur djupt mitt hat är.
Jag kan inte se mig själv i spegeln
utan att tårarna väller upp ur mina ögon
Jag kan inte längre duscha ihop med min pojkvän,
utan att jag får panik och bara önskar mig så långt bort som möjligt.
Det enda jag kan tänka på är det växande fettet
som bosatt sig under min hud
Jag kan inte sova på nätterna,
tankarna irrar i mitt huvud och ångesten pumpar i mitt blodomlopp
Jag får fullt upp med att hindra mig själv från att göra något drastiskt,
bara för att få slippa undan.
Det är en evig balansgång på en tunn, tunn tråd
en balansgång mellan att vara "duktig"
och att göra dom där sakerna som man så innerligt lovat,
både sig själv och andra, att för all framtid låta bli.
Jag vet, att om jag skulle tippa över,
ramla över gränsen och in i det smutsiga, oförlåtliga
så skulle jag vara föralltid förlorad.
Det är som den nyktra alkoholistens eviga längtan efter ruset,
men med vetskapen om att minsta lilla droppe
skulle bringa hela världen i obalans
Och ruinera allt man har byggt upp.
Men trots vetskapen så finns längtan ändå där,
suget efter det enda man vet fungerar
för att få ångestdemonerna att sluta skrika.
Åtminstone för en stund . . .
Den alltid lika närvarande kvävningskänslan. Paniken.
De senaste dagarna har varit nästintill outhärdliga.
Gång på gång så upphör det ni kallar "sunt förnuft" att existera för mig
och jag vill inget hellre än att slänga mig framför närmsta spårvagn
Men något som jag nästan hatar mer än själva ångesten,
är det som just nu ger upphov till mestadels av ångesten jag har;
den oformliga klump av avskyvärt, äckligt fett
som tydligen gett sig fan på att vara min kropp.
Jag står inte ut länge till.
Jag vill krypa ut ur min kropp,
lämna den i en lealös hög på marken
Bara stå utanför och spotta på den.
Slå den. Sparka. Hårt
Så att den blödande, dödende inser
hur djupt mitt hat är.
Jag kan inte se mig själv i spegeln
utan att tårarna väller upp ur mina ögon
Jag kan inte längre duscha ihop med min pojkvän,
utan att jag får panik och bara önskar mig så långt bort som möjligt.
Det enda jag kan tänka på är det växande fettet
som bosatt sig under min hud
Jag kan inte sova på nätterna,
tankarna irrar i mitt huvud och ångesten pumpar i mitt blodomlopp
Jag får fullt upp med att hindra mig själv från att göra något drastiskt,
bara för att få slippa undan.
Det är en evig balansgång på en tunn, tunn tråd
en balansgång mellan att vara "duktig"
och att göra dom där sakerna som man så innerligt lovat,
både sig själv och andra, att för all framtid låta bli.
Jag vet, att om jag skulle tippa över,
ramla över gränsen och in i det smutsiga, oförlåtliga
så skulle jag vara föralltid förlorad.
Det är som den nyktra alkoholistens eviga längtan efter ruset,
men med vetskapen om att minsta lilla droppe
skulle bringa hela världen i obalans
Och ruinera allt man har byggt upp.
Men trots vetskapen så finns längtan ändå där,
suget efter det enda man vet fungerar
för att få ångestdemonerna att sluta skrika.
Åtminstone för en stund . . .
Att supa någon under bordet . . .
. . . har plötsligt fått en mer bokstavlig innebörd,
åtminstone för min syster . . .
Efter ett spontankalas innehållande kräftor och en hel del alkohol
så blev den lilla trött och gick och lade sig i soffan.
En stund senare när mamma skulle titta till henne,
så fann hon min syster som på bilderna nedan
Tilläggas kan att systern när hon vaknade
inte hade en aning om sitt något udda val av sovplats,
för hon hade på något sätt lyckats med bedriften
att - uppenbarligen - utan att vakna
krångla sig upp i soffan igen under natten.
Hade det inte varit för dom mycket konkreta bildbevisen,
så hade hon aldrig trott oss när vi frågade henne
om det var bekvämt att sova under bordet.
Så min syster lyckades inte bara med att ge uttrycket
"Supa under bordet" en bokstavlig innebörd,
utan hon lyckades även ge frasen
"Se ut som ett levande frågetecken" ett ansikte.
åtminstone för min syster . . .
Efter ett spontankalas innehållande kräftor och en hel del alkohol
så blev den lilla trött och gick och lade sig i soffan.
En stund senare när mamma skulle titta till henne,
så fann hon min syster som på bilderna nedan
Tilläggas kan att systern när hon vaknade
inte hade en aning om sitt något udda val av sovplats,
för hon hade på något sätt lyckats med bedriften
att - uppenbarligen - utan att vakna
krångla sig upp i soffan igen under natten.
Hade det inte varit för dom mycket konkreta bildbevisen,
så hade hon aldrig trott oss när vi frågade henne
om det var bekvämt att sova under bordet.
Så min syster lyckades inte bara med att ge uttrycket
"Supa under bordet" en bokstavlig innebörd,
utan hon lyckades även ge frasen
"Se ut som ett levande frågetecken" ett ansikte.
Öppet brev till Världen
Hej Världen!
Ibland undrar jag vad jag gjort dig för ont
för att förtjäna att du behandlar mig såhär?!
Och om jag nu INTE gjort dig nåt för att förtjäna det,
så önskar jag att du omedelbart upphör med att ge mig
dom där jävla dropparna som får bägaren att rinna över!!
Det är inte roligt längre.
(Inte för att det nån gång har varit roligt,
but you get the point . . .)
För jag gör faktiskt allt för att du, Världen, ska gilla mig;
Jag åker mestadels kollektivt, och åker jag bil så har vi en miljöbil,
jag äter inte kött och jag försöker göra smarta inköp,
dvs "tänka efter före" och köpa såkallade hållbara grejjer.
Jag köper inte mycket kläder, är inte främmande för second hand
så du kan inte beskylla mig för att vara utav den köpgalna
och över-förbrukande sortens människa.
Så snälla, tala om vad jag gjort för att om och om igen
förtjäna dina käftsmällar?!
Jag vet inte hur länge till jag orkar ligga vaken på nätterna
och bara titta upp i taket och vrida och vända på mig.
Och när jag väl lyckas somna, så vaknar jag i panik
av att jag drömmer att någon tar stryptag på mej,
bara för att märka att strypkänslan finns kvar även när jag vaknat,
det är ångestens kloförsedda händer som stryper åt min luftstrupe
och hindrar mej från att kunna andas.
När det gått så långt att man får panikångestattacker i sömnen,
så har det gått för långt . . .
Ibland undrar jag vad jag gjort dig för ont
för att förtjäna att du behandlar mig såhär?!
Och om jag nu INTE gjort dig nåt för att förtjäna det,
så önskar jag att du omedelbart upphör med att ge mig
dom där jävla dropparna som får bägaren att rinna över!!
Det är inte roligt längre.
(Inte för att det nån gång har varit roligt,
but you get the point . . .)
För jag gör faktiskt allt för att du, Världen, ska gilla mig;
Jag åker mestadels kollektivt, och åker jag bil så har vi en miljöbil,
jag äter inte kött och jag försöker göra smarta inköp,
dvs "tänka efter före" och köpa såkallade hållbara grejjer.
Jag köper inte mycket kläder, är inte främmande för second hand
så du kan inte beskylla mig för att vara utav den köpgalna
och över-förbrukande sortens människa.
Så snälla, tala om vad jag gjort för att om och om igen
förtjäna dina käftsmällar?!
Jag vet inte hur länge till jag orkar ligga vaken på nätterna
och bara titta upp i taket och vrida och vända på mig.
Och när jag väl lyckas somna, så vaknar jag i panik
av att jag drömmer att någon tar stryptag på mej,
bara för att märka att strypkänslan finns kvar även när jag vaknat,
det är ångestens kloförsedda händer som stryper åt min luftstrupe
och hindrar mej från att kunna andas.
När det gått så långt att man får panikångestattacker i sömnen,
så har det gått för långt . . .
Inkompetenta idioter
Nu skall jag snart åka in till stan och min psykolog.
Känns sådär lagom peppande
eftersom jag förmodar att jag kommer må
ännu mer skit efter än vad jag redan gör.
Just nu är det inte så jävla bra på några plan alls,
och det "lilla" missödet med habiliteringen gör ju inte saken bättre . . .
Jag är så jävla trött på opålitliga vårdkontakter,
jag har fått nog, jag ORKAR inte med mer.
Först så var jag "glad" över AS-diagnosen,
för jag tänkte att det kanske kunde underlätta för mig att få rätt hjälp.
Ja men tjena godmorgon yxskaft ungefär . . .
Jag skickades till habiliteringen,
eftersom det är dom som ska vara bäst lämpade
och mest kunniga och kompetenta att ta sig an "en sån som jag".
Men min första uppfattning var inget bra;
Jag kommer till en informationsgrupp om autism och asperger,
en informationsgrupp där gruppledarna läser innantill i papper,
och som på iprincip alla frågor svarar
"Det vet vi inte, så det får du slå upp/söka efter på nätet"
Känns ju sådär lagom bra planerat att låta såna
rent ut sagt idiotnötter hålla informationsgrupper!
I min värld så skall man, om man tänkt sig hålla en informationsgrupp,
vara väl påläst och åtminstone kunna svara på enkla frågor.
(För de frågor som inte gruppledarna kunde svara på,
kunde i många fall andra i gruppen svara på, och då frågar jag mig ju
hur jävla kompetenta och kunniga dom på habiliteringen är?!)
Sedan så får jag en enskild kontakt,
och med min vanliga tur,
så är just denna kontakten en utav gruppledarna i ovanstående grupp.
Scoooore!!!
Men snäll som jag är, så klagar jag inte,
utan går plikttroget till henne på de utsatta tider jag fått.
Redan från början så säger jag till henne att Vera,
min nuvarande psykolog, skall sluta,
och att jag därför kommer behöva någon annan form av samtalsstöd
Redan då, för fleeeera månader sedan nu, säger jag detta
klart och tydligt, utan någon som helst möjlighet att missförstå.
Min habiliteringskontakt säger då att hon skall kolla upp i teamet
och sätta mig på kö till kurator/psykolog.
Gången därpå när jag kommer dit och frågar hur det gått med kurator/psykolog,
så får jag det otroligt nonchalanta svaret, med påföljande skratt
"Oj, det har jag visst glömt av!! hihihi"
Och betänk då att kärringhelvetet faktiskt antecknat detta i sitt kollegieblock . . .
Gå i pension om du är så jävla senildement för fan!!!!
Med något bedrövat mod och total tappad tilltro,
så återvänder jag fortfarande plikttroget till habiliteringen gången därefter.
Då får jag det "glädjande beskedet" att hon har pratat med sina kollegor,
och att jag nu står i kö för att träffa kurator/psykolog
Wow, äntligen något som görs rätt! tänker jag.
Men eftersom det är ganska lång kö,
så pratar vi lite om vad för hjälp hon skulle kunna ge mig under tiden.
Jag försöker fint och försiktigt säga att jag inte tror det är
något så direkt som dom kan hjälpa mig med på habiliteringen.
Inte i dagsläget när jag är sjukskriven,
och alltså inte behöver hjälp att få arbetsdagar att fungera eller dylikt.
Och jag behöver inte som jag nämnt i tidigare inlägg,
hjälp med att duscha, städa, handla, få i mig mediciner,
komma ihåg tiden, osv osv osv
Det enda vi kommer fram till är att jag har rejäla problem
med läkarbesök och tandläkarbesök.
Gång på gång försöker jag få henne att förstå
att jag inte tror det är nåt som dom kan hjälpa mig med heller.
Men vi kommer iaf fram till att det jag har svårt för är
1, när jag får vänta på min tur så det går över utsatt tid
(Okej, skall jag då alltså KRÄVA att dom släpper allt dom har för händer,
och tar mig direkt jag kommer? det håller ju inte)
2, jag har svårt för ljud och dofter
(Ja, men va bra, då kan jag ju be dom stänga av alla maskiner,
och be dom slänga ut personer som luktar illa
och sluta ha kemikalier
3, jag har svårt när okänt folk tar i mig
(Hmm. Det brukar ju vara som så att det är behövligt när man går till läkare,
men jag kanske missat att den nya tekniken skapat någon form av
magiska händer som inte behöver röra patienten?)
Det var alltså vad vi kom fram till,
alla ovanstående problem är sådant som ger upphov till ångest för mig.
Och där kommer det fina i kråksången in
Min ångest kan dom inte hjälpa mig med på habiliteringen,
för det ligger inte på deras "bord"
Så då säger jag återigen,
att det jag behöver hjälp med är just ångesthantering,
och om jag så bara kan få hjälp att hantera den ångesten
som uppkommer av AS-relaterade "problem"
så är ju det bättre än inget.
Och eftersom jag står på kö till kurator,
så tänker jag att det bara är till att bita ihop.
(Kan även inflika att jag även fick en remiss skickad till en LSS-handläggare.
Där jag ännu inte fått nåt besked ifrån,
och det är över tre månader sedan jag var där nu . . .)
Men så kommer då dråpslaget som jag skrev om i förra inlägget,
orkar inte ta det igen, så om ni missat det så kan ni läsa det här under.
Summan av mina erfarenheter av habiliteringen
är att det är en skara inkompetenta jävlar,
som inte besitter någon form av varken intellektuell kunskap om sitt område
eller förståelse för varken känslor eller ordagrant vad man säger.
(Ursäkta mig ett ögonblick,
men är det inte vi som går till habiliteringen
som har någon form av handikapp, och inte dom som jobbar där?!)
Jävla idioter, må ni brinna i helvetet!
Långsamt och smärtsamt.
Känns sådär lagom peppande
eftersom jag förmodar att jag kommer må
ännu mer skit efter än vad jag redan gör.
Just nu är det inte så jävla bra på några plan alls,
och det "lilla" missödet med habiliteringen gör ju inte saken bättre . . .
Jag är så jävla trött på opålitliga vårdkontakter,
jag har fått nog, jag ORKAR inte med mer.
Först så var jag "glad" över AS-diagnosen,
för jag tänkte att det kanske kunde underlätta för mig att få rätt hjälp.
Ja men tjena godmorgon yxskaft ungefär . . .
Jag skickades till habiliteringen,
eftersom det är dom som ska vara bäst lämpade
och mest kunniga och kompetenta att ta sig an "en sån som jag".
Men min första uppfattning var inget bra;
Jag kommer till en informationsgrupp om autism och asperger,
en informationsgrupp där gruppledarna läser innantill i papper,
och som på iprincip alla frågor svarar
"Det vet vi inte, så det får du slå upp/söka efter på nätet"
Känns ju sådär lagom bra planerat att låta såna
rent ut sagt idiotnötter hålla informationsgrupper!
I min värld så skall man, om man tänkt sig hålla en informationsgrupp,
vara väl påläst och åtminstone kunna svara på enkla frågor.
(För de frågor som inte gruppledarna kunde svara på,
kunde i många fall andra i gruppen svara på, och då frågar jag mig ju
hur jävla kompetenta och kunniga dom på habiliteringen är?!)
Sedan så får jag en enskild kontakt,
och med min vanliga tur,
så är just denna kontakten en utav gruppledarna i ovanstående grupp.
Scoooore!!!
Men snäll som jag är, så klagar jag inte,
utan går plikttroget till henne på de utsatta tider jag fått.
Redan från början så säger jag till henne att Vera,
min nuvarande psykolog, skall sluta,
och att jag därför kommer behöva någon annan form av samtalsstöd
Redan då, för fleeeera månader sedan nu, säger jag detta
klart och tydligt, utan någon som helst möjlighet att missförstå.
Min habiliteringskontakt säger då att hon skall kolla upp i teamet
och sätta mig på kö till kurator/psykolog.
Gången därpå när jag kommer dit och frågar hur det gått med kurator/psykolog,
så får jag det otroligt nonchalanta svaret, med påföljande skratt
"Oj, det har jag visst glömt av!! hihihi"
Och betänk då att kärringhelvetet faktiskt antecknat detta i sitt kollegieblock . . .
Gå i pension om du är så jävla senildement för fan!!!!
Med något bedrövat mod och total tappad tilltro,
så återvänder jag fortfarande plikttroget till habiliteringen gången därefter.
Då får jag det "glädjande beskedet" att hon har pratat med sina kollegor,
och att jag nu står i kö för att träffa kurator/psykolog
Wow, äntligen något som görs rätt! tänker jag.
Men eftersom det är ganska lång kö,
så pratar vi lite om vad för hjälp hon skulle kunna ge mig under tiden.
Jag försöker fint och försiktigt säga att jag inte tror det är
något så direkt som dom kan hjälpa mig med på habiliteringen.
Inte i dagsläget när jag är sjukskriven,
och alltså inte behöver hjälp att få arbetsdagar att fungera eller dylikt.
Och jag behöver inte som jag nämnt i tidigare inlägg,
hjälp med att duscha, städa, handla, få i mig mediciner,
komma ihåg tiden, osv osv osv
Det enda vi kommer fram till är att jag har rejäla problem
med läkarbesök och tandläkarbesök.
Gång på gång försöker jag få henne att förstå
att jag inte tror det är nåt som dom kan hjälpa mig med heller.
Men vi kommer iaf fram till att det jag har svårt för är
1, när jag får vänta på min tur så det går över utsatt tid
(Okej, skall jag då alltså KRÄVA att dom släpper allt dom har för händer,
och tar mig direkt jag kommer? det håller ju inte)
2, jag har svårt för ljud och dofter
(Ja, men va bra, då kan jag ju be dom stänga av alla maskiner,
och be dom slänga ut personer som luktar illa
och sluta ha kemikalier
3, jag har svårt när okänt folk tar i mig
(Hmm. Det brukar ju vara som så att det är behövligt när man går till läkare,
men jag kanske missat att den nya tekniken skapat någon form av
magiska händer som inte behöver röra patienten?)
Det var alltså vad vi kom fram till,
alla ovanstående problem är sådant som ger upphov till ångest för mig.
Och där kommer det fina i kråksången in
Min ångest kan dom inte hjälpa mig med på habiliteringen,
för det ligger inte på deras "bord"
Så då säger jag återigen,
att det jag behöver hjälp med är just ångesthantering,
och om jag så bara kan få hjälp att hantera den ångesten
som uppkommer av AS-relaterade "problem"
så är ju det bättre än inget.
Och eftersom jag står på kö till kurator,
så tänker jag att det bara är till att bita ihop.
(Kan även inflika att jag även fick en remiss skickad till en LSS-handläggare.
Där jag ännu inte fått nåt besked ifrån,
och det är över tre månader sedan jag var där nu . . .)
Men så kommer då dråpslaget som jag skrev om i förra inlägget,
orkar inte ta det igen, så om ni missat det så kan ni läsa det här under.
Summan av mina erfarenheter av habiliteringen
är att det är en skara inkompetenta jävlar,
som inte besitter någon form av varken intellektuell kunskap om sitt område
eller förståelse för varken känslor eller ordagrant vad man säger.
(Ursäkta mig ett ögonblick,
men är det inte vi som går till habiliteringen
som har någon form av handikapp, och inte dom som jobbar där?!)
Jävla idioter, må ni brinna i helvetet!
Långsamt och smärtsamt.
Die motherfucker. DIE
Jaha. Återigen en kallsup a´la Sveriges vårdkarusell.
Hur i helvete är dom egentligen funtade kan man fråga sig,
pratar dom inte med varandra överhuvudtaget?!
Dom skryter så jävla mycket om att dom har sina "Team-möten",
men jag börjar tvivla på att dom gör annat än att dricka kaffe,
äta bullar och vara allmänt tjocka.
Som jag nämnt tidigare i bloggen,
så har vuxenhabiliteringen om och om igen
gjort mej och mina familj gruvligt besvikna.
Och nu när jag äntligen trodde dom lyssnat på mej,
så får jag en käftsmäll så det står härliga till.
Min psykologkontakt på Centrum Väst (alltså inte habiliteringen)
ringde mej idag och sa att dom ringt ifrån habiliteringen
för att säga att jag saknar remiss för att få den hjälpen jag ber om (?!?!)
Min första reaktion var "Va?!",
vilket tydligen även var Veras reaktion.
För hur FAN kan dom sätta upp mig på kö till kurator
om jag nu inte har en "korrekt remiss"?!
Borde inte deras bokningssystem säga ifrån då?!
Och om inte systemet säger ifrån,
borde det inte vara rimligt att kolla upp remisser
innan man sätter upp en patient på kö?!
God morgon yxskaft lixom . . . .
(En liten anekdot;
Denna habiliteringskontakt och jag sammanställde tillsammans
ett kort att visa för t.ex läkare,
varpå det bland annat står
"Var tydlig med vad du säger och menar"
"Håll vad du lovar"
och "Mena det du säger"
Det känns änna som om det brister lite i dom åtagandena
redan hos habiliteringen.....)
För att göra en lång historia kort,
jag har sedan i höstas gått på habiliteringen
och bad för fleeeera månader om att ställas på kö till kurator där,
eftersom min nuvarande kontakt skulle sluta (Vera på Centrum Väst)
och jag vet att jag behöver någon form av samtalsstöd.
Sagt och gjort, eller ja, rättare sagt
efter många om och men (och diverse bortglömningar)
så fick jag beskedet av min något inkompetenta kontakt på habiliteringen
att jag nu står i kö för att få kontakt med någon av kuratorerna på mottagningen.
Så i förra veckan var jag för att träffa denna kontakten,
som tydligen TOTALT fått allt om bakfoten,
och inte alls fattat att det var samtalsstöd jag ville ha,
trots att jag klart och tydligt sagt att det var just den hjälpen jag ville ha,
och även den enda hjälpen jag ansåg att habiliteringen kunde ge mig
Nej, denna individ av människorasen "Homo Sapien Idiotus"
trodde det var SAMHÄLLSSTÖD jag ville veta mer om
Okej att SAMTAL och SAMHÄLL är relativt lika ord, men vafan...?
Och läser dom min journal, så ser som att samhällsstöd,
i den bemärkningen dom avser, inte är aktuellt för mig.
För eftersom jag inte är så jävla dunderhandikappad
så behöver jag inte hjälp att handla eller lära mej hur man duschar
(Sånt kan jag och har kunnat länge, faktiskt).
Jag behöver heller ingen som visar mej hur man tvättar och viker kläder
och således heller ingen som förklarar för mej att man t.ex dammsuger
INNAN man skurar golv.
JAG ÄR INTE DUM I HUVUDET, JAG HAR BARA ASPERGERS,
Era jävla trögtänkta as, är det jag eller ni
som har ett neuropsykiatriskt handikapp börjar man ju undra..?!
Så nu sitter jag alltså här med
1, en psykologkontakt som skall sluta om ca en månad,
2, en flera månaders lång kötid på habiliteringen till ingen nytta,
3, förmodligen ytterligare en kötid på ett antal månader framför mej och
4, en sjukskrivning som, om jag har otur, går ut om ett par månader,
(vilket i sin tur resulterar i en mycket osäker framtid,
ökad ångest och mindre ork att stå emot allt som skaver)
Är det okej att kasta in handduken och ge upp nu?!?!
----------------------------------------------------------------------------
Nåväl.
Jag hade åtminstone ett par fina timmar med min vän Myran idag.
Det är guld värt
Så dagen har inte varit enbart skit.
Utan mina vänner vore jag halv.
Eller nej. Jag vore ingenting . . .
Skavsår och splitter
Dagens klagomål går utan tvekan till mina fötter,
som för tillfället är prydda med ett antal "fina" skavsårsblåsor.
Jag hatar att mina fötter är så förbannat kinkiga . . .
Än så länge är åtminstone alla blåsor hela,
fasar för när dom kläcks . . .
Idag har jag vart på möte på habiliteringen,
angående vad dom kan hjälpa mig med osv.
Det gick rätt så bra, fick prata med en trevlig "gubbe".
Vad dom kan hjälpa mig med vart väl kanske lite luddigt,
eftersom ingen verkar anse sig kunna "hantera" min ångestproblematik.
Är jag ett så fruktansvärt hopplöst fall?!
För tillfället känner jag mig ganska så splittrad.
Jag är egentligen rätt så glad just nu, tror jag
Åtminstone lyckas jag intala mig själv det.
Men det ligger små rosentaggar under huden
som skaver och inte riktigt låter mej slappna av.
Jag kastas brutalt mellan hoppfullhet och hopplöshet,
från svart till vitt och mellan mörka gråskalor
till lite ljusare sådana.
Med ena foten på vardera sida
av en till synes bottenlös avgrund
försöker jag panikslaget hålla balansen
Jag försöker desperat finna en stabil grund,
något starkt att hålla tag i
Försöker hindra mig själv från att falla
Men ångesten och rastlösheten
får det att krypa under huden på mig
Ord och tårar samlas på hög
och jag glömmer återigen bort hur man andas.
som för tillfället är prydda med ett antal "fina" skavsårsblåsor.
Jag hatar att mina fötter är så förbannat kinkiga . . .
Än så länge är åtminstone alla blåsor hela,
fasar för när dom kläcks . . .
Idag har jag vart på möte på habiliteringen,
angående vad dom kan hjälpa mig med osv.
Det gick rätt så bra, fick prata med en trevlig "gubbe".
Vad dom kan hjälpa mig med vart väl kanske lite luddigt,
eftersom ingen verkar anse sig kunna "hantera" min ångestproblematik.
Är jag ett så fruktansvärt hopplöst fall?!
För tillfället känner jag mig ganska så splittrad.
Jag är egentligen rätt så glad just nu, tror jag
Åtminstone lyckas jag intala mig själv det.
Men det ligger små rosentaggar under huden
som skaver och inte riktigt låter mej slappna av.
Jag kastas brutalt mellan hoppfullhet och hopplöshet,
från svart till vitt och mellan mörka gråskalor
till lite ljusare sådana.
Med ena foten på vardera sida
av en till synes bottenlös avgrund
försöker jag panikslaget hålla balansen
Jag försöker desperat finna en stabil grund,
något starkt att hålla tag i
Försöker hindra mig själv från att falla
Men ångesten och rastlösheten
får det att krypa under huden på mig
Ord och tårar samlas på hög
och jag glömmer återigen bort hur man andas.
Varm, trött och småirriterad
Har sovit som en potta skit inatt,
dels så har jag haft ont i magen,
sen så har det vart en massa fåglar som pipit utanför fönstret.
Man är inte helt van vid såna ljud inne i stan. haha
Igår så var dom nya grannarna här en stund,
det var trevligt =)
Längtar tills deras hästar kommer upp till Orust!!!
Kanske kan få låna en av dom lite då och då när jag är här hemma. ^_^
Fy vad jag egentligen hade viljat vart på Håkan i Slottskogen ikväll,
men men. Det kommer väl fler chanser . . .
Just nu tror jag inte heller jag hade orkat med så mycket folk,
så det är väl lika bra att jag inte har nån biljett kanske.
Är även lite smått irriterad på vissa människor för tillfället,
gillar inte när folk får mej att känna det som om JAG gjort nåt fel,
utan att förklara för mej VAD jag nu gjort,
som gör att dom beter sig som dom gör . . .
Det är lixom just sånt här som gör att jag inte riktigt funkar med alla
människor, för sånt som många tar för givet är inte lika lätt för mej.
Folk kräver att jag ska förklara och försvara mitt beteende,
men dom anser ofta inte att dom i sin tur kanske
kan vara lite tydligare med vad dom menar, och inte bara hålla käft
och hoppas på att jag kommer fram till vad som är "fel".
För det gör jag lixom inte.
*suck*
Aja what ever.
Vill folk vara bittra och griniga så får dom väl vara det.
Hade jag gjort nåt stort fel så hade jag ju varit medveten om det,
heeeelt tappad bakom flötet är jag inte,
jag har bara lite svårare att tyda koder och funka socialt i alla situationer.
dels så har jag haft ont i magen,
sen så har det vart en massa fåglar som pipit utanför fönstret.
Man är inte helt van vid såna ljud inne i stan. haha
Igår så var dom nya grannarna här en stund,
det var trevligt =)
Längtar tills deras hästar kommer upp till Orust!!!
Kanske kan få låna en av dom lite då och då när jag är här hemma. ^_^
Fy vad jag egentligen hade viljat vart på Håkan i Slottskogen ikväll,
men men. Det kommer väl fler chanser . . .
Just nu tror jag inte heller jag hade orkat med så mycket folk,
så det är väl lika bra att jag inte har nån biljett kanske.
Är även lite smått irriterad på vissa människor för tillfället,
gillar inte när folk får mej att känna det som om JAG gjort nåt fel,
utan att förklara för mej VAD jag nu gjort,
som gör att dom beter sig som dom gör . . .
Det är lixom just sånt här som gör att jag inte riktigt funkar med alla
människor, för sånt som många tar för givet är inte lika lätt för mej.
Folk kräver att jag ska förklara och försvara mitt beteende,
men dom anser ofta inte att dom i sin tur kanske
kan vara lite tydligare med vad dom menar, och inte bara hålla käft
och hoppas på att jag kommer fram till vad som är "fel".
För det gör jag lixom inte.
*suck*
Aja what ever.
Vill folk vara bittra och griniga så får dom väl vara det.
Hade jag gjort nåt stort fel så hade jag ju varit medveten om det,
heeeelt tappad bakom flötet är jag inte,
jag har bara lite svårare att tyda koder och funka socialt i alla situationer.
Tidigt vaken
Idag vaknade jag när Micke gick till jobbet,
det vill säga på tok för tidigt,
eftersom han gick nångång mellan 4.15 och 4.30 . . .
Så jag låg och vände och vred på mej ett tag,
sedan läste jag ett par kapitel i sista Harry Potter-boken.
Men när inte det gjorde nån nytta så tog jag och gick ut med Kira,
det är så otroligt lugnt och fridfullt nere vid havet på morgonen!
Sen när vi kom hem så åt jag frukost,
en Naturdietshake med jordgubbssmak,
första smaken jag hittat som inte smakar fullständigt apa.
Gick sedan och la mej och läste en stund igen,
men vart på tok för rastlös,
så jag gick istället upp och fixade iordning mina naglar,
det är verkligen så otroligt meditativs för mej!!!
Och så stillar oftast slutresultatet oron i min kropp,
den där pedantiska oron som så desperat vill ha kontroll över allt omkring.
Vilket sällan är möjligt, eftersom det som sker omkring oss
oftast är långt ifrån kontrollerbart.
Och i mitt fall så är även mycket som borde kunna kontrolleras
inte helt kontrollerbart från min sida ändå . . .
Fast man kanske hade önskat att det vore så
Så då är det skönt att jag har vissa aspekter av mitt liv,
där jag kan ta kontrollen och lugna mina nerver lite åtminstone.
Som ni kanske ser, så har pekfingernageln gått av lite.
Sånt gillar jag inte alls,
det kan verkligen förstöra min dag när sånt händer.
Jag tror jag nämnt tidigare, att jag tidigare har ställt in planerade saker,
enbart för att en nagel gått av . . .
Det är kanske inte helt "friskt" och "normalt",
och jag vet att jag är rätt så nojjig vad gäller mina naglar fortfarande,
men till en något mildare grad.
(Trots att Micke kan få spader på mej emellanåt)
Har t.ex mycket svårt att ens gå utanför dörren
om jag inte har målat naglarna, och då menar jag inte "målat"
som i att bara dragit på ett lager enfärgat lack,
utan det ska vara någon form av mönster på dom.
Men det händer att jag faktiskt går utanför dörren,
typ åker till affären med "enfärgade" naglar.
Men det är inte direkt ett vanligt förekommande fenomen. haha
Nå, nu har det blivit en jädra massa nagelbabbel här.
Fint väder ute idag tycker jag.
(Perfekt "byta samtalsämnes-ämne". haha)
Det verkar dock som om vädret kommer hålla i sig över helgen,
så vi planerar lite smått att ta en tripp upp till Orust.
Micke är ju ledig på måndag, så man får ju passa på.
Nere i hamnen är det inte många lediga dagar,
och "klämmdagar" till exempel, existerar inte.
Utan de enda lediga dagarna är sådana dagar som är "jätteröda",
dvs julafton, midsommarafton, nyårsafton osv.
Så då får man ju passa på lixom! =)
Tjingtjong!
det vill säga på tok för tidigt,
eftersom han gick nångång mellan 4.15 och 4.30 . . .
Så jag låg och vände och vred på mej ett tag,
sedan läste jag ett par kapitel i sista Harry Potter-boken.
Men när inte det gjorde nån nytta så tog jag och gick ut med Kira,
det är så otroligt lugnt och fridfullt nere vid havet på morgonen!
Sen när vi kom hem så åt jag frukost,
en Naturdietshake med jordgubbssmak,
första smaken jag hittat som inte smakar fullständigt apa.
Gick sedan och la mej och läste en stund igen,
men vart på tok för rastlös,
så jag gick istället upp och fixade iordning mina naglar,
det är verkligen så otroligt meditativs för mej!!!
Och så stillar oftast slutresultatet oron i min kropp,
den där pedantiska oron som så desperat vill ha kontroll över allt omkring.
Vilket sällan är möjligt, eftersom det som sker omkring oss
oftast är långt ifrån kontrollerbart.
Och i mitt fall så är även mycket som borde kunna kontrolleras
inte helt kontrollerbart från min sida ändå . . .
Fast man kanske hade önskat att det vore så
Så då är det skönt att jag har vissa aspekter av mitt liv,
där jag kan ta kontrollen och lugna mina nerver lite åtminstone.
Som ni kanske ser, så har pekfingernageln gått av lite.
Sånt gillar jag inte alls,
det kan verkligen förstöra min dag när sånt händer.
Jag tror jag nämnt tidigare, att jag tidigare har ställt in planerade saker,
enbart för att en nagel gått av . . .
Det är kanske inte helt "friskt" och "normalt",
och jag vet att jag är rätt så nojjig vad gäller mina naglar fortfarande,
men till en något mildare grad.
(Trots att Micke kan få spader på mej emellanåt)
Har t.ex mycket svårt att ens gå utanför dörren
om jag inte har målat naglarna, och då menar jag inte "målat"
som i att bara dragit på ett lager enfärgat lack,
utan det ska vara någon form av mönster på dom.
Men det händer att jag faktiskt går utanför dörren,
typ åker till affären med "enfärgade" naglar.
Men det är inte direkt ett vanligt förekommande fenomen. haha
Nå, nu har det blivit en jädra massa nagelbabbel här.
Fint väder ute idag tycker jag.
(Perfekt "byta samtalsämnes-ämne". haha)
Det verkar dock som om vädret kommer hålla i sig över helgen,
så vi planerar lite smått att ta en tripp upp till Orust.
Micke är ju ledig på måndag, så man får ju passa på.
Nere i hamnen är det inte många lediga dagar,
och "klämmdagar" till exempel, existerar inte.
Utan de enda lediga dagarna är sådana dagar som är "jätteröda",
dvs julafton, midsommarafton, nyårsafton osv.
Så då får man ju passa på lixom! =)
Tjingtjong!
Svar på fråga!
Eftersom jag titt som tätt får frågan om hur jag gör mönstren på mina naglar,
så tänkte jag svara en gång för alla =)
Jag gör dom för hand med en liiiiiiten liten pensel!
Alltså inget "fusk" med mallar eller klistermärken här inte ^_^
(Fick nämligen den frågan som kommentar på förra inlägget,
men dessvärre en anonym kommentator,
så jag kan inte lista ut vem det är)
så tänkte jag svara en gång för alla =)
Jag gör dom för hand med en liiiiiiten liten pensel!
Alltså inget "fusk" med mallar eller klistermärken här inte ^_^
(Fick nämligen den frågan som kommentar på förra inlägget,
men dessvärre en anonym kommentator,
så jag kan inte lista ut vem det är)
Nageltips!
Är helt sjuuuukt nöjd med akryllacket "Hard as wraps" från Sally Hansen
så det kan jag verkligen tipsa om för er med tunna och sköra naglar!!
Plus att hela manikyren sitter så förbaskat mycket bättre!
Har haft dom naglarna jag har nu i snart tre dagar,
och dom har inte slitits något alls i topparna!!!
ca 125:- på bl.a Kicks
Helgens naglar . . .
. . . och mina nuvarande naglar
(Min kamera gör inte färgtonerna rättvisa,
får börja låna Micke's systemkamera tror jag . . .)
Två år
Igår var det två år sedan jag och Micke blev ihop,
tänk vad fort tiden går ibland,
trots att man ibland känner det som om den stod stilla.
Vi "firade" våran 2års-dag med att förlova oss =)
Lättare att slippa ha flera datum att hålla koll på lixom. hehe
Så det blev ett himla tjoande hemma på Orust igår
när vi kom hem till mormor för att fira morsdag ^_^
Känns verkligen som att man tagit ett stort steg mot att vara vuxen nu.
"Lite" storleksskillnad på ringarna va? ^_^
Det fick bli släta vitguldsringar
eftersom varken jag eller Micke är så förtjusta i rött guld.
__________________________________________________________
Idag har vi vart en sväng till Skatås och promenerat,
dock så hittade vi inte riktigt rätt motionsspår,
så vi gick lite hit-och-dit istället.
Men bättre det än att inte gå alls,
och sålänge man ser lyktstolpar så är man iaf inte vilse i vildmarken!
tänk vad fort tiden går ibland,
trots att man ibland känner det som om den stod stilla.
Vi "firade" våran 2års-dag med att förlova oss =)
Lättare att slippa ha flera datum att hålla koll på lixom. hehe
Så det blev ett himla tjoande hemma på Orust igår
när vi kom hem till mormor för att fira morsdag ^_^
Känns verkligen som att man tagit ett stort steg mot att vara vuxen nu.
"Lite" storleksskillnad på ringarna va? ^_^
Det fick bli släta vitguldsringar
eftersom varken jag eller Micke är så förtjusta i rött guld.
__________________________________________________________
Idag har vi vart en sväng till Skatås och promenerat,
dock så hittade vi inte riktigt rätt motionsspår,
så vi gick lite hit-och-dit istället.
Men bättre det än att inte gå alls,
och sålänge man ser lyktstolpar så är man iaf inte vilse i vildmarken!
Kass uppdatering igen
Nu har det blivit lite si och så med uppdateringen igen.
Har vart en rätt rörig period det sista
och jag har mått lite sisådär.
Blandade orsaker till det,
inget jag orkar gå in på mer detaljerat just nu.
Igår var jag och Micke iallafall iväg och hämtade hem nya bilen.
Är sååå skönt att ha bil!!!
Det blev en Citroën C4, den nyyyya modellen.
Skitfin och jätteröd!
(Bilden nedan gör absolut inte bilen rättvisa,
jävla kassa mobilkamera, men man ser lite iaf!)
Så i eftermiddag när Micke slutat jobbet
skall vi brumma iväg till Åby-badet.
Eftersom vi båda har Guldkort på Life-gymmen
så ingår även simning på Åby.
Jag skall dock inte simma, utan det blir nog gym för min del.
För jag får panik av bara tanken på att visa mej i badkläder.
(För att inte tänka på paniken och ångesten som skulle infinna sig
under utprovningen av badkläder,
eftersom jag inte har några sedan innan . . *ryser*)
Ceca-trippen, dag tjugofem
Dag 25 – Min favorithögtid
Nu är det dags för mej att vara sådär tråkig och bitter igen,
eftersom jag inte är så förtjust i någon form av högtid.
Flera olika orsaker till varför,
dels att de allra flesta högtider vi firar har kristet ursprung,
sedan att det ofta är massa mat involverat i firandet.
Vilket är jobbigt nu, men oxå jobbigt eftersom jag
pga ätstörningarna i princip enbart har dåliga minnen
från senaste typ 10 årens firanden . . .
Alla hjärtans dag är väl dock en fin dag,
(trots att det bara blir mer och mer "köpa-prylar-galet"
för varje år som går . . .)
Så måste jag absolut välja en "högtid"
då får det bli Alla hjärtans dag
(Sedan om det är en högtid i ordets rätta bemärkelse
tål väl att disskuteras, men vafan, detta är min blogg,
här bestämmer jag vad som är vad. haha)
------------------------------------------------------------
Detta var sista inlägget i denna "Ceca-trippen",
som visserligen pga bloggslarv blev lite längre än 25 dagar.
Får se om jag gör någon mer sån här resa,
tror väl inte det, för det känns som om det
kommer bli svårt att få nya "ämnen".
Men man ska aldrig säga aldrig.
Kyss hajj!
Nu är det dags för mej att vara sådär tråkig och bitter igen,
eftersom jag inte är så förtjust i någon form av högtid.
Flera olika orsaker till varför,
dels att de allra flesta högtider vi firar har kristet ursprung,
sedan att det ofta är massa mat involverat i firandet.
Vilket är jobbigt nu, men oxå jobbigt eftersom jag
pga ätstörningarna i princip enbart har dåliga minnen
från senaste typ 10 årens firanden . . .
Alla hjärtans dag är väl dock en fin dag,
(trots att det bara blir mer och mer "köpa-prylar-galet"
för varje år som går . . .)
Så måste jag absolut välja en "högtid"
då får det bli Alla hjärtans dag
(Sedan om det är en högtid i ordets rätta bemärkelse
tål väl att disskuteras, men vafan, detta är min blogg,
här bestämmer jag vad som är vad. haha)
------------------------------------------------------------
Detta var sista inlägget i denna "Ceca-trippen",
som visserligen pga bloggslarv blev lite längre än 25 dagar.
Får se om jag gör någon mer sån här resa,
tror väl inte det, för det känns som om det
kommer bli svårt att få nya "ämnen".
Men man ska aldrig säga aldrig.
Kyss hajj!
Ceca-trippen, dag tjugofyra
Dag 24 – Mitt favoritprogram – och varför
Hmm.. Jag ser väldigt sällan på tv,
iaf för sällan för att följa nåt program slaviskt
och med "program" så antar jag att man inte räknar in serier
(som jag förvisso inte heller ser på tv, utan via datorn)
Det enda tv program som jag följer, det är Idol. haha
Varför? Ja, det undrar jag med ibland!
Har även ett par ggr sett på "Total blackout"
eller vad det nu heter, det tycker jag är kul,
så länge det inte innefattar små ludna varelser
med alltför många ben vill säga, för då blundar jag.
Jaa. Det är väl det enda typ.
För att dryga ut detta inlägget lite
så kan jag ju skriva upp vilka serier jag gillar
Fringe
Glee
L Word
Vänner
Jaa. Det var väl det enda inom den kategorin med för tillfället. haha
Hmm.. Jag ser väldigt sällan på tv,
iaf för sällan för att följa nåt program slaviskt
och med "program" så antar jag att man inte räknar in serier
(som jag förvisso inte heller ser på tv, utan via datorn)
Det enda tv program som jag följer, det är Idol. haha
Varför? Ja, det undrar jag med ibland!
Har även ett par ggr sett på "Total blackout"
eller vad det nu heter, det tycker jag är kul,
så länge det inte innefattar små ludna varelser
med alltför många ben vill säga, för då blundar jag.
Jaa. Det är väl det enda typ.
För att dryga ut detta inlägget lite
så kan jag ju skriva upp vilka serier jag gillar
Fringe
Glee
L Word
Vänner
Jaa. Det var väl det enda inom den kategorin med för tillfället. haha
Ceca-trippen, dag tjugotre
Dag 23 – En låt som får mig att gråta
Björn Afzelius - Ljuset
Min första tanke var att lägga upp Lars Winnerbäck's Kom änglar,
men jag kom på att det faktiskt finns en låt som "varit med" längre
och som aldrig lämnar mig utan en klump i halsen.
Vad gäller Kom änglar, så kan jag idag lyssna på den låten
utan att börja gråta,
(Men jag kan dock inte se den live
utan att tårarna faller ner för mina kinder,
då blir det för mycket för mig att hantera)
Låten ovan, eller Afzelius´ låtar i allmänhet,
har präglat väldigt mycket av min bardom.
Dom får mig ofta att minnas den tiden,
när man var ung och oförstörd,
innan allt rasade . . .
Just denna låten spelade jag väldigt mycket under en mycket
jobbig tid i mitt liv, då min första tillflyktsort blev mitt piano,
där jag försökte låta all sorg försvinna ut genom fingrarna
Min andra tillflyktsort blev in i mörkret, bakom stängda dörrar,
där ingen kunde höra mig gråta . . .
Björn Afzelius - Ljuset
Min första tanke var att lägga upp Lars Winnerbäck's Kom änglar,
men jag kom på att det faktiskt finns en låt som "varit med" längre
och som aldrig lämnar mig utan en klump i halsen.
Vad gäller Kom änglar, så kan jag idag lyssna på den låten
utan att börja gråta,
(Men jag kan dock inte se den live
utan att tårarna faller ner för mina kinder,
då blir det för mycket för mig att hantera)
Låten ovan, eller Afzelius´ låtar i allmänhet,
har präglat väldigt mycket av min bardom.
Dom får mig ofta att minnas den tiden,
när man var ung och oförstörd,
innan allt rasade . . .
Just denna låten spelade jag väldigt mycket under en mycket
jobbig tid i mitt liv, då min första tillflyktsort blev mitt piano,
där jag försökte låta all sorg försvinna ut genom fingrarna
Min andra tillflyktsort blev in i mörkret, bakom stängda dörrar,
där ingen kunde höra mig gråta . . .
Framtidsfunderingar
Idag på förmiddagen satt jag och läste igenom min systers kompis' blogg
Sanna, som hon heter, och ytterligare en tjej,
har vart i Afrika som volontärer på ett barnhem.
Det är något jag alltid viljat göra,
och fortfarande verkligen vill göra.
Idag slog det mig dock,
att det kanske är något sådant jag behöver göra,
för att få lite distans till mitt eget liv,
och sådant i det som jag inte gillar.
Att få se, att mitt liv faktiskt egentligen är rätt okej,
jämfört med hur deras liv är.
Att få hjälpa folk som verkligen behöver det,
att ge en bit av sig själv, men få tillbaka det dubbla.
Att känna att man verkligen gör något betydelsefullt.
För trots misären dom lever i,
så tar dom vara på solglimtarna och ler med hela själen.
Det är en egenskap många , framförallt i västvärlden, saknar,
och som jag verkligen kämpar för att "lära" mej . . .
"Vi är många som ligger i rännstenen,
men bara ett fåtal tittar mot stjärnorna"
Så nångång i framtiden, gärna så snart som möjligt,
så skulle jag vilja åka iväg och volontärarbeta ett par månader.
Jag ska göra det. Punkt.
Sanna, som hon heter, och ytterligare en tjej,
har vart i Afrika som volontärer på ett barnhem.
Det är något jag alltid viljat göra,
och fortfarande verkligen vill göra.
Idag slog det mig dock,
att det kanske är något sådant jag behöver göra,
för att få lite distans till mitt eget liv,
och sådant i det som jag inte gillar.
Att få se, att mitt liv faktiskt egentligen är rätt okej,
jämfört med hur deras liv är.
Att få hjälpa folk som verkligen behöver det,
att ge en bit av sig själv, men få tillbaka det dubbla.
Att känna att man verkligen gör något betydelsefullt.
För trots misären dom lever i,
så tar dom vara på solglimtarna och ler med hela själen.
Det är en egenskap många , framförallt i västvärlden, saknar,
och som jag verkligen kämpar för att "lära" mej . . .
"Vi är många som ligger i rännstenen,
men bara ett fåtal tittar mot stjärnorna"
Så nångång i framtiden, gärna så snart som möjligt,
så skulle jag vilja åka iväg och volontärarbeta ett par månader.
Jag ska göra det. Punkt.
Ceca-trippen, dag tjugotvå
Dag 22 – Min reaktion när jag ser mig själv i spegeln
När jag ser mig själv i spegeln vill jag bara gråta,
för det stora fula feta monstret framför mej är ingen vacker syn . . .
Jag vet innerst inne att jag inte ser samma som andra ser
(jag hoppas iaf det är så . . .)
för folk säger till mej att jag inte är fet och ful och äcklig,
men det är inte lätt när man ser det som man ser.
Jag kan helt ärligt säga, att jag hatar hur jag ser ut . . .
"Jag vill så gärna hitta mig själv,
finna vem jag egentligen är
Problemet är bara
att det är för mycket fett ivägen.
Jag vet att det är så,
det har spegelflickan talat om för mig
tusentals gånger
Jag tror inte ni kan förstå hur ont det gör
när man inte längre vill finnas kvar i sig själv
och när självmordstankarna aldrig försvinner
När ångestskriken i ens inre blir den enda "känsla"
som man kan ta på
och när det enda som kan överrösta skriken
är fingrar nerkörda i halsen
Just då, när jag sitter på toalettgolvet
med tårarna brännande innanför mina ögonlock
just då, precis i dom ögonblicken
känns det som om jag faller ner i ett stort hål,
för varje gång blir vägen upp så mycket längre"
När jag ser mig själv i spegeln vill jag bara gråta,
för det stora fula feta monstret framför mej är ingen vacker syn . . .
Jag vet innerst inne att jag inte ser samma som andra ser
(jag hoppas iaf det är så . . .)
för folk säger till mej att jag inte är fet och ful och äcklig,
men det är inte lätt när man ser det som man ser.
Jag kan helt ärligt säga, att jag hatar hur jag ser ut . . .
"Jag vill så gärna hitta mig själv,
finna vem jag egentligen är
Problemet är bara
att det är för mycket fett ivägen.
Jag vet att det är så,
det har spegelflickan talat om för mig
tusentals gånger
Jag tror inte ni kan förstå hur ont det gör
när man inte längre vill finnas kvar i sig själv
och när självmordstankarna aldrig försvinner
När ångestskriken i ens inre blir den enda "känsla"
som man kan ta på
och när det enda som kan överrösta skriken
är fingrar nerkörda i halsen
Just då, när jag sitter på toalettgolvet
med tårarna brännande innanför mina ögonlock
just då, precis i dom ögonblicken
känns det som om jag faller ner i ett stort hål,
för varje gång blir vägen upp så mycket längre"
Ceca-trippen, dag tjugoett
Dag 21 – En bild på mig själv som är tagen utav någon annan
Ibland (läs; ofta) önskar jag mej tillbaka.
Till den tiden då jag kunde få på mej min älskade klänning,
och såg hyffsat okej ut . . .
Ibland (läs; ofta) önskar jag mej tillbaka.
Till den tiden då jag kunde få på mej min älskade klänning,
och såg hyffsat okej ut . . .
Kontroll
Jag såg , på mamma's inrådan, en dokumentär på 3'an igår,
om Linda Lampenius och hennes väg genom ätstörningarna . . .
Mycket av det hon sa, kunde lika gärna vart mina egna ord,
och berättelser ur mitt liv.
Jag är egentligen väldigt delad i min uppfattning om sådana program.
Av flera orsaker.
Dels för att jag inte vill bli påmind om det som varit.
Men också för att jag inte vill bli påmind om det som är
Det som faktiskt är mitt helvete, fortfarande, varje dag
Hur mycket jag än försöker le och förneka för mej själv.
Men, något som för min del ibland är ännu svårare och jobbigare,
det är när jag får kommentarer om hur "frisk" jag är nu,
och hur duktig jag är som tagit mej ur skiten.
Det får mej att känna mej så misslyckad,
så falsk och så smutsig. Eftersom jag så jävla väl vet,
hur allt egentligen ligger till.
Och att jag är allt annat än duktig.
Men mitt yttre lurar er.
För det är sååå många som fortfarande, år 2011,
tror att en ätstörning. framförallt anorexi, enbart är kroppsligt.
Och bara för att jag inte väger under 40kg längre,
utan är, vad ni kallar det, "normalviktig",
så tror ni automatiskt att jag är "frisk".
Men i mina ögon är jag inte normalviktig,
för dom anorektiska tankarna är lika starka nu,
som dom var för flera år sedan.
Jag hatar fortfarande min kropp,
över allt annat.
I min värld är inget normalt . . .
Och jag, och framförallt min kropp,
vet att jag är långt ifrån "ute ur helvetet".
Anorexin och bulimin är varandras raka motsatser,
framförallt på det området som rör kontrollen.
Där jag genom självsvälten hade total kontroll
på både över min kropp och, vad jag ansåg, mitt liv.
Medans bulimin står för raka motsatsen,
man har ingen kontroll. Överhuvudtaget.
Varje gång man ätit och kräkts,
ända tills det känts som om tarmarna ska komma upp,
så lovar man sig själv, att detta var sista gången.
Men det blir ingen "sista gång".
Helvetet bara fortsätter.
Och hela mitt inre skriker
"Jag vill inte!!!"
men karusellen snurrar på som besatt.
Man förlorar mer och mer kontrollen över allt,
framförallt det som man så innerligt vill ha kontroll över;
maten och ätande.
Jag har på senaste tiden försökt ta upp kampen mot bulimin,
vilket jag även skrivit lite om här i bloggen.
Och vissa dagar går det hyffsat bra,
men så fort nånting i mitt liv inte går som planerat,
då blir allt väldigt jobbigt igen . . .
Det är ett rent och skärt helvete om jag ska vara ärlig.
Dom som varit/är där vet vad jag menar,
dom som inte varit där; jag hoppas ni aldrig hamnar där.
om Linda Lampenius och hennes väg genom ätstörningarna . . .
Mycket av det hon sa, kunde lika gärna vart mina egna ord,
och berättelser ur mitt liv.
Jag är egentligen väldigt delad i min uppfattning om sådana program.
Av flera orsaker.
Dels för att jag inte vill bli påmind om det som varit.
Men också för att jag inte vill bli påmind om det som är
Det som faktiskt är mitt helvete, fortfarande, varje dag
Hur mycket jag än försöker le och förneka för mej själv.
Men, något som för min del ibland är ännu svårare och jobbigare,
det är när jag får kommentarer om hur "frisk" jag är nu,
och hur duktig jag är som tagit mej ur skiten.
Det får mej att känna mej så misslyckad,
så falsk och så smutsig. Eftersom jag så jävla väl vet,
hur allt egentligen ligger till.
Och att jag är allt annat än duktig.
Men mitt yttre lurar er.
För det är sååå många som fortfarande, år 2011,
tror att en ätstörning. framförallt anorexi, enbart är kroppsligt.
Och bara för att jag inte väger under 40kg längre,
utan är, vad ni kallar det, "normalviktig",
så tror ni automatiskt att jag är "frisk".
Men i mina ögon är jag inte normalviktig,
för dom anorektiska tankarna är lika starka nu,
som dom var för flera år sedan.
Jag hatar fortfarande min kropp,
över allt annat.
I min värld är inget normalt . . .
Och jag, och framförallt min kropp,
vet att jag är långt ifrån "ute ur helvetet".
Anorexin och bulimin är varandras raka motsatser,
framförallt på det området som rör kontrollen.
Där jag genom självsvälten hade total kontroll
på både över min kropp och, vad jag ansåg, mitt liv.
Medans bulimin står för raka motsatsen,
man har ingen kontroll. Överhuvudtaget.
Varje gång man ätit och kräkts,
ända tills det känts som om tarmarna ska komma upp,
så lovar man sig själv, att detta var sista gången.
Men det blir ingen "sista gång".
Helvetet bara fortsätter.
Och hela mitt inre skriker
"Jag vill inte!!!"
men karusellen snurrar på som besatt.
Man förlorar mer och mer kontrollen över allt,
framförallt det som man så innerligt vill ha kontroll över;
maten och ätande.
Jag har på senaste tiden försökt ta upp kampen mot bulimin,
vilket jag även skrivit lite om här i bloggen.
Och vissa dagar går det hyffsat bra,
men så fort nånting i mitt liv inte går som planerat,
då blir allt väldigt jobbigt igen . . .
Det är ett rent och skärt helvete om jag ska vara ärlig.
Dom som varit/är där vet vad jag menar,
dom som inte varit där; jag hoppas ni aldrig hamnar där.