Du har tinat mitt hjärta
Du har tinat mitt hjärta,
du har värmt min själ
Du har berört mitt inre
och du har smekt min hud
Du är ljuset i tunneln
som ska leda mej rätt
Du är famnen som tröstar
när allt har gått snett
Du har hjälpt mej att andas
och fått mej att le
Du har öppnat mina ögon
så att jag nu kan se
Du är läpparna mot min hud
som stillar all min smärta
Du är den jag alltid kommer älska
av hela mitt hjärta
Du är allt jag nånsin drömt om,
allt jag nånsin kunnat önskat mej
Du är den som får mej hoppas
på att det finns en liv att leva
Jag vet att vi kan hitta fram tillsammans,
fastän vägen kan vara svår.
Ta bara min hand, och följ med mej
varje steg jag tar, vart än jag går.
Med ett hjärta som brinner
inser jag, att det enda jag nu vet
är att dej kommer jag att älska,
i all evighet
du har värmt min själ
Du har berört mitt inre
och du har smekt min hud
Du är ljuset i tunneln
som ska leda mej rätt
Du är famnen som tröstar
när allt har gått snett
Du har hjälpt mej att andas
och fått mej att le
Du har öppnat mina ögon
så att jag nu kan se
Du är läpparna mot min hud
som stillar all min smärta
Du är den jag alltid kommer älska
av hela mitt hjärta
Du är allt jag nånsin drömt om,
allt jag nånsin kunnat önskat mej
Du är den som får mej hoppas
på att det finns en liv att leva
Jag vet att vi kan hitta fram tillsammans,
fastän vägen kan vara svår.
Ta bara min hand, och följ med mej
varje steg jag tar, vart än jag går.
Med ett hjärta som brinner
inser jag, att det enda jag nu vet
är att dej kommer jag att älska,
i all evighet
Lev för mig
Håll en ros för mig i din hand
stå och se ner på min grav
Låt dig värmas av gravljusets låga
Men vad du än gör,
låt bli att fråga,
för där jag ligger nu,
kan jag ändå inte svara
Andas för mig
hör ditt eget hjärta slå
Glöm mig för en stund
låt dig värmas
av solens varma strålar
Se upp på himlen för min skull
känn hur en ny dag gryr,
bara för dig
Se varelser som dansar,
lyckliga över ängarna,
för den frihet dom har längtat efter
är äntligen deras.
Se livet framför dig
finns till för min skull
för du vet hur gärna jag skulle vandrat vid din sida
Glöm döden för en stund,
men minns min kärlek
Lev för Mig
så som jag
Levde för dig
stå och se ner på min grav
Låt dig värmas av gravljusets låga
Men vad du än gör,
låt bli att fråga,
för där jag ligger nu,
kan jag ändå inte svara
Andas för mig
hör ditt eget hjärta slå
Glöm mig för en stund
låt dig värmas
av solens varma strålar
Se upp på himlen för min skull
känn hur en ny dag gryr,
bara för dig
Se varelser som dansar,
lyckliga över ängarna,
för den frihet dom har längtat efter
är äntligen deras.
Se livet framför dig
finns till för min skull
för du vet hur gärna jag skulle vandrat vid din sida
Glöm döden för en stund,
men minns min kärlek
Lev för Mig
så som jag
Levde för dig
Lära henne leva
Jag vill ha henne så nära intill mej
att jag känner varenda ett
av hennes darrande andetag
Jag vill ha henne så nära intill mej
att jag kan andas in henne,
andas in hennes doft
Hon doftar av hallon och ljumna sommarvindar,
det som är det bästa som finns
Jag vill bara krama henne hårt och ömt
och ta hennes vackra ansikte i mina händer,
blåsa allt det där ledsna i hennes blick
och kyssa bort tårarna som hotar
att svämma över i hennes vackra ögon.
Och istället för tårarna ska jag placera
små glittrande stjärnor
i hennes ögonvrår
Och för att överrösta rösterna inom henne
ska jag viska i hennes öron
hur mycket jag älskar henne
och hur underbar hon är
Jag vill hjälpa henne andas igen
få henne att se hur vacker hon faktiskt är
och sist men inte minst,
så vill jag lära henne leva igen.
att jag känner varenda ett
av hennes darrande andetag
Jag vill ha henne så nära intill mej
att jag kan andas in henne,
andas in hennes doft
Hon doftar av hallon och ljumna sommarvindar,
det som är det bästa som finns
Jag vill bara krama henne hårt och ömt
och ta hennes vackra ansikte i mina händer,
blåsa allt det där ledsna i hennes blick
och kyssa bort tårarna som hotar
att svämma över i hennes vackra ögon.
Och istället för tårarna ska jag placera
små glittrande stjärnor
i hennes ögonvrår
Och för att överrösta rösterna inom henne
ska jag viska i hennes öron
hur mycket jag älskar henne
och hur underbar hon är
Jag vill hjälpa henne andas igen
få henne att se hur vacker hon faktiskt är
och sist men inte minst,
så vill jag lära henne leva igen.
Jag önskar
Jag önskar, jag hoppas och jag tror
att djupt i mitt hjärta en glimt av glädje det bor
Jag önskar, jag hoppas, jag vet att det går
att långsamt, långsamt läka mina osynliga sår
Jag önskar, jag hoppas och jag tror att jag vill
att du ska vara den jag vänder mig till
När dagen känns snårig och svår
och nätterna känns långa som år
När minnena mig plågar
och jag bara önskar att jag vågar
göra nåt drastiskt, utan att tänka
bara för att mina sorger få dränka
Låt mig inte tillåta att demonerna tar över
det är inte dom jag egentligen behöver
Vad jag behöver är att du vid min sida alltid ska finnas
när paniken kommer, så jag kan luta mig tillbaka och minnas
att din kärlek och vänskap kommer jag alltid att äga
Hur jag än i mina handlingar går till väga
Vill du stå vid min sida och göra mig stark,
så att mina fötter kan stå på en stadig mark
Kan du torka mina tårar,
och göra mitt dystra hjärtas vinternätter till vårar?
att djupt i mitt hjärta en glimt av glädje det bor
Jag önskar, jag hoppas, jag vet att det går
att långsamt, långsamt läka mina osynliga sår
Jag önskar, jag hoppas och jag tror att jag vill
att du ska vara den jag vänder mig till
När dagen känns snårig och svår
och nätterna känns långa som år
När minnena mig plågar
och jag bara önskar att jag vågar
göra nåt drastiskt, utan att tänka
bara för att mina sorger få dränka
Låt mig inte tillåta att demonerna tar över
det är inte dom jag egentligen behöver
Vad jag behöver är att du vid min sida alltid ska finnas
när paniken kommer, så jag kan luta mig tillbaka och minnas
att din kärlek och vänskap kommer jag alltid att äga
Hur jag än i mina handlingar går till väga
Vill du stå vid min sida och göra mig stark,
så att mina fötter kan stå på en stadig mark
Kan du torka mina tårar,
och göra mitt dystra hjärtas vinternätter till vårar?
Hon var flickan
Hon var flickan som
färgade isbitar röda med
akvarellpennor och lekte med
regnbågsfärgade såpbubblor i
den smekande solnedgångens
drömmar
Hon var flickan som
hoppade hopprep i den
cirkelformade guldfontänen och
alltid skrattade tillsammans
med dom små lustiga
trädgårdstomtarna
Hon var flickan som
drack iste i diamantglas
iklädd en silverbroderad klänning
och ett dyrbart halsband
med juveler fastsatta på
runt sin vackra hals
Hon var flickan som
varje kväll kammade
sitt midjelånga hår perfekt
och som varje natt somnade
mellan nytvättade
sidenlakan
Hon var flickan som
ensam åt isbitar ur en
kantstött porslinsskål och som
strödde socker i sängen för att
vara söt morgonen efter
Hon var flickan som
en gång i livet
drömde
I skuggan
I skuggan av ett andetag,
söker jag ljuset av ditt hjärta
I mörkret av förgiftningens tid
söker jag morgonens skimmer
I kaoset av uppgivenhet
söker jag bekräftelse i dina ögon
I tankarnas labyrint irrar jag runt
sökande efter din hand
söker jag ljuset av ditt hjärta
I mörkret av förgiftningens tid
söker jag morgonens skimmer
I kaoset av uppgivenhet
söker jag bekräftelse i dina ögon
I tankarnas labyrint irrar jag runt
sökande efter din hand
Konturer
Jag älskar konturerna av din nakna kropp
i stearinljusets varma, trolska sken
Värmen från dina läppar mot mina läppar
och dina händer som sakta vandrar över min kropp
Elektriskt, statiskt, magiskt
Darrande, flämtande, pirrande andetag
fumlande fingrar, nervösa viskningar
ljud av heta kyssar
Andas med mej
Älska mej, åtrå mej
Kyss mej
i stearinljusets varma, trolska sken
Värmen från dina läppar mot mina läppar
och dina händer som sakta vandrar över min kropp
Elektriskt, statiskt, magiskt
Darrande, flämtande, pirrande andetag
fumlande fingrar, nervösa viskningar
ljud av heta kyssar
Andas med mej
Älska mej, åtrå mej
Kyss mej
Skalbaggeskal
Ja.
Nu vart det ett tag sedan jag skrev här.
Har inte mått sådär superbra senaste veckan,
har gått lite vilse i min egen hjärna
Och där jag nu står
så kan jag inte för min vildaste fantasi
komma på vad det var jag letade efter från början
Varför jag började vandra runt, runt, runt
Jag har förlorat fotfästet,
ramlat och slagit mej
Men sedan rest på mej igen.
För av nån underlig anledning,
så är jag som en katt
Jag både kommer ner på fötterna
och har en jävla massa extraliv.
Men ibland så blir jag lite rädd
för att kanske snart ha förbrukat
mina kattliv, för dom tar väl slut nån gång?
När jag förlorar min trygghet,
när jag inte vet
hur morgondagen ser ut
Då fungerar jag inte längre,
jag låser mej, går in i mej själv
och slänger nyckeln i havet.
Stänger till mitt skalbaggeskal,
så att ingen kan nå mej
och jag kan inte nå ut till någon
Skalbaggeskal är praktiska,
i många fall
Tills dess att du ramlat omkull
blivit liggande på rygg,
oförmögen att vända på dej
och resa dig upp igen.
Jag tror det är ungefär där jag är nu
Jag har låst in mej så länge,
stängt mina dörrar,
spikat igen dom
Så nu ligger jag här,
en ensam skalbagge
på rygg i en öde park
Viftar med alla mina ben
oförmögen att resa mej upp
Nu inser jag att jag
önskar jag inte hade stängt ute
alla som försökt komma in.
För, skalbaggeskalet hindrar inte bara
dom från att nå mej
utan som jag skrev ovan
Jag i min tur når inte ut till dom.
Så.
Jag ligger här och sprattlar
förbannar min envishet
förbannar min rädsla
förbannar mej själv
Förbannar mitt helvetes
skalbaggeskal
Marionettdockan
Så liten för världen
försvarslös och svag
Men med en vilja att dansa
fritt och av sig själv
Styra sina egna steg
Dansen går över glödande kol,
över krasat glas
genom snåriga skogar
Med trådar fastknutna
i armar och ben
Oförmögen att styra sina egna steg.
Tvingad att tänka någon annan tankar
Marionettmästaren skrattar rått
bakom kulisserna där ingen ser
Tårarna svider
bakom hennes tunna ögonlock.
Hon gråter och ber
"Snälla herr Marionetti,
släpp mej fri!"
Marionettrådarna tvingar henne
dansa på gränsen till en avgrund
Med blödande fötter
och ett allt svagare sinne
"Lev på dina drömmar,
lev på ditt hopp
En vacker dag har jag släckt
det som finns kvar
Dansa, min docka
följ min minsta vink
Försök inse
att du är inget utan mej"
Utanför mitt fönster
Utanför mitt fönster har mörkret slagit rot.
Blåkalla skuggor dansar upp längs mina väggar,
bilarna som kör förbi nere på gatan
sprider sina ljuskäglor
Jag undrar hur himlen ser ut inatt?
Är det stjärnklart,
eller döljs de små ljusen bakom tunga molntäcken?
Jag vet hur stjärnhimlen ser ut genom dina blåa ögon
men genom mina bruna
har allting långsamt ändrats.
"Aim for the stars" citerade du så vackert,
men jag inser nu,
att det var länge sedan
som mina stjärnor ersattes av svarta hål.
Jag vet inte längre
vart jag ska sikta.
Jag har inget ledljus i mörkret,
och vetskapen om att vi inte längre
delar samma himmel
Gör mej än mer vilsen
och ensam
än vad jag tidigare varit.
Blåkalla skuggor dansar upp längs mina väggar,
bilarna som kör förbi nere på gatan
sprider sina ljuskäglor
Jag undrar hur himlen ser ut inatt?
Är det stjärnklart,
eller döljs de små ljusen bakom tunga molntäcken?
Jag vet hur stjärnhimlen ser ut genom dina blåa ögon
men genom mina bruna
har allting långsamt ändrats.
"Aim for the stars" citerade du så vackert,
men jag inser nu,
att det var länge sedan
som mina stjärnor ersattes av svarta hål.
Jag vet inte längre
vart jag ska sikta.
Jag har inget ledljus i mörkret,
och vetskapen om att vi inte längre
delar samma himmel
Gör mej än mer vilsen
och ensam
än vad jag tidigare varit.
Snö, blod och tårar
Snön faller sakta utanför mitt öppna fönster
och mina nakna fötter har frusit fast här,
här på marken, asfalten, vägen utanför din port
I alla fall finns jag fortfarande där i mina tankar,
jag har varit där ända sedan den dagen du stängde din dörr,
föralltid
Mina axlar är vita och sådär genomskinliga,
nästan som om jag vore död
Och mina fingrar,
som varsamt vidrör pianots vita och svarta tangenter,
har börjat bli blå,
man kan nästan se hur dom fryser sönder,
bit för bit
Jag spelar för dig, visst lyssnar du?
Visst hör du mitt hjärtas tysta rop
om kärlek, närhet, ömhet?
Säg att du lyssnar,
jag vet att du lyssnar, jag känner det
Jag vill i alla fall få hoppas och tro det
Låt mig tro, låt mig hoppas, låt mig finnas
Låt mig älska
Varför kan du inte bara visa mig att du vet att jag finns?
Att du känner min närhet,
att du älskar mig?
Kom ut och prata, sa jag
Jag sa;
Kom ut och säg att du älskar mig
snälla, älska mig nu
Snön bäddar in mig och jag ser inte längre mina ben
dom är omgivna av en isande dimma
Hjälp mig, någon, snälla hjälp mig upp
Jag blir levande begravd under det vita täcket
och jag förfryser del efter del av min utmärglade kropp
Fötterna smälter snart samman med isen,
jorden, snön, frosten, världen, universum
Allt
Varför kunde jag inte få smälta ihop med dig?
Kom ut och lyssna, sa jag
Jag sa;
Kom ut och lyssna på kärleken
kärleken som brinner, bara för dig
Men du kom aldrig ut,
du valde istället att stänga din dörr
Du valde att stänga dina öron för kärleken jag gav dig
genom mina ord, mina sånger, mina dikter
och du valde att stänga dina ögon för allt
det vackra jag ville visa dig
genom mina händer, mina läppar, min kropp
Jag vet att jag är en narr, som väntar och hoppas
och jag spelar fortfarande lika ihärdigt
trots att mina fingrar har börjat stelna
och naglarna flisat sönder sig,
ända ner till roten
Dom blöder
Rött blod färgar pianots tangenter ljust röda
Jag borde ha ont, jag vet
men mitt hjärta det smärtar mer
än någon fysisk smärta jag kan komma på
Det skär i mitt inre
Snälla, ge mig en minut, viskade jag
Jag viskade, med gråten i halsen,
Snälla, låt mig få visa dig
att jag älskar dig
Men du,
du fanns aldrig där
Aldrig
© Cecilia Carlsson
och mina nakna fötter har frusit fast här,
här på marken, asfalten, vägen utanför din port
I alla fall finns jag fortfarande där i mina tankar,
jag har varit där ända sedan den dagen du stängde din dörr,
föralltid
Mina axlar är vita och sådär genomskinliga,
nästan som om jag vore död
Och mina fingrar,
som varsamt vidrör pianots vita och svarta tangenter,
har börjat bli blå,
man kan nästan se hur dom fryser sönder,
bit för bit
Jag spelar för dig, visst lyssnar du?
Visst hör du mitt hjärtas tysta rop
om kärlek, närhet, ömhet?
Säg att du lyssnar,
jag vet att du lyssnar, jag känner det
Jag vill i alla fall få hoppas och tro det
Låt mig tro, låt mig hoppas, låt mig finnas
Låt mig älska
Varför kan du inte bara visa mig att du vet att jag finns?
Att du känner min närhet,
att du älskar mig?
Kom ut och prata, sa jag
Jag sa;
Kom ut och säg att du älskar mig
snälla, älska mig nu
Snön bäddar in mig och jag ser inte längre mina ben
dom är omgivna av en isande dimma
Hjälp mig, någon, snälla hjälp mig upp
Jag blir levande begravd under det vita täcket
och jag förfryser del efter del av min utmärglade kropp
Fötterna smälter snart samman med isen,
jorden, snön, frosten, världen, universum
Allt
Varför kunde jag inte få smälta ihop med dig?
Kom ut och lyssna, sa jag
Jag sa;
Kom ut och lyssna på kärleken
kärleken som brinner, bara för dig
Men du kom aldrig ut,
du valde istället att stänga din dörr
Du valde att stänga dina öron för kärleken jag gav dig
genom mina ord, mina sånger, mina dikter
och du valde att stänga dina ögon för allt
det vackra jag ville visa dig
genom mina händer, mina läppar, min kropp
Jag vet att jag är en narr, som väntar och hoppas
och jag spelar fortfarande lika ihärdigt
trots att mina fingrar har börjat stelna
och naglarna flisat sönder sig,
ända ner till roten
Dom blöder
Rött blod färgar pianots tangenter ljust röda
Jag borde ha ont, jag vet
men mitt hjärta det smärtar mer
än någon fysisk smärta jag kan komma på
Det skär i mitt inre
Snälla, ge mig en minut, viskade jag
Jag viskade, med gråten i halsen,
Snälla, låt mig få visa dig
att jag älskar dig
Men du,
du fanns aldrig där
Aldrig
© Cecilia Carlsson
Gråter vid din sida
När bilder av döda människor,
personer som förlorat sin själ till himlen,
blir vackra för ögats syn
När spegeln på väggen inte visar
vad verkligheten egentligen vill
Lilla flicka,
kommer du att leva i evighetens tider..?
”Åh lyckliga döda utan själar
dom får ruttna i trånga smala kistor
Dom får ruttna bort sitt fett
och bli smala för världens ögon”
När du lilla flicka
ser din bild i glaset
När du tittar fram bakom den röda väggen av rosor
kan du se dig själv
Eller ser du bara monstret inuti?
(Jag gråter vid din sida)
Om du lilla flicka,
någon gång höjer huvudet ditt
högt över väggen du byggt
Då du kan se vad den riktiga världen är
utan väggen du älskar så mycket
Då du kan se
vad som finns på riktigt
Älskade flicka bränn rosorna du planterat
(Röda rosor har taggar dom med)
När vackra världar blir till rök och till aska
när alla minuter, sekunder,
timmar och dagar försvinner i gråa moln av rök
Kan du leva i högar av aska
eller kan du resa dig från botten?
(Jag gråter vid din sida)
Kan du höra skrikande röster
bakom din vägg?
Människor som har kvar sin själ i livet
som ropar
som skriker
på dig, bara dig
Men, lilla flicka
kommer du att leva i evighetens tider..?
© Cecilia Carlsson
personer som förlorat sin själ till himlen,
blir vackra för ögats syn
När spegeln på väggen inte visar
vad verkligheten egentligen vill
Lilla flicka,
kommer du att leva i evighetens tider..?
”Åh lyckliga döda utan själar
dom får ruttna i trånga smala kistor
Dom får ruttna bort sitt fett
och bli smala för världens ögon”
När du lilla flicka
ser din bild i glaset
När du tittar fram bakom den röda väggen av rosor
kan du se dig själv
Eller ser du bara monstret inuti?
(Jag gråter vid din sida)
Om du lilla flicka,
någon gång höjer huvudet ditt
högt över väggen du byggt
Då du kan se vad den riktiga världen är
utan väggen du älskar så mycket
Då du kan se
vad som finns på riktigt
Älskade flicka bränn rosorna du planterat
(Röda rosor har taggar dom med)
När vackra världar blir till rök och till aska
när alla minuter, sekunder,
timmar och dagar försvinner i gråa moln av rök
Kan du leva i högar av aska
eller kan du resa dig från botten?
(Jag gråter vid din sida)
Kan du höra skrikande röster
bakom din vägg?
Människor som har kvar sin själ i livet
som ropar
som skriker
på dig, bara dig
Men, lilla flicka
kommer du att leva i evighetens tider..?
© Cecilia Carlsson
I väntan på att bli en ängel
I väntan på att bli en ängel
Ser jag med mörka ögon ut
Över en kall, grå stad.
I väntan på att bli en ängel
Gråter jag salta tårar över
Alla barn som gömmer sig under sängar.
I väntan på att bli en ängel
Flätar jag samman människosjälarnas vävar
I dansande mönster i världen.
I väntan på att bli en ängel
Dansar jag med vilda skuggor
I skumt upplysta rum.
I väntan på att bli en ängel
Binder jag mina vingar
Av brustna människohjärtan.
I väntan på att bli en ängel
Tvår jag mina händer
I redan gråtna tårar
Innan vingarna äntligen
Är starka nog att
Lyfta mig från marken
Och bära mig bort
Ifrån helvetet på jorden
© Cecilia Carlsson
Ser jag med mörka ögon ut
Över en kall, grå stad.
I väntan på att bli en ängel
Gråter jag salta tårar över
Alla barn som gömmer sig under sängar.
I väntan på att bli en ängel
Flätar jag samman människosjälarnas vävar
I dansande mönster i världen.
I väntan på att bli en ängel
Dansar jag med vilda skuggor
I skumt upplysta rum.
I väntan på att bli en ängel
Binder jag mina vingar
Av brustna människohjärtan.
I väntan på att bli en ängel
Tvår jag mina händer
I redan gråtna tårar
Innan vingarna äntligen
Är starka nog att
Lyfta mig från marken
Och bära mig bort
Ifrån helvetet på jorden
© Cecilia Carlsson
Från en avlägsen värld
Från en avlägsen värld tillbaka i min famn
varma andetag mot min kind
Din tveksamma nykterhet berusar min själ
och sätter gråa tankar i njutbar kaotisk brand
Från avlägsna samtal över spända ledningar tillbaka
tillbaka för att dela trygghet och erotisk närhet
Tillfällig fullkomlighet av forna drömmar
som får mitt leende att äntligen kännas äkta
Från alltför underbara dagar tillbaka i ruiner
dina bilder vandrar fortfarande runt
Saknadens demoner skär sig genom hud
och låter mig vandra på slak lina över desperata raviner
Från lycka till meningslöshet i explosiv känslovärld
avlägsen längtan till berörande händer
Rastlöst vilande väntande med salt vatten från tomma ögon
skriker jag ljudlöst:
Kom tillbaka och bär upp mig!
© Cecilia Carlsson
varma andetag mot min kind
Din tveksamma nykterhet berusar min själ
och sätter gråa tankar i njutbar kaotisk brand
Från avlägsna samtal över spända ledningar tillbaka
tillbaka för att dela trygghet och erotisk närhet
Tillfällig fullkomlighet av forna drömmar
som får mitt leende att äntligen kännas äkta
Från alltför underbara dagar tillbaka i ruiner
dina bilder vandrar fortfarande runt
Saknadens demoner skär sig genom hud
och låter mig vandra på slak lina över desperata raviner
Från lycka till meningslöshet i explosiv känslovärld
avlägsen längtan till berörande händer
Rastlöst vilande väntande med salt vatten från tomma ögon
skriker jag ljudlöst:
Kom tillbaka och bär upp mig!
© Cecilia Carlsson
Syster, ooh syster
Syster, ooh syster
Jag hoppas att du orkar med allt i livet,
som sticker som rosens taggar.
Att du ska klara att falla och resa dig upp igen.
borsta av dammet från dina kläder,
hålla huvudet högt å gå din egen väg.
Men du ska veta att de gångerna du inte klarar det
så är jag där,
precis vid din sida och tar emot dig med öppna armar
när du faller,
För du vet väll att styrka inte är att INTE falla,
utan att orka resa sig upp igen?
Syster, ooh syster
Jag är rädd för att vinterns demon
ska flyga på dig med sin iskalla kyla
Rädd för att han ska sätta klorna i dig
slita ner dig på marken
och kedja fast dig i ett block av is
Tvinga över dig i hans kalla, kalla värld av sorg,
ta ifrån dig all livsglädje
Och för alltid släcka glansen i dina ögon
Rädd för att han ska göra de utan att jag hinner fram i tid.
....I tid för att med mina egna händer värma och tina isblocket.
Ta ut dej därifrån, bära dej över hans snötäcka vidder,
hem igen... till värmen...till livet...
Syster, ooh syster
Jag skulle vilja ge dig allting du någonsin drömt om,
...och allt det jag aldrig fick.
Jag vill plocka ner stjärnorna från himlen
och tända gnistan i dina ögon när du tappar den.
Jag vill vara den bron som leder dej över stormande vatten
och vara ljuset i tunneln när allt omkring dej är svart
Jag vill vara halmstrået för dej att gripa,
när de känns som om du ska drunkna i ditt eget hav av tårar
Syster, ooh syster
Dina tårar är mina tårar
och skrattet är mitt då du skrattar.
Jag är aldrig så lycklig
och felfri som när vi vandrar hand i hand
längs nattsläckta gator om nätterna,
Då vi är så lyckliga, som bara två systrar kan vara.
© Cecilia Carlsson
Jag hoppas att du orkar med allt i livet,
som sticker som rosens taggar.
Att du ska klara att falla och resa dig upp igen.
borsta av dammet från dina kläder,
hålla huvudet högt å gå din egen väg.
Men du ska veta att de gångerna du inte klarar det
så är jag där,
precis vid din sida och tar emot dig med öppna armar
när du faller,
För du vet väll att styrka inte är att INTE falla,
utan att orka resa sig upp igen?
Syster, ooh syster
Jag är rädd för att vinterns demon
ska flyga på dig med sin iskalla kyla
Rädd för att han ska sätta klorna i dig
slita ner dig på marken
och kedja fast dig i ett block av is
Tvinga över dig i hans kalla, kalla värld av sorg,
ta ifrån dig all livsglädje
Och för alltid släcka glansen i dina ögon
Rädd för att han ska göra de utan att jag hinner fram i tid.
....I tid för att med mina egna händer värma och tina isblocket.
Ta ut dej därifrån, bära dej över hans snötäcka vidder,
hem igen... till värmen...till livet...
Syster, ooh syster
Jag skulle vilja ge dig allting du någonsin drömt om,
...och allt det jag aldrig fick.
Jag vill plocka ner stjärnorna från himlen
och tända gnistan i dina ögon när du tappar den.
Jag vill vara den bron som leder dej över stormande vatten
och vara ljuset i tunneln när allt omkring dej är svart
Jag vill vara halmstrået för dej att gripa,
när de känns som om du ska drunkna i ditt eget hav av tårar
Syster, ooh syster
Dina tårar är mina tårar
och skrattet är mitt då du skrattar.
Jag är aldrig så lycklig
och felfri som när vi vandrar hand i hand
längs nattsläckta gator om nätterna,
Då vi är så lyckliga, som bara två systrar kan vara.
© Cecilia Carlsson
De första löven
De första löven har sakta börjat falla från träden
Dom faller sakta, dansande, ner mot marken
För att sedan smälta in i gräset,
multna bort och bli till ingenting igen
Det är varmt där jag sitter inne i bussen,
men trots det så är kylan påträngande
En lampa blinkar oavbrutet
och det är nästan lika enerverade som den gamla mannen,
som förgäves försöker prata med busschauffören
Prata om hur ensamma nätterna har blivit sedan hans fru dog
och om hur meningslöst och tomt hans liv har blivit
Jag tänker på mitt ljusrosa överkast
och på min silverglittriga dagbok med rosa fluff,
den som ligger längst in i garderoben
bakom alla mina nötta Min Häst-tidningar
Det enda beviset som finns kvar
på att jag en gång var ett barn
Ett lyckligt sådant (det var i alla fall vad folk ville tro)
Jag tänker på mitt rum,
mitt rum med tonårsångesten fastklistrad i väggarna,
och panikskrik förevigat i min bandspelare
Jag tänker på Mina Vänner-boken,
den som jag fick i julklapp av mormor 1993
Där de flesta sidorna förblev tomma,
förutom de sidorna med påhittade vänner
bara för att göra mormor glad
Så att hon kunde få leva i tron
om att hennes barnbarn var lycklig och normal
Så som alla andra barn
Jag önskar att jag inte hade packat
med en sådan stor väska den här gången
Det får mig att känna mig ännu mindre,
meningslös och svag
Och mina axlar ömmar efter trycket av axelbanden
Genom en smutsig fönsterruta i bussen
ser det ut som om lekparken utanför skolan har krympt,
eller som om tiden har stannat på skolgården
För där lyser hagarna vita mot den svarta asfalten,
precis som det gjorde den dagen jag bestämde mig för att fly
Jag undrar om man fortfarande kan läsa
de sneda bokstäverna som jag ristade in
i skjulet bakom gungorna,
och om Johan någonsin upptäckte min kärleksförklaring
fast det är klart.
Han visste väl inte ens vem jag var?
Jag tror att tiden stannade där någonstans,
för fastän någon har tagit ner de
självlysande stjärnorna från mitt tak
och målat väggarna ljusblå istället för ljusrosa,
så känns det som om tonårsångesten
fortfarande är fastklistrad i väggarna
Medans det ljusrosa överkastet stramar över min säng,
och den silverglittriga dagboken med rosa fluff
har samlat på damm, bakom mina nötta Min Häst tidningar
som inte blivit lästa på flera år
Och medans alla de tomma sidorna
i Mina Vänner-boken har börjat blekna,
så finns det fortfarande en farmor
med hår som luktar av nybakta bullar,
en mormor som bakar knäck till jul
. . . och en flicka som ständigt försöker att le
© Cecilia Carlsson
Dom faller sakta, dansande, ner mot marken
För att sedan smälta in i gräset,
multna bort och bli till ingenting igen
Det är varmt där jag sitter inne i bussen,
men trots det så är kylan påträngande
En lampa blinkar oavbrutet
och det är nästan lika enerverade som den gamla mannen,
som förgäves försöker prata med busschauffören
Prata om hur ensamma nätterna har blivit sedan hans fru dog
och om hur meningslöst och tomt hans liv har blivit
Jag tänker på mitt ljusrosa överkast
och på min silverglittriga dagbok med rosa fluff,
den som ligger längst in i garderoben
bakom alla mina nötta Min Häst-tidningar
Det enda beviset som finns kvar
på att jag en gång var ett barn
Ett lyckligt sådant (det var i alla fall vad folk ville tro)
Jag tänker på mitt rum,
mitt rum med tonårsångesten fastklistrad i väggarna,
och panikskrik förevigat i min bandspelare
Jag tänker på Mina Vänner-boken,
den som jag fick i julklapp av mormor 1993
Där de flesta sidorna förblev tomma,
förutom de sidorna med påhittade vänner
bara för att göra mormor glad
Så att hon kunde få leva i tron
om att hennes barnbarn var lycklig och normal
Så som alla andra barn
Jag önskar att jag inte hade packat
med en sådan stor väska den här gången
Det får mig att känna mig ännu mindre,
meningslös och svag
Och mina axlar ömmar efter trycket av axelbanden
Genom en smutsig fönsterruta i bussen
ser det ut som om lekparken utanför skolan har krympt,
eller som om tiden har stannat på skolgården
För där lyser hagarna vita mot den svarta asfalten,
precis som det gjorde den dagen jag bestämde mig för att fly
Jag undrar om man fortfarande kan läsa
de sneda bokstäverna som jag ristade in
i skjulet bakom gungorna,
och om Johan någonsin upptäckte min kärleksförklaring
fast det är klart.
Han visste väl inte ens vem jag var?
Jag tror att tiden stannade där någonstans,
för fastän någon har tagit ner de
självlysande stjärnorna från mitt tak
och målat väggarna ljusblå istället för ljusrosa,
så känns det som om tonårsångesten
fortfarande är fastklistrad i väggarna
Medans det ljusrosa överkastet stramar över min säng,
och den silverglittriga dagboken med rosa fluff
har samlat på damm, bakom mina nötta Min Häst tidningar
som inte blivit lästa på flera år
Och medans alla de tomma sidorna
i Mina Vänner-boken har börjat blekna,
så finns det fortfarande en farmor
med hår som luktar av nybakta bullar,
en mormor som bakar knäck till jul
. . . och en flicka som ständigt försöker att le
© Cecilia Carlsson
En förvirrad flickas tankar
Hon ville springa,
ibland ville hon springa så långt
att marken inte hann med
Hon ville flyga,
fly bort ifrån allt
Men ibland ville hon falla
falla hårt
falla långt, lång, långt
falla länge
Hon satt instängd på sitt rum hela dagarna
hela nätterna
Målade krossade andetag på huden,
ångestkartor kallade hon det
Hon fingrade i halsen,
letade efter en ångest hon trodde fanns där
En ångest som sedan placerades i påsar
för att sedan förpassas bort
långt långt bort
Där ingen mamma letar . . .
Ångest är blod
och blod är ensamhet,
uppgivenhet, frihet
Hon tappade orken för allt socialt liv
och gömde sig bakom trötta ögon och undanflykter
"Jag är så otroligt mätt ifrån frukosten" och
"Låt-mej-bara-vara-jag-vill-bara-dö"
Andras blickar förföljde henne oroligt,
sökte efter vetskap
Eller en bekräftande blick
på att hon fortfarande levde,
nånstans där inne ibland allt kaos
Bland alla splittrade drömmar
om framtiden
Men hennes skratt och hennes leende läppar
fick alltid deras oro att stillas
Hon gömde maten i tröjärmen,
för att lura folk att hon faktiskt åt,
ja, hon mådde faktiskt bra
Hon tänkte att
"Ni kan få mig om ni vill ha mig"
men när de räckte fram sina händer
så backade hon undan
Hon tog deras kärlek som ett hån,
ett hårt slag som svider som salt i såren
för inte kunde väl någon älska henne?
...på riktigt
Full av rivsår inuti och utanpå,
med ett trasigt hjärta i sin hand
Vis av vetskapen om att allt annat
försvinner långsamt
när man slutar andas försiktigt,
när man andas i panik
Man blir så mycket mera levande,
när allt annat slutar existera
"Världen blir din om du vill ha den" sa du,
men alla ord stannade ivägen när hon grävde ner alla
rakblad under ljuset och
slutade smeka sin hals blodig för att
inte glömma hur man andas
Nu finns ingenting förutom
tomhet tomhet
tomhet
Lögner som alla går på
men som lägger sig som stenar i hennes vintervilsna ögon
Hennes fotsteg är tunga mot den hårda marken
och den tankelösa existensen
har förlängesedan suddats ut och blivit till
Luft
© Cecilia Carlsson
ibland ville hon springa så långt
att marken inte hann med
Hon ville flyga,
fly bort ifrån allt
Men ibland ville hon falla
falla hårt
falla långt, lång, långt
falla länge
Hon satt instängd på sitt rum hela dagarna
hela nätterna
Målade krossade andetag på huden,
ångestkartor kallade hon det
Hon fingrade i halsen,
letade efter en ångest hon trodde fanns där
En ångest som sedan placerades i påsar
för att sedan förpassas bort
långt långt bort
Där ingen mamma letar . . .
Ångest är blod
och blod är ensamhet,
uppgivenhet, frihet
Hon tappade orken för allt socialt liv
och gömde sig bakom trötta ögon och undanflykter
"Jag är så otroligt mätt ifrån frukosten" och
"Låt-mej-bara-vara-jag-vill-bara-dö"
Andras blickar förföljde henne oroligt,
sökte efter vetskap
Eller en bekräftande blick
på att hon fortfarande levde,
nånstans där inne ibland allt kaos
Bland alla splittrade drömmar
om framtiden
Men hennes skratt och hennes leende läppar
fick alltid deras oro att stillas
Hon gömde maten i tröjärmen,
för att lura folk att hon faktiskt åt,
ja, hon mådde faktiskt bra
Hon tänkte att
"Ni kan få mig om ni vill ha mig"
men när de räckte fram sina händer
så backade hon undan
Hon tog deras kärlek som ett hån,
ett hårt slag som svider som salt i såren
för inte kunde väl någon älska henne?
...på riktigt
Full av rivsår inuti och utanpå,
med ett trasigt hjärta i sin hand
Vis av vetskapen om att allt annat
försvinner långsamt
när man slutar andas försiktigt,
när man andas i panik
Man blir så mycket mera levande,
när allt annat slutar existera
"Världen blir din om du vill ha den" sa du,
men alla ord stannade ivägen när hon grävde ner alla
rakblad under ljuset och
slutade smeka sin hals blodig för att
inte glömma hur man andas
Nu finns ingenting förutom
tomhet tomhet
tomhet
Lögner som alla går på
men som lägger sig som stenar i hennes vintervilsna ögon
Hennes fotsteg är tunga mot den hårda marken
och den tankelösa existensen
har förlängesedan suddats ut och blivit till
Luft
© Cecilia Carlsson
I efterhand
Såhär i efterhand,
kan jag se tillbaka
och undra,
hur jag kunde låta det gå så långt
Varför jag inte stannade i tid,
varför sprang jag vidare på en väg utan slut?
Såhär i efterhand,
när smekmånadsfasen
föralltid är ett minne blott
och den styrka jag trodde jag hade;
försvunnen likt en vind
Med minnen som virvlar runt,
som löv i en orkan
Men tankar som irrar runt,
som en vilsen i en labyrint
Och med känslor som bränner
likt eldar i mitt hjärta
© Cecilia Carlsson
kan jag se tillbaka
och undra,
hur jag kunde låta det gå så långt
Varför jag inte stannade i tid,
varför sprang jag vidare på en väg utan slut?
Såhär i efterhand,
när smekmånadsfasen
föralltid är ett minne blott
och den styrka jag trodde jag hade;
försvunnen likt en vind
Med minnen som virvlar runt,
som löv i en orkan
Men tankar som irrar runt,
som en vilsen i en labyrint
Och med känslor som bränner
likt eldar i mitt hjärta
© Cecilia Carlsson
Du är . . .
Du är ljuset i tunneln
som ska leda mej rätt
Du är famnen som tröstar
när allt har gått snett
Du är läpparna mot min hud
som stillar all min smärta
Du är den jag alltid kommer älska
av hela mitt hjärta
© Cecilia Carlsson
I mina ådror bor det ett hat
I mina ådror bor det ett hat
och i min hjärna bor ett monster
Hur mycket jag än försöker få henne att försvinna,
så låter hon mej aldrig någonsin vinna
Varje dag fyller hon min mage till bristningsgränsen,
med sitt oändliga, eviga, jävla tjat
"Jag är den enda föda du behöver"
viskar hon hest i mitt öra.
Och vad annat kan jag göra,
än att vackert lyssna och lyda?
För monstret i min hjärna,
binder mej med osynliga vajrar
Du kan inte se dom,
jag kan inte se dom
Men jag känner dom
hela tiden
Men ingen förstår, ingen ser
att det bara är mitt glada yttre som ler
Om någon bara kunde stanna upp ett tag,
och inse, att det ni tror är jag,
inte alls i själva verket är jag.
Men vem är jag?
Vem är jag egentligen?
Är jag "Hon den där med trasiga armar"?
Eller kanske "Hon som vägrar äta,
och stoppar fingrarna i halsen"?
Eller är jag kanske helt enkelt
"Hon den där,
hon den där som ingen ser .
hon som inte orkar mer"?
© Cecilia Carlsson
och i min hjärna bor ett monster
Hur mycket jag än försöker få henne att försvinna,
så låter hon mej aldrig någonsin vinna
Varje dag fyller hon min mage till bristningsgränsen,
med sitt oändliga, eviga, jävla tjat
"Jag är den enda föda du behöver"
viskar hon hest i mitt öra.
Och vad annat kan jag göra,
än att vackert lyssna och lyda?
För monstret i min hjärna,
binder mej med osynliga vajrar
Du kan inte se dom,
jag kan inte se dom
Men jag känner dom
hela tiden
Men ingen förstår, ingen ser
att det bara är mitt glada yttre som ler
Om någon bara kunde stanna upp ett tag,
och inse, att det ni tror är jag,
inte alls i själva verket är jag.
Men vem är jag?
Vem är jag egentligen?
Är jag "Hon den där med trasiga armar"?
Eller kanske "Hon som vägrar äta,
och stoppar fingrarna i halsen"?
Eller är jag kanske helt enkelt
"Hon den där,
hon den där som ingen ser .
hon som inte orkar mer"?
© Cecilia Carlsson