Femte och sista Muppmötet
Ja, som rubriken redan "avslöjat",
så är det idag dax för sista mötet på Habiliteringen.
Som jag väl redan rätt så tydligt påvisat här,
så är jag allt annat än nöjd med upplägget och
genomförandet av gruppen.
Vilket är jävligt tråkigt,
för många av dom andra deltagarna i gruppen
har varit i ett ännu större behov än mej
av en vettig grupp, och framförallt
VETTIG info om diagnosen.
Det enda som jag tycker har varit bra för MEJ
men gruppen har varit att jag fått träffa andra
med liknande problematik,
och att jag fick veta att Autism- och Aspergerföreningen finns
Men bortsett från det så är jag, som sagt
allt annat än nöjd.
Dom sa förra veckan att vi skulle få möjlighet att
göra en utvärdering, skriftligt
men att den skulle vara helt frivillig.
Jag hoppas att det kommer vara en anonym utvärdering,
för annars så tror jag nog att jag hellre tar det muntligt.
Eller. Kanske borde ta det muntligt i vilket fall som helst?
Dock kanske inte inför hela gruppen,
utan antingen i fikapausen
eller efteråt.
För dom kan förbättra så många saker inför en eventuell nästa grupp.
Tex så kan dom läsa på MYCKET bättre,
så dom inte läser innantill i en hög med papper
Plus att jag tycker dom borde antecknat vad vi haft för frågor
som dom inte kunnat svara på (dvs de flesta frågorna...)
För risken att liknande frågor kommer från nästa grupp
anser jag vara väldigt stor,
och att dom då har svaren på dom hade ju vart bra!
För som jag tror jag nämt tidigare,
så anser jag, att om man ska hålla i en grupp
där en stor del av meningen är att informera om diagnosen o dyl.
Så är det väl en jävligt stor fördel om man har nån information att ge?
Och svaren på iaf ett par frågor?
Framförallt sådana frågor som vi andra i gruppen
istället fick ge svar på,
för om VI kan läsa och ta in den informationen,
så är det väl skandal
om inte dom som jobbar med det kan göra detsamma?
Det är iallafall min åsikt.
Och jag är inte främmande för att dela med mej av den,
framförallt inte om det kanske kan underlätta för nån annan
som är i min situation!
så är det idag dax för sista mötet på Habiliteringen.
Som jag väl redan rätt så tydligt påvisat här,
så är jag allt annat än nöjd med upplägget och
genomförandet av gruppen.
Vilket är jävligt tråkigt,
för många av dom andra deltagarna i gruppen
har varit i ett ännu större behov än mej
av en vettig grupp, och framförallt
VETTIG info om diagnosen.
Det enda som jag tycker har varit bra för MEJ
men gruppen har varit att jag fått träffa andra
med liknande problematik,
och att jag fick veta att Autism- och Aspergerföreningen finns
Men bortsett från det så är jag, som sagt
allt annat än nöjd.
Dom sa förra veckan att vi skulle få möjlighet att
göra en utvärdering, skriftligt
men att den skulle vara helt frivillig.
Jag hoppas att det kommer vara en anonym utvärdering,
för annars så tror jag nog att jag hellre tar det muntligt.
Eller. Kanske borde ta det muntligt i vilket fall som helst?
Dock kanske inte inför hela gruppen,
utan antingen i fikapausen
eller efteråt.
För dom kan förbättra så många saker inför en eventuell nästa grupp.
Tex så kan dom läsa på MYCKET bättre,
så dom inte läser innantill i en hög med papper
Plus att jag tycker dom borde antecknat vad vi haft för frågor
som dom inte kunnat svara på (dvs de flesta frågorna...)
För risken att liknande frågor kommer från nästa grupp
anser jag vara väldigt stor,
och att dom då har svaren på dom hade ju vart bra!
För som jag tror jag nämt tidigare,
så anser jag, att om man ska hålla i en grupp
där en stor del av meningen är att informera om diagnosen o dyl.
Så är det väl en jävligt stor fördel om man har nån information att ge?
Och svaren på iaf ett par frågor?
Framförallt sådana frågor som vi andra i gruppen
istället fick ge svar på,
för om VI kan läsa och ta in den informationen,
så är det väl skandal
om inte dom som jobbar med det kan göra detsamma?
Det är iallafall min åsikt.
Och jag är inte främmande för att dela med mej av den,
framförallt inte om det kanske kan underlätta för nån annan
som är i min situation!
Boktips (Vampyrer)
Tänkte dela med mej av lite boktips,
för det var ju ett tag sedan nu!
Jag har totalt fastnat för två stycken vampyrserier
(Är lite smått vampyrgalen . . .)
Den ena är House of Night-serien
och den andra Vampire Academy-serien
(Länkarna går till AdLibris)
Båda serierna är grymt bra, enligt mej iaf!
Jag kan tycka att språket är lite "tunt"
men det vägs upp av smaskiga vampyrer! =)
Det negativa för min del är att alla böcker
inte finns översatta på svenska ännu.
Men den som väntar på något gott . . .
För att läsa engelska böcker är dessvärre inget för mej
har inte tillräckligt med tålamod för det. haha
för det var ju ett tag sedan nu!
Jag har totalt fastnat för två stycken vampyrserier
(Är lite smått vampyrgalen . . .)
Den ena är House of Night-serien
och den andra Vampire Academy-serien
(Länkarna går till AdLibris)
Båda serierna är grymt bra, enligt mej iaf!
Jag kan tycka att språket är lite "tunt"
men det vägs upp av smaskiga vampyrer! =)
Det negativa för min del är att alla böcker
inte finns översatta på svenska ännu.
Men den som väntar på något gott . . .
För att läsa engelska böcker är dessvärre inget för mej
har inte tillräckligt med tålamod för det. haha
Skalbaggeskal
Ja.
Nu vart det ett tag sedan jag skrev här.
Har inte mått sådär superbra senaste veckan,
har gått lite vilse i min egen hjärna
Och där jag nu står
så kan jag inte för min vildaste fantasi
komma på vad det var jag letade efter från början
Varför jag började vandra runt, runt, runt
Jag har förlorat fotfästet,
ramlat och slagit mej
Men sedan rest på mej igen.
För av nån underlig anledning,
så är jag som en katt
Jag både kommer ner på fötterna
och har en jävla massa extraliv.
Men ibland så blir jag lite rädd
för att kanske snart ha förbrukat
mina kattliv, för dom tar väl slut nån gång?
När jag förlorar min trygghet,
när jag inte vet
hur morgondagen ser ut
Då fungerar jag inte längre,
jag låser mej, går in i mej själv
och slänger nyckeln i havet.
Stänger till mitt skalbaggeskal,
så att ingen kan nå mej
och jag kan inte nå ut till någon
Skalbaggeskal är praktiska,
i många fall
Tills dess att du ramlat omkull
blivit liggande på rygg,
oförmögen att vända på dej
och resa dig upp igen.
Jag tror det är ungefär där jag är nu
Jag har låst in mej så länge,
stängt mina dörrar,
spikat igen dom
Så nu ligger jag här,
en ensam skalbagge
på rygg i en öde park
Viftar med alla mina ben
oförmögen att resa mej upp
Nu inser jag att jag
önskar jag inte hade stängt ute
alla som försökt komma in.
För, skalbaggeskalet hindrar inte bara
dom från att nå mej
utan som jag skrev ovan
Jag i min tur når inte ut till dom.
Så.
Jag ligger här och sprattlar
förbannar min envishet
förbannar min rädsla
förbannar mej själv
Förbannar mitt helvetes
skalbaggeskal
Störd humor, regn och psykologmöte
Ja, som det står i rubriken,
så är det psykologdax för mej idag igen.
Vera ringde faktiskt igår
för att säga att hon var tillbaka på jobbet
Det tyckte jag var bra, bättre sent än aldrig typ . . .
Igår var jag och Kira ute tiiidigt på morgonen
Hade byltat på mej långkalsonger, dubbla strumpor
halsduk, mössa och vantar
Var rätt gött att för en gångs skull inte frysa! =)
Gick en rätt lång promenad,
plus att vi stannade en bra stund i Sannabacken och lekte
Jag märker dock på Kira att det snart är löpdax,
för hon får bland annat upp massa spår
som hon bara MÅSTE följa
och INTE lyssna på mamma alls när hon ropar . . .
Får nog se låta bli att ha henne lös en tag framöver,
tills löpet är överståndet.
Vill dels inte att hon ska springa iväg och riskera bli påkörd,
och heller inte råka springa på en hanne och bli dräktig . . .
Idag slapp jag dock alla klädlager,
då det inte var så jättekallt,
men regnade nåt förbaskat
Jag måste ha nya skor!
Nu verkligen MÅSTE jag ha nya skor,
för nu läcker båda skorna . . . .
Båda paren och BÅDA fötterna
Dvs både höger och vänster skon . . .
Tänkte även dela med mej av ett par bilder
som väldigt väl illustrerar min (och Mickes)
ypperligt sjuka humor/fantasi.
Till mitt försvar så får jag väl påpeka att det var HAN
som började, men jag tyckte det va så kul,
så jag fortsatte
Han var så att säga hönan och jag ägget!
Därmed basta!
Ja, titta (och njut?)
och bara så ni vet, ser ni vad bilderna gestaltar,
så är ni minst lika störda som oss! haha
Så, det var allt för mej för nuläget,
nu ska jag kladda på mej lite smink
och försöka bege mej in till stan relativt snart
så är det psykologdax för mej idag igen.
Vera ringde faktiskt igår
för att säga att hon var tillbaka på jobbet
Det tyckte jag var bra, bättre sent än aldrig typ . . .
Igår var jag och Kira ute tiiidigt på morgonen
Hade byltat på mej långkalsonger, dubbla strumpor
halsduk, mössa och vantar
Var rätt gött att för en gångs skull inte frysa! =)
Gick en rätt lång promenad,
plus att vi stannade en bra stund i Sannabacken och lekte
Jag märker dock på Kira att det snart är löpdax,
för hon får bland annat upp massa spår
som hon bara MÅSTE följa
och INTE lyssna på mamma alls när hon ropar . . .
Får nog se låta bli att ha henne lös en tag framöver,
tills löpet är överståndet.
Vill dels inte att hon ska springa iväg och riskera bli påkörd,
och heller inte råka springa på en hanne och bli dräktig . . .
Idag slapp jag dock alla klädlager,
då det inte var så jättekallt,
men regnade nåt förbaskat
Jag måste ha nya skor!
Nu verkligen MÅSTE jag ha nya skor,
för nu läcker båda skorna . . . .
Båda paren och BÅDA fötterna
Dvs både höger och vänster skon . . .
Tänkte även dela med mej av ett par bilder
som väldigt väl illustrerar min (och Mickes)
ypperligt sjuka humor/fantasi.
Till mitt försvar så får jag väl påpeka att det var HAN
som började, men jag tyckte det va så kul,
så jag fortsatte
Han var så att säga hönan och jag ägget!
Därmed basta!
Ja, titta (och njut?)
och bara så ni vet, ser ni vad bilderna gestaltar,
så är ni minst lika störda som oss! haha
Så, det var allt för mej för nuläget,
nu ska jag kladda på mej lite smink
och försöka bege mej in till stan relativt snart
Seg lördag
Idag har vi verkligen inte gjort NÅT vettigt alls typ.
Eller jo, jag har iaf fått skurat badrumsgolvet,
alltid något lixom! haha
Var ute igår, blev Göta's en sväng trots att vi var lite trötta
Det var trevligt som vanligt, trivs verkligen där uppe,
ett helskönt gäng som jobbar där!
Pärlan, Micke's kompis kom och joinade oss efter en liten stund,
han är go han! =)
Även han en film- tvspel- och hockeykortsnörd,
precis som min kära skrutt.
Deras disskusioner om ovan nämnda ämne
har en tendens att driva mej till vansinne...
Idag har vi som sagt inte gjort så mycket vettigt,
så det är inte mycket att skriva om.
Jag har legat och läst,
har börjat på ytterligare en vampyr-serie
"The Vampire Academy"
eftersom jag fortfarande står i bibblans reservationskö
på fjärde boken i House of Night serien
(Grymt bra serie, lite "fattigt" språk kanske,
men dom riktar sej väl mest till ungdomar
så det är väl förklarligt...)
Tänkte även dela med mej av ett par bilder
som jag tog (med min mycket dåliga mobilkamera)
när jag och Kira var ute i skogen hemma på Orust
när jag var där förra helgen,
har inte fått tummen ur att lägga över dom
från minneskortet till datorn förrän nu
Så mamma, här får du bilder som du tjatat om =P
Du menade väl kanske främst att jag ska lägga upp bilder på mej själv,
men jag har lixom passerat det där fjortisstadiet
där man står framför spegeln och försöker se kåt ut,
pluta med läpparna och trycka upp brösten i kameralinsen
Okej, jag tror inte jag ens vart i det stadiet,
men ändå! =)
Kira är även mycket sötare än mej,
och gör sej bättre på bild
Se bara första bilden!
Vilken otroligt fotogenisk hund jag har!!!
[ Kira - Aka. "Skogsmiffot" ]
[ Se där ja, hunden KAN se normal ut med! ]
Eller jo, jag har iaf fått skurat badrumsgolvet,
alltid något lixom! haha
Var ute igår, blev Göta's en sväng trots att vi var lite trötta
Det var trevligt som vanligt, trivs verkligen där uppe,
ett helskönt gäng som jobbar där!
Pärlan, Micke's kompis kom och joinade oss efter en liten stund,
han är go han! =)
Även han en film- tvspel- och hockeykortsnörd,
precis som min kära skrutt.
Deras disskusioner om ovan nämnda ämne
har en tendens att driva mej till vansinne...
Idag har vi som sagt inte gjort så mycket vettigt,
så det är inte mycket att skriva om.
Jag har legat och läst,
har börjat på ytterligare en vampyr-serie
"The Vampire Academy"
eftersom jag fortfarande står i bibblans reservationskö
på fjärde boken i House of Night serien
(Grymt bra serie, lite "fattigt" språk kanske,
men dom riktar sej väl mest till ungdomar
så det är väl förklarligt...)
Tänkte även dela med mej av ett par bilder
som jag tog (med min mycket dåliga mobilkamera)
när jag och Kira var ute i skogen hemma på Orust
när jag var där förra helgen,
har inte fått tummen ur att lägga över dom
från minneskortet till datorn förrän nu
Så mamma, här får du bilder som du tjatat om =P
Du menade väl kanske främst att jag ska lägga upp bilder på mej själv,
men jag har lixom passerat det där fjortisstadiet
där man står framför spegeln och försöker se kåt ut,
pluta med läpparna och trycka upp brösten i kameralinsen
Okej, jag tror inte jag ens vart i det stadiet,
men ändå! =)
Kira är även mycket sötare än mej,
och gör sej bättre på bild
Se bara första bilden!
Vilken otroligt fotogenisk hund jag har!!!
[ Kira - Aka. "Skogsmiffot" ]
[ Se där ja, hunden KAN se normal ut med! ]
Äntligen fredag och en trött Ceca
Är helt halvt död idag känns det som,
det bränner sådär i ögonen som det kan göra när man är riktigt trött
Ögonen orkar typ inte producera tillräckligt med tårvätska,
SÅ trött är jag.
Antar det är pga gårdagen som jag är trött,
gårdagen kombinerat med att jag sov lite halvkasst både natten till igår
och natten till idag;
Igår för att jag var lite småorolig inför "muppmötet"
och inatt antagligen för att jag var uppspeedad av gårdagens intryck.
Först så var jag upp till min underbara vän Dannie
och fick äntligen hälsat på henne
och hennes lilla två veckor gamla dotter.
Filippa var lätt nåt av det sötaste jag sett på länge!
Blev alldeles tårig i ögonen
och halsen snörptes ihop sådär som den gör ibland.
Sedan efter det fick jag skynda mej in till stan,
skulle ju som sagt på mitt kära "muppmöte"
och idag stod "Studiebesök på Autism-och Aspergerföreningen" på schemat.
Det var faktiskt mycket intressant,
och det första jag gjorde när jag kom hem på kvällen
var att bli medlem i föreningen.
Min förhoppning är att kanske hitta någon i min ålder,
men samma diagnos och liknande problematik.
Någon som man kan bolla tankar med,
och som faktiskt FÖRSTÅR.
Det är något jag saknar i mitt liv.
Jag har många underbara vänner som inte heller mår 100%
men dom KAN ändå inte helt sätta sej in i hur jag är.
(Men dom är ju guld värda ändå)
Dom har nåt på föreningen som dom kallar "Öppet hus kvällar"
vilket väl är det som i första hand tilltalar mej,
man kommer dit när man känner för det
mellan en viss tid på kvällen då,
och så är man där på egna villkor,
ingen som kommer tvinga en göra nåt
Vill man sitta och prata över en kopp te,
då gör man helt enkelt det
Vill man spela kort eller nåt annat spel,
ja, då GÖR man det.
Ungefär som en fritidsgård för lite annorlunda människor
Tror det kan passa mej bra,
eftersom jag inte helt känner mej hemma i andra forum,
där det oftast enbart är NT-folk (NT= NeuroTypiska = "normala")
För jag har redan på dom här tre gångerna på habiliteringen märkt,
att det är mycket lättare för mej att prata inför en grupp,
jag får inte alls samma krav på mej själv
eller känner mej "udda" när jag säger fel saker eller stakar upp mej.
Eller när jag pratar på som en ångvält och sedan får stanna upp
och fråga vad jag egentligen pratar om.
(Jag har en tendens att "flyga iväg" i både mina tankar
och när jag pratar.
Vilket nog kan vara väldigt jobbigt för såna som inte känner mej,
och framförallt för MEJ som är så medveten om att jag
"flyger iväg" med jämna mellanrum.
Men i en grupp med folk där flertalet är likasinnade,
så blir det lättare, jag inbillar mej att jag är mer accepterad
trots mina fel och brister)
Sedan så tycker jag det verkar som om detta är mer konstruktivt
om man jämför med andra grupper jag vart med i,
både för ätstörningarna och andra grejjer
Där har tiden oftast mest gått åt till att prata kalorier
eller hur man lättast smiter undan från allt som är jobbigt.
Vilket i längden inte är så jävla bra . . .
Här känns det som om man istället hjälper varandra UPPÅT,
och inte för att hjälpa varann med tips till att gå ner sej ytterligare.
Mera tips på hur man klarar av allt som är jobbigt,
och inte smiter undan.
Det tycker jag verkar bra!!
------------------------
Ja. som jag skrev ovan,
så har jag lätt för att flyga iväg när jag pratar
Jag tror jag har en liknande tendens när jag skriver . . .
Idag funderar vi på att kanske gå upp till Göta's en sväng,
om vi inte är alldeles för trötta vill säga.
Får väl ta och sova middag kanske =)
Kram
det bränner sådär i ögonen som det kan göra när man är riktigt trött
Ögonen orkar typ inte producera tillräckligt med tårvätska,
SÅ trött är jag.
Antar det är pga gårdagen som jag är trött,
gårdagen kombinerat med att jag sov lite halvkasst både natten till igår
och natten till idag;
Igår för att jag var lite småorolig inför "muppmötet"
och inatt antagligen för att jag var uppspeedad av gårdagens intryck.
Först så var jag upp till min underbara vän Dannie
och fick äntligen hälsat på henne
och hennes lilla två veckor gamla dotter.
Filippa var lätt nåt av det sötaste jag sett på länge!
Blev alldeles tårig i ögonen
och halsen snörptes ihop sådär som den gör ibland.
Sedan efter det fick jag skynda mej in till stan,
skulle ju som sagt på mitt kära "muppmöte"
och idag stod "Studiebesök på Autism-och Aspergerföreningen" på schemat.
Det var faktiskt mycket intressant,
och det första jag gjorde när jag kom hem på kvällen
var att bli medlem i föreningen.
Min förhoppning är att kanske hitta någon i min ålder,
men samma diagnos och liknande problematik.
Någon som man kan bolla tankar med,
och som faktiskt FÖRSTÅR.
Det är något jag saknar i mitt liv.
Jag har många underbara vänner som inte heller mår 100%
men dom KAN ändå inte helt sätta sej in i hur jag är.
(Men dom är ju guld värda ändå)
Dom har nåt på föreningen som dom kallar "Öppet hus kvällar"
vilket väl är det som i första hand tilltalar mej,
man kommer dit när man känner för det
mellan en viss tid på kvällen då,
och så är man där på egna villkor,
ingen som kommer tvinga en göra nåt
Vill man sitta och prata över en kopp te,
då gör man helt enkelt det
Vill man spela kort eller nåt annat spel,
ja, då GÖR man det.
Ungefär som en fritidsgård för lite annorlunda människor
Tror det kan passa mej bra,
eftersom jag inte helt känner mej hemma i andra forum,
där det oftast enbart är NT-folk (NT= NeuroTypiska = "normala")
För jag har redan på dom här tre gångerna på habiliteringen märkt,
att det är mycket lättare för mej att prata inför en grupp,
jag får inte alls samma krav på mej själv
eller känner mej "udda" när jag säger fel saker eller stakar upp mej.
Eller när jag pratar på som en ångvält och sedan får stanna upp
och fråga vad jag egentligen pratar om.
(Jag har en tendens att "flyga iväg" i både mina tankar
och när jag pratar.
Vilket nog kan vara väldigt jobbigt för såna som inte känner mej,
och framförallt för MEJ som är så medveten om att jag
"flyger iväg" med jämna mellanrum.
Men i en grupp med folk där flertalet är likasinnade,
så blir det lättare, jag inbillar mej att jag är mer accepterad
trots mina fel och brister)
Sedan så tycker jag det verkar som om detta är mer konstruktivt
om man jämför med andra grupper jag vart med i,
både för ätstörningarna och andra grejjer
Där har tiden oftast mest gått åt till att prata kalorier
eller hur man lättast smiter undan från allt som är jobbigt.
Vilket i längden inte är så jävla bra . . .
Här känns det som om man istället hjälper varandra UPPÅT,
och inte för att hjälpa varann med tips till att gå ner sej ytterligare.
Mera tips på hur man klarar av allt som är jobbigt,
och inte smiter undan.
Det tycker jag verkar bra!!
------------------------
Ja. som jag skrev ovan,
så har jag lätt för att flyga iväg när jag pratar
Jag tror jag har en liknande tendens när jag skriver . . .
Idag funderar vi på att kanske gå upp till Göta's en sväng,
om vi inte är alldeles för trötta vill säga.
Får väl ta och sova middag kanske =)
Kram
Småseg dag och oro inför morgondagen
Denna dagen har flytit på relativt lugnt,
inte vart på nåt speciellt uppåt-hummör dock
(Vilket jag väl visserligen sällan är . . )
Vet inte riktigt vad det är som gnager,
överskådligt så är mitt liv bra,
men det är nåt som sitter och skaver
som en osynlig tagg.
Jag är rätt så omotiverad till det mesta.
(Mer än vanligt)
Jag vill så mycket, men jag orkar inte.
Vågar inte. Kan inte.
Jag sätter käppar i hjulen
och slår undan benen för mej själv
Gång efter gång.
Hur många gånger ska man klara av att falla
för att direkt efter resa sej.
Enbart för att falla igen
två sekunder senare?
Jag vill våga träffa vänner.
Jag vill kunna samla mod till mej
att skicka iväg ett sms
(för ringa vågar jag inte)
Men jag är alltid så rädd för ett negativt besked.
För min hjärna inbillar mej alltid,
att det bakom fraserna
"Jag är upptagen/Jag är sjuk/Jag måste jobba" etc
döljer sig i själva verket ett
"Haha. tror du jag vill träffa dej,
ditt jävla missfoster!!??"
Det resulterar i att jag ofta inte kan förmå mej själv
att höra av mej, ta kontakt, boka in något.
För sedan, som grädden på moset,
OM jag mot all förmodan får ett "Ja"
och har bokat in en "dejt"
Så får min hjärna frispel,
och tänker
"Nej, han/hon sa bara "ja" av medlidande,
han/hon vill egentligen inte alls träffa mej
Jag är bara IVÄGEN, JOBBIG, FEL"
Varpå jag mycket lägligt helt plötslig är sjuk
Eller har råkat dubbelboka mej
För mitt liv är ju SÅ himla uppbokat menar jag.
Jag hatar mej själv i dom situationerna,
för jag VET att jag VILL träffa mina vänner,
dom som faktiskt står kvar vid min sida,
som har klarat av mina idéer under alla dessa år.
(NI ÄR GULD VÄRDA!)
Men, det bara inte går.
Ibland önskar jag,
för ett ögonblick av snedflippning,
att nån bara skulle komma,
knacka på och ta med mej nånstans
Men då kommer ett annat problem in,
jag klarar inte av oplanerade händelser
Vad ska man göra?
Jo, man gräver ner sej i sin säng
och försöker glömma att världen utanför existerar.
Jorden fortsätter snurra,
men nånstans så föll jag av.
Okej. Nu har jag ordbajsat nog om detta,
över till det som väl kanske
först och främst får mej att TÄNKA konstiga tankar;
Imorn är det Muppmöte igen,
(Jag vet att varken jag eller dom är muppar,
men det är en benämning jag fastnat för)
och vi ska, som jag nämnde i tidigare inlägg,
på "studiebesök".
Jag är sisådär minus 137% sugen på det.
(Återigen frågar jag mej själv
om man kan räkna minussatser på ett procent-tal)
Jag förstår, uppriktigt sagt, inte hur dom tänker
när dom ska få med sej en skock förvirrade människor
genom praktiskt taget hela stan
När dom VET att just själva grejen att VARA BLAND folk
är nåt av det värsta vi vet
(Okej, nu generaliserar jag grovt,
bara det att många av "oss" är sådana)
Blev ju som även det nämndes i ett tidigare inlägg
enormt besviken på gruppledarna förra veckan,
så det är upp till bevis för dom nu
Och det känns som om det blir något av ett eldprov,
ett test på hur dom kan lyckas organisera en hope
ångestladdade personer . . .
Vem vet, dom kanske kommer ha fickorna fulla
med sprutor till fyllda av lugnande psykofarmaka?
Ja, den dagen - Den sorgen
som min mamma brukar säga
Problmet är väl bara att den dagen är imorrn
och att sorgen
den är redan här!
Ja , det var allt för mej denna afton.
Ses imorgon,
samma tid samma kanal
Yeah right!
inte vart på nåt speciellt uppåt-hummör dock
(Vilket jag väl visserligen sällan är . . )
Vet inte riktigt vad det är som gnager,
överskådligt så är mitt liv bra,
men det är nåt som sitter och skaver
som en osynlig tagg.
Jag är rätt så omotiverad till det mesta.
(Mer än vanligt)
Jag vill så mycket, men jag orkar inte.
Vågar inte. Kan inte.
Jag sätter käppar i hjulen
och slår undan benen för mej själv
Gång efter gång.
Hur många gånger ska man klara av att falla
för att direkt efter resa sej.
Enbart för att falla igen
två sekunder senare?
Jag vill våga träffa vänner.
Jag vill kunna samla mod till mej
att skicka iväg ett sms
(för ringa vågar jag inte)
Men jag är alltid så rädd för ett negativt besked.
För min hjärna inbillar mej alltid,
att det bakom fraserna
"Jag är upptagen/Jag är sjuk/Jag måste jobba" etc
döljer sig i själva verket ett
"Haha. tror du jag vill träffa dej,
ditt jävla missfoster!!??"
Det resulterar i att jag ofta inte kan förmå mej själv
att höra av mej, ta kontakt, boka in något.
För sedan, som grädden på moset,
OM jag mot all förmodan får ett "Ja"
och har bokat in en "dejt"
Så får min hjärna frispel,
och tänker
"Nej, han/hon sa bara "ja" av medlidande,
han/hon vill egentligen inte alls träffa mej
Jag är bara IVÄGEN, JOBBIG, FEL"
Varpå jag mycket lägligt helt plötslig är sjuk
Eller har råkat dubbelboka mej
För mitt liv är ju SÅ himla uppbokat menar jag.
Jag hatar mej själv i dom situationerna,
för jag VET att jag VILL träffa mina vänner,
dom som faktiskt står kvar vid min sida,
som har klarat av mina idéer under alla dessa år.
(NI ÄR GULD VÄRDA!)
Men, det bara inte går.
Ibland önskar jag,
för ett ögonblick av snedflippning,
att nån bara skulle komma,
knacka på och ta med mej nånstans
Men då kommer ett annat problem in,
jag klarar inte av oplanerade händelser
Vad ska man göra?
Jo, man gräver ner sej i sin säng
och försöker glömma att världen utanför existerar.
Jorden fortsätter snurra,
men nånstans så föll jag av.
Okej. Nu har jag ordbajsat nog om detta,
över till det som väl kanske
först och främst får mej att TÄNKA konstiga tankar;
Imorn är det Muppmöte igen,
(Jag vet att varken jag eller dom är muppar,
men det är en benämning jag fastnat för)
och vi ska, som jag nämnde i tidigare inlägg,
på "studiebesök".
Jag är sisådär minus 137% sugen på det.
(Återigen frågar jag mej själv
om man kan räkna minussatser på ett procent-tal)
Jag förstår, uppriktigt sagt, inte hur dom tänker
när dom ska få med sej en skock förvirrade människor
genom praktiskt taget hela stan
När dom VET att just själva grejen att VARA BLAND folk
är nåt av det värsta vi vet
(Okej, nu generaliserar jag grovt,
bara det att många av "oss" är sådana)
Blev ju som även det nämndes i ett tidigare inlägg
enormt besviken på gruppledarna förra veckan,
så det är upp till bevis för dom nu
Och det känns som om det blir något av ett eldprov,
ett test på hur dom kan lyckas organisera en hope
ångestladdade personer . . .
Vem vet, dom kanske kommer ha fickorna fulla
med sprutor till fyllda av lugnande psykofarmaka?
Ja, den dagen - Den sorgen
som min mamma brukar säga
Problmet är väl bara att den dagen är imorrn
och att sorgen
den är redan här!
Ja , det var allt för mej denna afton.
Ses imorgon,
samma tid samma kanal
Yeah right!
&%¤¤&%¤#§#&%?"#!!!!!
Helvetes jävla PISSdag!
1;
Återigen omkullkastas mitt förtroende för vården.
Skulle till min psykolog idag,
så jag anmäler mej i receptionen
och går upp och sätter mej i väntrummet.
(Självklart på min vanliga plats,
gillar INTE när den är upptagen,
så då står jag och väntar tills den blir ledig)
Hade tid 13.15, var där ca 12.45,
när klockan hunnit bli 13.30
så börjar jag änna undra vart Vera är nånstans,
men tänker att det kanske dragit ut på tiden
med den som varit innan mej.
Sånt kan ju lixom hända.
Men sen när klockan är ca 13.45,
och jag alltså suttit där i en timma,
så kommer det fram en tjej/tand/kvinna
och frågar om jag skulle vart till Vera,
"Ja" säger jag,
varpå hon säger att Vera inte vart där på hela dagen.
"Nähä, okej" säger jag, lite smått paff
och går därifrån.
Väl utanför blir jag lite smått irriterad,
dels för att NÅN jävel väl ändå kunde hört av sej,
och att ÅTMINSTONE receptionisten hade haft koll på saker och ting
Men icke. Återigen slår vården mej till golvet
med sin otroligt välorganiserade kommunikation
(Läs det där sista ironiskt)
För jag menar, det är ju SÅ jävla lätt för mej
att ta mej hemifrån och in till stan
Jag menar, jag bara ÄLSKAR ångesten
som skapas av att vara bland folk.
FUCK!
Men, jag hade ju "som tur var" ändå ett ärende till stan
att hämta ut min mobil som jag lämnade in för två veckor sedan.
Så, stadstrippen var ju inte helt värdelös,
intalar jag mej själv,
och åker hem.
Väl hemma tillstöter nr2 av dagens PISShändelser;
Telefonen funkar ju inte som den ska
trots att den ska ha vart på service/lagning i två veckor.
Så precis där bryter jag ihop och vill bara lämna jorden
En sån ynka liten skitgrej
blir lixom droppen som får bägaren att rinna över.
Så, summan av kardemumman;
Här sitter jag med en jävla massa ångest
Dels för att jag inte fick träffa min psykolog idag
(Inte för att jag egentligen var så full av ångest innan,
men just BARA FÖR ATT jag inte fick träffa henne,
så exploderar allt.)
OCH dels för att telefonkukfitthelvetet
har bestämt sig för att göra mig gråhårig i förtid,
sabba mina redan innan dåliga nerver
OCH tvinga mej gå tillbaka till Telia.
Vilket jag bara ÄLSKAR
För att prata med okända människor är ju underbart.
Framförallt när jag inte pallar uttrycka mej som en normal människa,
utan mer får dom att misstänka att ett UFO (dvs jag)
har äntrat vår planet och tänker ta över mänskligheten
med sin exceptionellt idiotiskt ickeexisterande vältalighet.
Skål och God Jul
Nu tänker jag gå och dö eller nåt
1;
Återigen omkullkastas mitt förtroende för vården.
Skulle till min psykolog idag,
så jag anmäler mej i receptionen
och går upp och sätter mej i väntrummet.
(Självklart på min vanliga plats,
gillar INTE när den är upptagen,
så då står jag och väntar tills den blir ledig)
Hade tid 13.15, var där ca 12.45,
när klockan hunnit bli 13.30
så börjar jag änna undra vart Vera är nånstans,
men tänker att det kanske dragit ut på tiden
med den som varit innan mej.
Sånt kan ju lixom hända.
Men sen när klockan är ca 13.45,
och jag alltså suttit där i en timma,
så kommer det fram en tjej/tand/kvinna
och frågar om jag skulle vart till Vera,
"Ja" säger jag,
varpå hon säger att Vera inte vart där på hela dagen.
"Nähä, okej" säger jag, lite smått paff
och går därifrån.
Väl utanför blir jag lite smått irriterad,
dels för att NÅN jävel väl ändå kunde hört av sej,
och att ÅTMINSTONE receptionisten hade haft koll på saker och ting
Men icke. Återigen slår vården mej till golvet
med sin otroligt välorganiserade kommunikation
(Läs det där sista ironiskt)
För jag menar, det är ju SÅ jävla lätt för mej
att ta mej hemifrån och in till stan
Jag menar, jag bara ÄLSKAR ångesten
som skapas av att vara bland folk.
FUCK!
Men, jag hade ju "som tur var" ändå ett ärende till stan
att hämta ut min mobil som jag lämnade in för två veckor sedan.
Så, stadstrippen var ju inte helt värdelös,
intalar jag mej själv,
och åker hem.
Väl hemma tillstöter nr2 av dagens PISShändelser;
Telefonen funkar ju inte som den ska
trots att den ska ha vart på service/lagning i två veckor.
Så precis där bryter jag ihop och vill bara lämna jorden
En sån ynka liten skitgrej
blir lixom droppen som får bägaren att rinna över.
Så, summan av kardemumman;
Här sitter jag med en jävla massa ångest
Dels för att jag inte fick träffa min psykolog idag
(Inte för att jag egentligen var så full av ångest innan,
men just BARA FÖR ATT jag inte fick träffa henne,
så exploderar allt.)
OCH dels för att telefonkukfitthelvetet
har bestämt sig för att göra mig gråhårig i förtid,
sabba mina redan innan dåliga nerver
OCH tvinga mej gå tillbaka till Telia.
Vilket jag bara ÄLSKAR
För att prata med okända människor är ju underbart.
Framförallt när jag inte pallar uttrycka mej som en normal människa,
utan mer får dom att misstänka att ett UFO (dvs jag)
har äntrat vår planet och tänker ta över mänskligheten
med sin exceptionellt idiotiskt ickeexisterande vältalighet.
Skål och God Jul
Nu tänker jag gå och dö eller nåt
Söndag igen
Av nån jädrigt mysko anledning,
så tycker jag det känns som om det är söndag hela tiden!
Veckorna går så grymt fort att man inte riktigt hinner med!
Idag har jag gått på promenad med Kira,
jag och mamma skulle till mormor och hälsa på
så jag började gå ett tag innan mamma skulle åka,
så plockade hon upp mej och Kira när hon kört ikapp oss.
Kira blev helt tossig av att komma hem till mormor,
hon är inte alls van vid det där att hälsa på folk
och har således ingen skam i kroppen
gällande att man inte yrar runt i alla rum
eller tar för givet att man ska få godis. haha
Hon är värre än en treårig unge!
Men, hon har inte fått så många chanser på att träna
på att hälsa på folk hemma i Gbg.
Så, bor du i Gbg och inte räds lite hundpäls i hörnen,
hör av dej! Ytterligare ett plus om du oxå har en hund!
Vi (läs:Kira) behöver en lekkompis . . .
(Funderar på att lägga upp en "kontaktannons" på blocket eller nåt,
för det måste ju finnas fler i min sits
som har en halvgalen överaktiv hund,
och som oxå vill ha en lekkompis till sin hund . . .
Hade vart så skönt att kunna släppa loss henne
tillsammans med en likasinnad,
så dom bara kunde få tumla runt och leva loppan.)
Det där blev en lång parantes.
Mormor var det jag skrev om ju!
Min tossiga, lite lätt vimsiga mormor!
(Jag vet att du läser min blogg ibland,
ni förstår, min mormor är cool
och har både dator och bredband!)
Har verkligen gjort min "plikt som barnbarn" denna helgen,
var och hälsa på farmor och Knut,
hennes nya gubbe, i fredags.
Jisses vilken skillnad det är mellan mormor och morfar
och farmor och Knut.
Det är bara lilla morfar som hör lite dåligt ibland,
men inte på långa vägar så dåligt som farmor.
Men det kan va rätt intressant ibland ändå! haha
Nu känns det som om jag lite grann tappat tråden.
Så jag avslutar här . . .
så tycker jag det känns som om det är söndag hela tiden!
Veckorna går så grymt fort att man inte riktigt hinner med!
Idag har jag gått på promenad med Kira,
jag och mamma skulle till mormor och hälsa på
så jag började gå ett tag innan mamma skulle åka,
så plockade hon upp mej och Kira när hon kört ikapp oss.
Kira blev helt tossig av att komma hem till mormor,
hon är inte alls van vid det där att hälsa på folk
och har således ingen skam i kroppen
gällande att man inte yrar runt i alla rum
eller tar för givet att man ska få godis. haha
Hon är värre än en treårig unge!
Men, hon har inte fått så många chanser på att träna
på att hälsa på folk hemma i Gbg.
Så, bor du i Gbg och inte räds lite hundpäls i hörnen,
hör av dej! Ytterligare ett plus om du oxå har en hund!
Vi (läs:Kira) behöver en lekkompis . . .
(Funderar på att lägga upp en "kontaktannons" på blocket eller nåt,
för det måste ju finnas fler i min sits
som har en halvgalen överaktiv hund,
och som oxå vill ha en lekkompis till sin hund . . .
Hade vart så skönt att kunna släppa loss henne
tillsammans med en likasinnad,
så dom bara kunde få tumla runt och leva loppan.)
Det där blev en lång parantes.
Mormor var det jag skrev om ju!
Min tossiga, lite lätt vimsiga mormor!
(Jag vet att du läser min blogg ibland,
ni förstår, min mormor är cool
och har både dator och bredband!)
Har verkligen gjort min "plikt som barnbarn" denna helgen,
var och hälsa på farmor och Knut,
hennes nya gubbe, i fredags.
Jisses vilken skillnad det är mellan mormor och morfar
och farmor och Knut.
Det är bara lilla morfar som hör lite dåligt ibland,
men inte på långa vägar så dåligt som farmor.
Men det kan va rätt intressant ibland ändå! haha
Nu känns det som om jag lite grann tappat tråden.
Så jag avslutar här . . .
Muppmöte nr2 - Fail
Nu är jag hemma på Orust. Det är lugnt och skönt här
Me like!
Ibland måste jag, som tidigare nämnt, ta ett brejk från Gbg.
Då är Orust bra. Spa och liknande blir så dyrt i längden.... haha
Men iaf, till rubriken, var på "muppmöte nr 2" igår,
denna gången skulle dom som håller i gruppen
gå igenom fakta kring olika diagnoser inom autismspektrumet
Jag vet inte hur andra tycker,
men jag anser att om man ska hålla i en INFORMATIONSgrupp
kring ett visst ämne, så bör man vara påläst om just det ämnet
Och INTE som dom gjorde igår, läsa innantill i ett pappershäfte,
och för att kunna besvara frågor vara tvugna att läsa igenom en gång till.
Det känns inte proffsigt alls, och ger mej inget som helst förtroende.
Sedan så hittade dom oftast inte svar på några av frågorna,
det var vi andra i gruppen som fick svara åt dom,
och även ett flertal ggr rätta dom i det dom sa,
varpå dom säger "nämen oj, jag läste visst lite fel"
OPROFFSIGT!!!! BIG TIME!
Det varken nån i gruppen eller dom UTBILDADE gruppledarna kunde svara på,
fick vi direktivet att helt enkelt Googla upp det eller läsa böcker....
Känner mej inte direkt manad att gå dit nästa vecka,
eftersom jag har en tendens att alltid säga vad jag tycker och tänker.
Och jag vill inte skämma ut mej lixom...
Fast jag misstänker att jag inte var ensam om att tycka
att dom skötte det mycket klanderligt....
Nästa vecka ska vi dock på nån form av studiebesök på Autism- och Aspergerföreningen.
Känns som ett jävla hattifnattställe om jag ska vara ärlig,
men man kan ju hoppas att iaf DOM kan svara på eventuella frågor
Annars tappar jag HELT tron till vården!
Nä, nu får det ba nog me ordbajsandet för min del!
Hoppas ni får en fin helg!
Me like!
Ibland måste jag, som tidigare nämnt, ta ett brejk från Gbg.
Då är Orust bra. Spa och liknande blir så dyrt i längden.... haha
Men iaf, till rubriken, var på "muppmöte nr 2" igår,
denna gången skulle dom som håller i gruppen
gå igenom fakta kring olika diagnoser inom autismspektrumet
Jag vet inte hur andra tycker,
men jag anser att om man ska hålla i en INFORMATIONSgrupp
kring ett visst ämne, så bör man vara påläst om just det ämnet
Och INTE som dom gjorde igår, läsa innantill i ett pappershäfte,
och för att kunna besvara frågor vara tvugna att läsa igenom en gång till.
Det känns inte proffsigt alls, och ger mej inget som helst förtroende.
Sedan så hittade dom oftast inte svar på några av frågorna,
det var vi andra i gruppen som fick svara åt dom,
och även ett flertal ggr rätta dom i det dom sa,
varpå dom säger "nämen oj, jag läste visst lite fel"
OPROFFSIGT!!!! BIG TIME!
Det varken nån i gruppen eller dom UTBILDADE gruppledarna kunde svara på,
fick vi direktivet att helt enkelt Googla upp det eller läsa böcker....
Känner mej inte direkt manad att gå dit nästa vecka,
eftersom jag har en tendens att alltid säga vad jag tycker och tänker.
Och jag vill inte skämma ut mej lixom...
Fast jag misstänker att jag inte var ensam om att tycka
att dom skötte det mycket klanderligt....
Nästa vecka ska vi dock på nån form av studiebesök på Autism- och Aspergerföreningen.
Känns som ett jävla hattifnattställe om jag ska vara ärlig,
men man kan ju hoppas att iaf DOM kan svara på eventuella frågor
Annars tappar jag HELT tron till vården!
Nä, nu får det ba nog me ordbajsandet för min del!
Hoppas ni får en fin helg!
Lördag. no more no less
Lovade ju skriva lite om hur "Muppmötet" var,
igår hade jag noll motivation till att blogga,
så det får väl bli nu då!
Jag fick åka hemifrån i väldigt god tid,
för att vara helt säker på att komma fram i tid.
Jag ser alltid till att ha god tid på mej,
eftersom stress är något som jag inte funkar ihop med.
Då kommer ångesten 100 ggr värre,
och jag fastar i ritualer.
Jag kom dock till habiliteringen lite drygt tre kvart för tidigt,
men jag gick in för att anmäla mej iaf.
Men, när jag kommer in i väntrummet så sitter det
ca 10 stycken dreglande CP'n och jollrar.
(Jag har ABSOLUT inget emot folk med CPskador eller liknande,
jag vill bara inte likställas med en sådan,
vilket jag väl visserligen INTE gör,
men jag har lite CP-fobi tror jag . . .
och så gillar jag inte dregel)
Så jag vände i dörren och tänkte åka hem,
men jag fick talat mej själv till sans,
efter en halvtimmas promenad runt kvarteret...
Sedan kom jag lagom i tid till att det skulle börja.
Verkade vara en salig blandning människor,
vilket är ytterligare ett exempel på hur olikt en ASdiagnos
ter ser från person till person.
Det fanns även ett par som hade "vanlig" högfungerande autism,
som till mångt och mycket är väldigt likt Aspergers.
Vi fick mest presentera oss,
berätta lite om vad vi gör och så.
Och, för första gången tror jag,
så kände jag mej inte lika obekväm med att prata
inför en grupp som jag brukar göra.
Tror det mycket hade att göra med att dom som var där
inte heller var några super-talare ...
Dom som höll i gruppen gick även igenom lite fördelar med en
neuropsykiatrisk diagnos,
för det finns faktiskt en hel del fördelar som vi har,
som inte "normala" har.
Sedan så finns det en uppsjö nackdelar,
som hindrar mer än vad fördelarna öppnar för
så att säga ...
På det stora hela så var det en intressant kväll,
får se hur det kommer gå nästa gång,
kanske kan klara av att INTE åka hemifrån med flera timmars tidsmarginal...
Har även börjat läsa en bok
"Nördyndromet" av Inger Jakalas.
Känner igen mej så sjukt mycket i den,
är du intresserad av att veta mer om aspergers som "sjukdom",
så kan jag verkligen rekommendera den!
Det är så himla mycket saker från min barndom/uppväxt
som faller på plats, ju mer jag läser,
och ju mer jag lär om min diagnos.
Så många "exter/ideér" som jag hade,
som drev mina föräldrar till vansinne,
har lixom fått en förklaring.
Det VAR inte mamma och pappa som uppfostrat mej "fel",
JAG vad inte ett alien, jag var bara lite speciell.
Och är väl det än idag kanske.
haha
Kan ta ett par exempel som drev framförallt mamma till vansinne;
En rätt vanlig sak för personer med en autismspektrumstörning
är att man ogillar kläder som är obekväma,
man går gärna i samma kläder,
och man hatar när dom inte sitter som dom ska
Eller har lappar/knölar/sticks.
När jag var liten så hatade jag raggsockar. Dom stacks.
Jag hatade även vanliga hederliga "tennisstrumpor",
för längst fram, i hörnen lixom, så satt det alltid knölar
som blivit när dom fästat trådarna.
Så jag klippte helt enkelt bort knölarna,
vilket självklart resulterade i två stora hål längst fram på sockan.
Tvättrådslappar var en annan sak som saxen fick råda bot på,
men för en liten femåring med en stor sax,
så blir det gärna en del tyg som åker med lappen bort.
Vilket även det resulterade i hål. Många hål
(+ en ganska irriterad mamma som inte visste hur plagget skulle tvättas)
Än idag har jag svårt med kläder som sitter åt,
skaver, kliar osv.
Lappar klipper jag fortfarande oftast bort.
Stickade plagg skyr jag som pesten,
dels för att det sticks.
Sen för att det gnisslar så när man biter i stickade saker,
framförallt om det är av yllegarn.
"Men bit inte i det då?!" tänker ni nu.
Det är lättare sagt än gjort säger jag då.
Tvångstankar är oxå vanligt bland oss "aspies",
i väldigt varierande grad.
Som det är nu anser jag mej inte störas så mycket av mina tvång
Så länge inget i min vardag rubbas vill säga,
för då blir dom värre . .
Ja, det var lite snabbt om lite diverse.
Nu orkar jag inte skriva mer,
för då vet jag inte hur jag ska avsluta
Men, som jag skrev ovan, läs boken "Nördsyndromet"
om du vill veta mer, eller bara är nyfiken i allmänhet!
igår hade jag noll motivation till att blogga,
så det får väl bli nu då!
Jag fick åka hemifrån i väldigt god tid,
för att vara helt säker på att komma fram i tid.
Jag ser alltid till att ha god tid på mej,
eftersom stress är något som jag inte funkar ihop med.
Då kommer ångesten 100 ggr värre,
och jag fastar i ritualer.
Jag kom dock till habiliteringen lite drygt tre kvart för tidigt,
men jag gick in för att anmäla mej iaf.
Men, när jag kommer in i väntrummet så sitter det
ca 10 stycken dreglande CP'n och jollrar.
(Jag har ABSOLUT inget emot folk med CPskador eller liknande,
jag vill bara inte likställas med en sådan,
vilket jag väl visserligen INTE gör,
men jag har lite CP-fobi tror jag . . .
och så gillar jag inte dregel)
Så jag vände i dörren och tänkte åka hem,
men jag fick talat mej själv till sans,
efter en halvtimmas promenad runt kvarteret...
Sedan kom jag lagom i tid till att det skulle börja.
Verkade vara en salig blandning människor,
vilket är ytterligare ett exempel på hur olikt en ASdiagnos
ter ser från person till person.
Det fanns även ett par som hade "vanlig" högfungerande autism,
som till mångt och mycket är väldigt likt Aspergers.
Vi fick mest presentera oss,
berätta lite om vad vi gör och så.
Och, för första gången tror jag,
så kände jag mej inte lika obekväm med att prata
inför en grupp som jag brukar göra.
Tror det mycket hade att göra med att dom som var där
inte heller var några super-talare ...
Dom som höll i gruppen gick även igenom lite fördelar med en
neuropsykiatrisk diagnos,
för det finns faktiskt en hel del fördelar som vi har,
som inte "normala" har.
Sedan så finns det en uppsjö nackdelar,
som hindrar mer än vad fördelarna öppnar för
så att säga ...
På det stora hela så var det en intressant kväll,
får se hur det kommer gå nästa gång,
kanske kan klara av att INTE åka hemifrån med flera timmars tidsmarginal...
Har även börjat läsa en bok
"Nördyndromet" av Inger Jakalas.
Känner igen mej så sjukt mycket i den,
är du intresserad av att veta mer om aspergers som "sjukdom",
så kan jag verkligen rekommendera den!
Det är så himla mycket saker från min barndom/uppväxt
som faller på plats, ju mer jag läser,
och ju mer jag lär om min diagnos.
Så många "exter/ideér" som jag hade,
som drev mina föräldrar till vansinne,
har lixom fått en förklaring.
Det VAR inte mamma och pappa som uppfostrat mej "fel",
JAG vad inte ett alien, jag var bara lite speciell.
Och är väl det än idag kanske.
haha
Kan ta ett par exempel som drev framförallt mamma till vansinne;
En rätt vanlig sak för personer med en autismspektrumstörning
är att man ogillar kläder som är obekväma,
man går gärna i samma kläder,
och man hatar när dom inte sitter som dom ska
Eller har lappar/knölar/sticks.
När jag var liten så hatade jag raggsockar. Dom stacks.
Jag hatade även vanliga hederliga "tennisstrumpor",
för längst fram, i hörnen lixom, så satt det alltid knölar
som blivit när dom fästat trådarna.
Så jag klippte helt enkelt bort knölarna,
vilket självklart resulterade i två stora hål längst fram på sockan.
Tvättrådslappar var en annan sak som saxen fick råda bot på,
men för en liten femåring med en stor sax,
så blir det gärna en del tyg som åker med lappen bort.
Vilket även det resulterade i hål. Många hål
(+ en ganska irriterad mamma som inte visste hur plagget skulle tvättas)
Än idag har jag svårt med kläder som sitter åt,
skaver, kliar osv.
Lappar klipper jag fortfarande oftast bort.
Stickade plagg skyr jag som pesten,
dels för att det sticks.
Sen för att det gnisslar så när man biter i stickade saker,
framförallt om det är av yllegarn.
"Men bit inte i det då?!" tänker ni nu.
Det är lättare sagt än gjort säger jag då.
Tvångstankar är oxå vanligt bland oss "aspies",
i väldigt varierande grad.
Som det är nu anser jag mej inte störas så mycket av mina tvång
Så länge inget i min vardag rubbas vill säga,
för då blir dom värre . .
Ja, det var lite snabbt om lite diverse.
Nu orkar jag inte skriva mer,
för då vet jag inte hur jag ska avsluta
Men, som jag skrev ovan, läs boken "Nördsyndromet"
om du vill veta mer, eller bara är nyfiken i allmänhet!