Ett snabbt återseende och ett hjärta som slår.
Hej bloggen!
Efter ett ganska så långt uppehåll (vilket jag förberedde på)
så kände jag att det var på tiden att komma med ett inlägg igen.
Det var i början av februari som jag skrev sist,
en februari som såhär i efterhand kom att förändra
det som jag kallade mitt liv.
Det är något speciellt med just den månaden
Under mitt liv så har just februari satt sina spår.
Både på gott och ont.
En grå måndag den fjärde februari i år satte jag mig på ett tåg,
ett tåg som skulle ta mig upp till de Värmländska skogarna.
Jag visste inte riktigt vad som väntade mig.
Jag visste att hon hette Malin,
och att hennes röst fick mitt hjärta att slå dubbelslag.
Pirret i min mage under tågfärden upp går inte att beskrivas,
och jag har under mina drygt 25 år aldrig upplevt något liknande.
Väl på tågperrongen, i ett smärre snöoväder,
möttes jag av den vackraste människan jag någonsin sett,
och jag kände hur något föll på plats inom mig.
Under kommande dagar och veckor så insåg jag mer och mer
att denna lilla människa var det som fattades i mitt liv.
Tänk er ett tusenbitarspussel, där det saknas en mycket viktig bit,
en bit som man måste finna, innan man kan fortsätta lägga ut bitarna;
man vänder upp och ner på hela huset
på jakt efter just den förbannade biten,
och för varje ställe man letar på så blir man mer och mer frustrerad.
Malin var min försvunna pusselbit, en pusselbit som jag väl aldrig trott
att jag skulle finna uppe i de Värmländska skogarna.
Ibland spelar ödet ett riskabelt spel med oss....
Men när jag mötte henne, så insåg jag
varför mitt liv aldrig fungerat ihop med andra människor,
hon är den jag hör ihop med och hon har kommit att bli
det som min värld kretsar kring.
Hon är gravitationskraften som håller mig kvar på jorden
och stjärnorna som lyser upp mina nätter.Den där känslan av att äntligen hittat rätt,
att äntligen kommit till klarhet över vad det varit som saknats,
det är en känsla jag inte kommer glömma i första taget,
och som jag önskar att alla någon gång får känna.
Jag tog emot henne
med öppna armar
Lät mina murar falla
långt innan hon ens nådde fram
Hon förstod nog inte ens
vad hon faktiskt lyckades med
Att en sådan liten varelse
kan sätta ett hjärta i brand
Så intensivt, så äkta
så öppensinnat ärligt
Så världsomvälvande och vackert
Jag glömmer nästan bort
hur man gör för att andas
Jag trodde jag tidigare visste
vad kärlek var
Men den senaste tiden
har jag slutligen insett
Att jag förut förväxlat
kärlek med tacksamhet
Förväxlat känslor med
bekräftelsebehov
och innerlighet med
tryggheten av att ha någon nära
När mina murar raserades
så insåg jag
att det är först nu,
när jag kan älska mig själv,
som jag till fullo förstår
vad kärlek faktiskt är.
Rent och vackert
Kravlöst och underbart
© Cecilia Carlsson
Att falla i glömska och att leva i nuet
Något stort har hänt.
Jag kan inte sätta fingret på exakt vad,
men jag vaknar nästan varje morgon med ett leende på läpparna.
Mitt livsmotto har de senaste åren varit att
"Den dagen jag vaknar på morgonen utan att må piss,
då är jag förmodligen död!"
Men jag är inte död.
Jag är i allra högsta grad levande
Äntligen. Tillslut. På riktigt.
Min blogg har på något sätt varit min ventil
när demonerna i mitt bröst har slitit sönder det som funnits kvar av mig.
När jag så sakteliga lyckats besegra demonerna,
till viss del, dom är långt ifrån borta,
så har bloggen och dess funktion fallit lite i glömska.
Jag har/har haft fullt upp med att upptäcka världen,
att utmana mig själv på alla sätt som går
och att berömma mig själv när jag lyckas,
men att även låta mig misslyckas.
Jag är inte mer än människa!
Jag menar inte att jag kommer sluta blogga,
men för en gångs skull gör jag (eventuellt) ett uppehåll
som startas med ett POSITIVT inlägg,
och inte ett som får er, mina kära läsare, att bli oroliga.
I'm on my way to brighter days!
Jag har så sakteliga börjat hitta tillbaka till mig själv,
eller kanske mer att jag har börjat acceptera mig själv,
just precis så som jag är.
Börjat låta mig själv bli den jag ska vara,
jag tog en omväg till helvetets eldar under ett par år,
vilket gjort min resa lite längre än vad jag ibland klarat av.
Vägen hade varit rakare och jag hade inte skadat mig så illa,
om jag låtit bli att ta den omvägen.
Men utan min resa till helvetet och tillbaka
hade jag inte haft samma erfarenhet,
samma kunskap om livet och samma förståelse för andra
.
Utan att dömma, utan att vilja förändra
med en känsla i hjärtat av att jag duger som jag är,
så omfamnar jag dagen och låter ödet visa mig vägen.
"Himlen är din om du vågar sträcka dig efter den"
vet jag att jag skrev i någon av mina dikter.
"Och världen är din om du vågar öppna ögonen,
livet ligger framför dina fötter, du måste bara våga gå"
Jag har lärt mig att fokusera på det positiva,
att en dag som vid första eftertanke har varit hemsk,
ändå när man tänker efter lite, har haft sina ljusglimtar.
Det är dom jag fokuserat på, det är dom som fått mig dit jag är idag
och det är dom som kommer få mig att fortsätta vandra.
Jag vet att man med enbart tankekraft kan förändra så oerhört mycket,
att en liten skiftning i hur man ser på saker och ting,
kan sätta hela livet i ett helt nytt ljus.
Att ändra sina prioriteringar, att ändra sitt synsätt
att ändra sina negativa tankar till positiva
och att ändra hur man ser på sig själv,
det är inte gjort på en vecka.
Inte ens en månad eller ett år,
det är ett livslångt arbete.
Men så länge vi strävar efter att hela tiden utvecklas,
vända våra "I can't" till "I can"
så har vi hela våra liv i våra egna händer,
vi formar våra egna liv och våra egna öden.
Livet som det ser ut just precis idag, är inte så som livet ÄR
det är enbart ett resultat av tidigare tankar och ageranden,
det vi gjorde/tänkte igår, för en vecka sedan, för flera år sedan.
Det är dom tankarna och handlingarna
som formar våra liv till vad dom är NU,
och med den vetskapen är det lättare att inse,
att vi genom att tänka positivt IDAG,
kan få en positiv dag även imorgon.
Värdesätt det lilla, acceptera vad du inte kan förändra,
tillåt dig att älska, att älskas och att förlåta.
Ta tillvara på det som får dig att må bra,
radera det som får dig att må dåligt.
You are the master of your own future!
And the future belongs to those who believe
in their dreams!
Carpe Diem - Crea Diem
Trötthet, ensamhet, likgiltighet
Återigen har jag trillat ner i någon form av svart hål.
Tror det är min kropps sätt att säga att denna hösten/vintern varit lite för mycket.
I perioder sover jag inget alls, för att sedan kunna sova ett dygn i sträck.
Mina allergier är helt jävla urflippade och oron som kryper under min hud
är mer närvarande än någonsin tidigare.
Mina nya antideppressiva gör mig väldigt avtrubbad känslomässigt,
för att till och från släppa igenom allt som ett vattenfall.
Dom har även totalt stängt av allt vad matlust och sug heter,
dom små tendenserna på hungerskänslor som jag lärt mig under året är borta.
Kan gå dagar utan att äta, tills mamma tvingar i mig något.
Men det är inte det att jag medvetet svälter mig,
jag bara glömmer..
Orkar inte..
Vikten rasar sakta men säkert,
men är än så länge under kontroll,
jag skulle ändå gå ner ett par kilo till en något mer lämplig vikt....
Min behandlare hade väl inte tänkt att det skulle gå ner såhär fort dock.
Mycket av viktraset är dock vätska som jag samlade på mig
när jag började med mina nya p-piller,
och den vätskan behövde ju komma ut ur kroppen.
Samtidigt som jag känner mig mer stabil och säker i mig själv än på många år,
så är jag på samma gång mer vilsen och sökande
än vad jag någonsin varit.
Mitt liv står inför så otroligt många förändringar
och jag vet inte riktigt om jag hinner med allt.
Jag vill så mycket, men som Florence and the machine sjunger;
"It's hard to dance with a devil on your back..."
Men jag försöker.
Mer än så kan jag inte göra....
Jag har trots allt överlevt denna julen,
trots den ensamheten jag känt.
Första julen som singel på många många år.
Det gör inte julen direkt lättare att härda ut....
Jag har även överlevt jordens förutspådda domedag.
Det var dock väldigt nära att mamma och pappa körde mig
till psykakuten natten innan "domedagen"...
Ballade ur fuuuuullständigt, tog ett par dagar innan jag blev som folk igen.
Men det är ju vid sådana tillfällen som man faktiskt inser att man VILL LEVA!
Hade det vart för ett par år sedan hade jag välkomnat domedagen
med öppna armar och ett leende på läpparna!
Nu ska man bara överleva nyår och sen Alla Hjärtansdag,
sen är jag fit for fight igen!
Och nej, noll och inga planer what so ever på att skaffa ny partner.
Jag trivs så ypperligt bra med mitt liv som singel,
för första gången på länge känner jag mig fri
och KAN göra vad JAG vill.
Om jag bara hade vågat! haha
Hoppas ni har överlevt julen och att ni får en fin nyår!
Lite kaotiskt och många tårar
Först vill jag tacka er, både kända och okända för alla kommentarer,
att ni visar att ni bryr er,
trots att ni i vissa fall bara "känner" mig genom bloggen.
Just nu är mitt liv väldigt upp och ner,
Just nu är mitt liv väldigt upp och ner,
det händer lite för mycket nu
som får mig att sjunka under ytan ännu mer.
Som att det inte räckte med "bara" höstdepressionssvackor....
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja,
jag vet heller inte VAD som just nu är jobbigast.
Är det faktumet att Capio Varberg iprincip slängt ut mig?
(Var nere för "utskrivningssamtal" i tisdags)
Eller oron kring pappa och mammas stundande njurtransplantationsoperation?
(Eller efterverkningar av oron då operationen som var planerad för två veckor sedan gick käpprätt åt helvete,
istället för att få en nu njure, så fick min pappa en stroke)
istället för att få en nu njure, så fick min pappa en stroke)
Sedan så gör det inte saken bättre att jag och min fd pojkvän separerat.
Det har väl varit på gång ett tag,
men vi båda hoppades väl att vi skulle kunna ta oss igenom det,
men jag insåg att det skulle bryta ner oss båda två
om vi fortsatt på samma sätt som senaste månaderna...
Jag måste få finna mig själv,
skapa mig själv.
Lära mig vem jag är. På riktigt.
Och han har sina hjärnspöken som han måste jobba med
På egen hand.
Av respekt för vårt privatliv så tänker jag inte gå in på några detaljer
kring orsaker till vårat uppbrott.
Det är mellan mig och Micke....
En del av mig hoppas på att framtiden kan bli lite ljusare.
Att vi kanske kan hitta tillbaka, när våra egna liv är lite mer ordnade.
Men det enda i livet man kan vara helt säker på
det är att man inte har en aning om vad framtiden kommer ge.
Och maten då....
Jag kan inte riktigt minnas när jag åt vad jag skulle ens två mål i rad.
Jag kämpar på och försöker äta NÅGOT med jämna mellanrum,
för att mota bort bulimimonstrets återvändande.
För henne vill jag inte ha med att göra något mer.
Men så fort jag försöker äta något mer "vettigt",
så låser sig magen och maten växer i munnen
och jag börjar må sjukt illa.
Så jag vågar inte tvinga mig att äta
av rädsla för att illamåendet ska få mig att kräkas.
Jag vet att det kan bli en mycket negativ nedgående spiral,
för jag vill heller inte stifta närmare bekanskap med fru Anorexi igen heller. Henne har jag också fått nog av!
Jag vet att det är en farlig klippkant jag balanserar på,
men denna gången är jag mer medveten om det än jag varit tidigare.
Jag KOMMER inte trilla ner i någon skit igen,
jag är bättre än så!
Jag ska bara gråta klart ett par dagar,
sen ska jag försöka ta tag i allt igen...
Höstångest och felaktiga tankar.
Likt många med depressionsproblematik,
så är mitt mående väldigt årstidsbundet.
Hösten är den perioden på året då jag oftast mår som allra sämst,
och sjunker som allra djupast ner i mitt depressiva träsk.
Denna hösten är inget undantag...
Just nu är jag längre ner under ytan än vad jag varit på väldigt länge,
tror inte det ens var såhär illa förra hösten...
Jag är så jävla nära på att ge upp allt,
till viss del har jag väl redan gjort det....
Vågar inte äta något längre av rädsla att fortsätta öka i vikt,
har levt på fil och måltidsersättningsbars sen i lördags.
Plus att det bästa sättet att undvika att kräkas
är att helt enkelt låta bli att äta....
Var hos dietisten idag och fick ett matschema. 1600 kcal/dag.
Vilket otroligt nog är MER än det jag äter nu,
och trots det går jag ju upp, så jag tänker faktiskt skita i det schemat.
Och bevisa för alla, att TROTS ett minimalt födointag,
så KOMMER jag fortsätta gå upp.
Då kanske det blir fart på sjukvården,
för då är det ju så jävla tydligt att det är nåt som är galet....
Igår så gick allt väldigt fel, ville verkligen bara slippa ALLT.
Vill inte leva när allt är som det är just nu.
Så jag sa till mamma som det var när hon ringde;
(frågar hon hur jag mår så får hon skylla sig själv...)
Jag sa att jag inte ville leva mer,
och att jag faktiskt tycker man borde få bestämma själv
om man vill leva eller dö.
Jag tycker det borde vara en mänslig rättighet
att få avliva sig själv om man vill det.
(Och ja, någonstans inuti mig så förstår jag
att det är för att jag är sjuk som jag säger så.
Men det är så jag tycker, och det står jag för..)
Mamma ringde akutpsykteamet och dom kom hit senare på kvällen.
Jag blev skitförbannad när mamma ringde mig,
sa att hon ringt psyk och att hon själv satt i bilen på väg ner till Gbg
Helt ärligt så var det sååå sjukt jävla nära
att jag bara tog min väska och Kira och stack iväg.
En enkel tågbiljett långtlångt bort eller nåt....
Men på något sätt sansade jag mig,
lyckades intala mig att en sådan handling + allt annat just nu
hade gett dom tillräckligt för att tvångsinlägga mig.
Och jag har lovat mig själv att över min döda kropp låta mig låsas in igen.
Och ja, det är väl ungefär så läget är nu...
Dödslängtan
Matvägran
Självhat
Ångest
Äckel
Fett
Återigen ger vården upp hoppet
Pratade med min behandlare och läkaren nere i Varberg igår.
Dom sa det inte rakt ut, men mellan raderna så kunde man utläsa
att dom nu slutligen insett att dom inte lyckas få bukt med mig.
Utan att jag istället ska försöka få tag på någon specialistläkare.
Ska ner den 13e nov för avslut, sedan får jag försöka på egen hand.
Ibland hatar jag att behöva säga "Vad var det jag sa?"....
Allt känns bara så jävla hopplöst ibland,
jag hade verkligen hoppats på att Capio kunde vara lösningen.
Till viss del har tiden där nere löst en hel del av min problematik,
men den egentliga orsaken att jag sökte hjälp där
var ju att jag behövde lära mig vad jag kan/behöver äta
utan att gå upp i vikt.
Dom sa att dom kunde lova att dom kunde hjälpa mig med det
Det har dom misslyckats med. Totalt!
(En viktökning på mellan 15-20 kg från en normalvikt
talar väl sitt tydliga språk?)
I sin inbitna tro på att deras matprogram är det enda rätta,
så har dom förbisett fysiska problem som kan ligga till grund.
Alla har inte samma basala näringsbehov,
och det finns dom som har ämnesomsättningsrubbningar
som faktiskt kan behöva medicineras livet ut.
Nästa steg för min del är att få min ämnesomsättning,
och alla andra bristsjukdomar ordentligt utredda.
För något är riktigt jävla fel...
Jag tackar Capio Varberg för det dom ändå lärt mig,
och att jag kan lämna stället med en ökat insikt
både vad gäller min sjukdom,
men också vad gäller mig som person.
Jag trodde jag kände mig själv innan,
att jag visste vem jag var och vilka värderingar jag hade.
Till viss del fick jag erfara att jag hade helt fel...
Motgångarna under detta året har inte enbart brytit ner mig,
dom har på något sätt även gjort mig starkare.
Jag kan bara hoppas jag lyckas hålla mig flytande såpass länge,
att jag kan få rätt hjälp och ordentlig vård.
Men;
Inget ont som inte har något gott med sig,
efter min resa nere i Varberg,
och när dom där nere faktiskt sett svart på vitt
att det inte alltid går att köra med samma gamla plan,
så sa läkaren igår att dom nu ska sätta sig och se över matplanen
Och att dom i framtiden ska göra sitt bästa för att,
vid liknande problematik som min,
både kunna göra en individuell bedömning,
men även kunna sätta ihop ett individuellt matprogram.
Det verkar även som om dom ska försöka skilja lite bättre
på när det är den friska kontra den sjuka sidan som talar.
För även om nästan alla ätstörda säger
"Jag kan inte äta så här mycket mat utan att bara gå upp upp upp"
så finns det faktiskt de som har helt rätt i sitt uttalande.
Vi är alla olika.
Jag är verkligen ledsen att dom inser detta först nu,
när loppet är kört för min del,
hade dom insett det för ett halvår sedan så hade jag kanske
varit vid ett helt annat stadie i mitt tillfrisknande nu.
Men jag kan glädja mig åt, att min frustration,
min ilska, mina tårar och min kamp
kan resultera i att de som kommer efter mig
kan få rätt hjälp direkt...
Och till er som läser min blogg,
som antingen är på Capio nu,
eller funderar på att söka dit;
Bara för att stället inte var det optimala för min del
så behöver det inte betyda att det inte fungerar för er.
Och förhoppningsvis så har min envishet
"rört om lite i grytorna" där nere,
så att det förhoppningsvis blir bättre i framtiden.
Men, om er friska sida säger er att det är något som inte stämmer,
ge aldrig upp kampen om att få den hjälper ni förtjänar!
För även om jag är långt ifrån säker på att det finns,
så vill jag åtminstone hoppas och tro
att det kan finnas ett vettigt liv därute,
även för ett hopplöst fall som mig...
Men jag kommer aldrig sticka under stol
med vilket helvete det är att finna det där livet,
eller hur ofta jag kommer se ett avslut som den bästa utvägen.
Att hitta tillbaka från många långa år av ätstörningar,
det är ett helvete som jag inte skulle önska ens min värsta fiende.
All kärlek till er där ute
ge aldrig upp kampen!
När jag vet att jag gjort allt jag kan...
...ger jag mig rätten att ge upp.
Nu får det vara nog.
Jag orkar inte mer nu.
Jag finner ingen bättre lösning på allt som är fel
nu kastar jag in handduken och ger upp.
Jag orkar inte vara jag och jag orkar inte andas mer.
I flera veckor har jag tänkt, och verkligen försökt.
Jag har vridit och vänt mig själv ut och in
i desperata försök till att finna nya infallsvinklar,
finna andra lösningar på mina problem
Men alla försök slutar på ett och samma sätt.
Det finns inget kvar.
Jag varken vill eller orkar mer.
Som en oförklarlig tomhet
Mitt mörker håller på att totalt förgöra mig.
Fru Vinter sätter sakta men säkert sina klor i mig.
Mörkret kryper närmare för varje andetag
som jag desperat kämpar mig igenom,
och jag kan nästan känna hennes kyla
över min blåfrusna kropp.
Snart har hon återigen krypit under skinnet på mig.
Hon river mina murar.
Hon skriker till mig
I mina drömmar, och inuti min hjärna.
Hela tiden.
Hennes röst skär genom min själ
likt ljudet av oklippta naglar mot en griffeltavla.
Det skär i mina öron och blodet i ådrorna stelnar till en aning.
Gång efter gång tvingar hon mig
att betrakta mig själv i spegeln.
Hånande skrattar hon inuti mitt huvud
medans hon tvingar mig greppa tag
kring det bleka mjuka äckliga fettet
som våldtar min kropp.
Och med tårar rinnande ned för mina kinder,
försöker jag förgäves att finna kraft
till att fortsätta andas...
Att något så enkelt kan vara så jävla svårt
Fredag på Capio
Detta är första fredagen (och helgen) på vääääldigt länge
som jag spenderar här nere.
Vad man gör för spännande på ett behandlingshem på helgerna?
Ja, ungefär lika mycket spännande som man gör
under resterande veckodagar...
Dvs inte nåt speciellt alls....
Har man tur så går det väl något kul på tv.
Men man bör väl inte hoppas för mycket.
Har iaf överlevt vistelsen på Kliniken,
har spenderat mestadels av tiden på mitt rum.
(Dom andra tjejerna måste tro att jag är grymt osocial...
vilket jag väl till viss del är iofs...)
Det ska dock bli skönt att flytta ut till lägenheten på söndag,
och sedan åka hem söndag-måndag kväll.
Jag är nåt så sanslöst trött hela tiden,
vet inte om det är den höga ångestanspänningen
eller om dom i köket häller nån form av lugnande i maten,
för att vi ska vara lite lättare att hantera...
Sedan så har väl mitt katastrofalt låga järnvärde
en del med tröttheten att göra med.
Läkaren är väldigt förbryllad över att det bara blir sämre och sämre.
I vanliga fall så blir det ju bättre när man äter (hyfsat) ordentligt igen.
Men jag är som vanligt inte riktigt som alla andra.
Funderar på att donera min kropp till forskning när jag dör,
för vem vet, dom kanske kan ha riktigt stor nytta
av något så underligt som jag,
för att inte tala om ifall dom gör experiment med min hjärna...
Nåväl. För övrigt så snurrar mitt hamsterhjul till liv på.
Till största delen utan att jag direkt har så mycket att säga till om.
Jag är långt ifrån nöjd med min livssituation för nuvarande,
men vet inte riktigt vart nånstans jag ska börja...
Det mesta är som ett trassligt garnnystan som man helst
skulle slängt ner i en mixer så knutarna mixats bort.
Nu är ju garnnystanet som är mitt liv lite för stort för att få plats
i en liten mixer, så man får väl helt enkelt försöka lösa upp
alla knutar bäst man kan. I värsta fall får man väl gå lös med en sax...
Back in Varberg
Ja, som rubriken väl redan avslöjar,
så är jag tillbaka i Varberg nu.
Denna gången på en av klinikerna,
vilket känns sjukt knepigt då jag bott i Villan/lägenheter
ända sedan i mars/april.
(För er rookies, så är klinikerna väldigt strikta,
personal iprincip dygnet runt,
ingen valfrihet vad gäller maten
och väldigt mycket mer "övervakning")
Plus att personerna som bor på klinikerna (oftast)
är mer somatiskt sjuka (läs: Smala/magra).
Vilket jag tycker är nästan det jobbigaste,
att ha mer övervakning, mindre egen vilja
och nån som säger åt mig vad jag ska äta är inte alls lika jobbigt
som dom enorma tjockhetskänslor som överfaller mig
när jag ser hur smala dom andra jag bor med är,
och sedan kollar hur jag själv ser ut...
Jag vet ju, egentligen, att dom SKA gå upp flera kilo i vikt
och att dom är SJUKLIGT smala.
Men det gör ju inte att jag INTE känner mig stor som ett jävla hus.
Får hoppas det känns lite bättre med den saken nästa vecka,
då jag ska bo ute i någon av lägenheterna istället.
Så det blir en långvistelse här nere denna gången....
Min behandlare ville ta en viktkontroll på mig denna gången,
har tidigare sluppit vägningarna under ett bra tag,
bara för att det ställer till så jävla mycket för mig
och för att jag inte VILL mäta mitt värde utefter ett par siffror.
Men som sagt, denna gången ville hon ta en vikt,
vilket jag fick gå med på efter överennskommelse
om att hon varken skulle säga något om den,
eller skriva in den i behandlingsprotokollet.
För jag vill inte få en bekräftelse på min övervikt.....
Nä, nu ska jag vila lite
sedan ska jag iväg och köpa tandkräm,
för det glömde jag visst få med mig!
Att fånga en sten som faller
Det finns ju enklare saker att göra
än att försöka stoppa en sten mitt i fallet
eller att stanna en häst som skenar
I båda fallen är det absolut lättaste att
1. Aldrig låta stenen falla
eller
2. Att kapa benen av hästen så att den inte KAN springa.
Vi alla vet att det ibland är lättare sagt än gjort...
Men vad gör man då
om man återigen är sådär bittert efterklok,
medans man sitter där på sin skenande häst
med tusen stenar fallande omkring en?
Där det således är för sent att kapa benen
eller hindra stenarna från att falla
Ja, vad gör man då?
För som sagt,
det är inte lätt att fånga en sten som faller,
eller att stanna en häst i full galopp.
Men bara för att något inte är LÄTT
betyder inte att det är omöjligt.
Det kanske bara tar liiiite längre tid...
-----------------------------------------------------------
Jag har insett att jag inte kommer lyckas stoppa detta på egen hand
utan hoppas nu på att kunna komma tillbaka till Capio lite tidigare,
och kanske stanna lite längre för att få lite ordning på allt.
Min behandlare ska ringa tillbaka om ett par timmar när hon kollat upp
hur det ser ut med lediga rum där nere.
För jag vill inte förstöra allt jag byggt upp
bara för att vissa saker i mitt liv rasar...
Det är det inte värt!!
Paniken när man inser...
... hur fruktansvärt snabbt allt kan raseras.
Men när en lavin väl börjat glida nedför berget,
så är det bara att fly för livet och hoppas på det bästa.
Jag vill inte att min kamp ska ha varit förgäves,
jag vill inte tillbaka till det jag efter ett sånt jävla krig
äntligen lyckades börja ta mig ur.
Jag vill inte låta några små snedsteg resultera i
att jag ger upp bara för att jag blir besviken på mig själv
och tänker att "Vafan, lika bra att skita i det,
så kass som jag är så kommer jag inte klara av
att få ett friskt och normalt liv"
Jag vet att ALLA som kämpar för samma sak som jag
har haft/kommer stöta på svårigheter
som gör att man backar ett par steg i tillfrisknandet.
Jag är inte unik på den punkten,
så varför måste jag klandra mig själv så oerhört?
När började jag egentligen hata mig själv så groteskt mycket?
När började jag intala mig själv att jag inte är värd något bra?
Eller rättare sagt, när kom demonerna in i mitt liv
och började förstöra allt?
Jag har försökt få tag på min behandlare nere på Capio
för att se om jag kan komma ner lite tidigare än planerat.
Ett desperat försök att "mota Olle i grind"
som man så fint brukar säga.
Har dock inte lyckats få tag på henne,
så nu gäller det att bita ihop och kämpa på.
Min fina vän Emelie sa igår att "varje dag räknas"
och det är så jävla sant.
Men det gäller både varje dag UTAN misslyckanden
och varje dag som man låter ens misslyckanden
definiera vem man är. som person
Jag ÄR inte min sjukdom,
jag ÄR inte min ångest.
Jag är JAG och det är jävligt viktigt att jag kommer ihåg det just nu.....
Och jag är inte så hopplöst värdelös som jag intalar mig själv.
Omotiverad
Ligger i soffan uppe i min lilla stuga.
Kollar på film, eller ja, försöker hänga med i handlingen iaf.
Filmen är snart slut och jag vet knappt vad som hänt i den
Och det trots att det är en film jag sett flera ggr innan.
Min hjärna har tagit time out tror jag.
Försöker tänka, få någon ordning på allt.
Men det verkar som om jag varken kan tänka
eller känna nåt längre.
Allt är bara så jävla meningslöst!
Jag vet att det kommer jävligt mycket svart
och bittert från mig just nu, och jag är ledsen
för att jag inte längre orkar hålla skenet uppe,
vara den där tokroliga Ceca som jag vet att ni föredrar,
trots att de flesta av er är sorgligt medvetna
om att hon enbart är en roll som jag så desperat
fortsätter spela. År efter år.
Ibland funderar jag på att låta henne dö.
Men inser snabbt att ingen nog hade gillat mig utan henne.
Trots att hon egentligen inte är JAG....
But why be yourself
when you can be someone else?
Blöd ihjäl flicka, blöd
Att dyrkas av tystnad, i månskensdans
att speglas i glas av kristall
Att binda av löften, en kärlekskrans
att få tystnad och mörker på fall
Ty skotten blev få, och striden så kort
sång över blodiga fält
För ära och seger- liken förs bort
vanmaktens skugga har vält
Kom här och le, vi hör toner i dur
hjälp oss att leva som förr
Ner ifrån himlen, en glitterskur
sakta öppnas en dörr
Så ligger vi stilla, på djävulens bår
i hopp om att slukas av död
Återigen öppnas bortglömda sår
så blöd ihjäl, flicka, blöd
© Cecilia Carlsson
att speglas i glas av kristall
Att binda av löften, en kärlekskrans
att få tystnad och mörker på fall
Ty skotten blev få, och striden så kort
sång över blodiga fält
För ära och seger- liken förs bort
vanmaktens skugga har vält
Kom här och le, vi hör toner i dur
hjälp oss att leva som förr
Ner ifrån himlen, en glitterskur
sakta öppnas en dörr
Så ligger vi stilla, på djävulens bår
i hopp om att slukas av död
Återigen öppnas bortglömda sår
så blöd ihjäl, flicka, blöd
© Cecilia Carlsson
(Gammal text, så att ingen blir FÖR orolig!)
Ödets bittraste ironi
Kyssar i regnet
Illusionerade viskningar
Ordbyten som speglar
en evighet
Vita duvor
på gatan nedanför
Oberörda av allt
berörda av inget
Plastpåsar
över huvuden
Skrik genom vinden
Ögon som brister
Men Du
Du kan inget göra
För detta är ödets
bittraste ironi...
© Cecilia Carlsson
Fångad i det svarta
Återigen har jag trillat ner i ett av mina,
vid detta laget,
väldigt bekanta svarta hål.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra
Eller säga och känna.
Jag hatar när allt blir så här fruktansvärt svart,
och då jag sakta inser
att vore där bara en idiotsäker och misslyckningsfri metod
för att slippa detta,
så hade jag inte tvekat en sekund....
Hur mycket kan man egentligen gråta?
Jag tror att jag gråtit oupphörligt hela dagen.
På tåget från Varberg upp till Göteborg
så fick jag släppa ut håret ur tofsen,
så att det kunde hänga fram i ansiktet som mörkläggningsgardiner.
Just nu är jag så jävla osäker. Gjorde jag rätt som sa
att jag behövde tid för mig själv?
Att jag behöver vara ensam för att kunna hitta mig själv,
för att ta reda på VEM jag är.
För utan allt det sjuka så vet jag faktiskt inte vem jag är.
Vad tycker JAG om?
Vad vill JAG få ut av mitt liv?
Det är frågor jag bara kan svara på själv
och för att kunna det måste jag på egen hand lista ut svaren....
Nattpromenad
Kom precis in efter en kylig nattlig promenad längsmed stranden.
Satte mig på strandkanten och lyssnade till tystnaden,
bara ett par decimeter från där vågorna slog upp på sanden.
Denna kvällen har varit en av de jobbigaste hittills i mitt liv,
jag har fått göra ett val som kommer förändra mitt liv drastiskt.
Jag antar att det är sånt man måste gå igenom
för att på något sätt bli starkare som människa.
Men jag hade ju önskat att jag inte behövt såra folk i min omgivning....
Har gett upp det där med sömn inatt med,
så jag lär ju vara sådär lagom pigg när jag ska ta tåget hem sen.
Gäller att jag sätter larmet på mobilen,
annars är nog risken stor att jag vaknar i Haparanda
Insomnia...
Det är helt sjukt va kasst jag sovit den senaste tiden.
Och med det menar jag inte de senaste dagarna,
utan snarare de senaste månaderna...
Just precis nu kan jag väl skylla en del sömnproblem på abstinens,
då jag håller på att vänja mig av från snuset.
Imorgon går jag in på min fjärde dag utan snus,
bara sisådär tio dagar kvar tills det värsta lagt sig...
Snälla, skjut mig....!
Som sagt, just nu kan jag skylla mina sömnproblem på det,
men vad kan jag använda som orsak de övriga sömnlösa nätterna..?
Att jag håller på att bli galen?
Att jag sakta börjar förvandlas till vampyr,
eller liknande nattlevande varelse?
Att jag utvecklat någon super-gen
som gör att min kropp inte behöver sova?
Eller helt enkelt, det förmodligen absolut mest troliga;
Att de senaste typ åtta månaderna har tagit på mina krafter,
och att jag för tillfället har lite mycket att tänka på?
Ja, jag vet inte....
Jag sover ju visserligen oftast ännu sämre här nere i Varberg,
så tajmingen med sluta-snusa-projektet var väl inte så bra..
Jaja. Ska kramas med min pelefant-nalle nu
Och åtminstone försöka sova ett par timmar...
Love / Ceca
Omotiverad
Jag vet inte riktigt vad det är,
men jag vantrivs något så fruktansvärt med allt just nu.
Jag har ingen aning om vad jag vill,
eller inte vill.
Allt är bara en enda stor röra.
Det känns som om jag långsamt, långsamt kvävs till döds,
och ingen finns där att höra mina rop på hjälp.
Gråten sitter i halsen mest hela dagarna
och ångestilar rinner längs min ryggrad om nätterna.
Minns inte när jag senast sov en hel natt,
inte ens en halv natt.
Att vakna flera gånger per natt är mer vanligt än ovanligt nu.
Vad vill jag med mitt liv egentligen?
Hur ser min framtid ut?
Har jag ens någon framtid?
Vad vill jag göra?
Vart vill jag bo?
Jag är så jävla trasig.
Försöker förgäves peppa upp mig med googlade tankvärda ord och citat,
men för varje citat jag skriver ner/lägger på minnet,
så känns det som om jag splittras allt mer.
Försöker även, om möjligt ännu mer förgäves,
muntra upp mig själv med musik,
men varje låt som Spotify shufflar upp får mig bara att sjunka
djupare och djupare ner i funderingar.
Tänk om - Tänk om inte - Varför - Varför inte?
Tänk om ändå superlim kunde laga trasiga flickor,
vad väldigt mycket lättare allt hade varit då....
Längesedan nu...
Jag har blivit lite lätt helkass på det där med att uppdatera bloggen,
hoppas ni trogna läsare kan förlåta mig?
De allra flesta av er följer dock mina steg på FB.
Så vad är nytt sedan sist?
...ja, en hel del. Både bra och dåligt.
För ett par veckor sedan så fick vi avliva familjens hund,
min hunds pappa och familjens trogna följeslagare
under så många många år.
Jag var nere i Varberg när jag fick beskedet,
vilket inte var så himla kul.
Men, jag hade min Åsa där nere, så hon fick trösta mig,
och få mig att förstå att jag inte hade kunnat göra något,
även om jag hade varit hemma.
Det är en sådan enorm sorg att förlora en vän,
oavsett om den har två eller fyra ben.
Men jag hanterade denna förlusten väldigt bra,
åtminstone för att vara mig.
Sådana saker har tidigare tenderat att få mig totalt ur balans.
Den första tanken jag fick när jag fick beskedet var
"Jag måste kräkas!!"
Vilket inte är så konstigt, eftersom det har varit mitt sätt
att hantera alla sorters känslor
under så oerhört många år.
Men jag klarade mig utan kräkningar.
Jag känner att jag mer och mer får kontroll över allt,
över mitt liv, mitt ätande, jag blir mer och mer en människa
och inte ett hysteriskt kaloriräknande hetspromenerande freak.
Och för att vara ärlig,
så trivs jag rätt bra med att ha RÄTT sorts kontroll.
Där jag är mästaren över sjukdomen,
och inte tvärtom.
Visst, demonerna tittar fortfarande fram titt som tätt
och sliter tag i mig och får mig att göra små snedsteg,
men inga stora snedsteg som riskerar allt jag byggt upp.
För att ge ett lite mer konkret exempel på att JAG
är den som har kontrollen;
I lördags så köpte min sambo en Big Pac-låda med glass.
Jag antar att många med mig vet vad en sådan kan användas till....
Och ni som inte vet, ja, lyllos er....
Hur som helst, under hela lördagen kunde jag inte tänka på
något annat än den där jävla glasslådan.
Den hade fullkomligt etsats sig fast i min hjärna,
och demonerna skrek på mig.
Men istället för att lyda dom på det sättet DOM ville,
så tog jag mod till mig, la upp ett par skedar glass i en liten skål
och åt det lååååångsamt.
Fuck you ätstörningsdemon lixom!
JAG bestämmer
VAD jag äter
NÄR jag äter
hur MYCKET jag äter
och VARFÖR jag äter!
Det gör INTE du längre!
Livstecken
Hejsan!
Tänkte att det väl var dags att jag skriver en liten bit här
Skriver dock på min nya iPhone,
så det blir inget långt inlägg.
Treveckorspermissionen gick hyffsat bra, ett par mindre missöden bara,
vilket gjort att jag och min behandlare kommit överenns om att förlänga min tid här nere, för som det är nu så har jag bara denna och en vecka till kvar.
Och med tanke på att min viktuppgång ÄNNU inte stannat av, så känns det lite riskabelt att sluta mitt i...
Dagens vägning har väl dock satt igång ännu mer tankar på att skita i allt och åka hem och svälta ner mig istället...
Så får se hur allt blir... Hade bara varit så jävla mycket enklare om jag kunnat få hjälp att hitta en kosthållning som passar MIG.
Men som jag skrivit tusen gånger innan, så är det tydligen en omöjlighet på detta stället...
Ett alternativ skulle väl vara att jag sluppit väga mig, för att få tid och energi till att lägga tankarna på vettigare saker. Som det är nu så tar det över en vecka efter vägningarna innan jag "kommer på bättre tankar".
Men jag hoppas inte på för mkt, dom står väldigt fast vid sina ofta idiotiska ideér här nere...
Tänkte att det väl var dags att jag skriver en liten bit här
Skriver dock på min nya iPhone,
så det blir inget långt inlägg.
Treveckorspermissionen gick hyffsat bra, ett par mindre missöden bara,
vilket gjort att jag och min behandlare kommit överenns om att förlänga min tid här nere, för som det är nu så har jag bara denna och en vecka till kvar.
Och med tanke på att min viktuppgång ÄNNU inte stannat av, så känns det lite riskabelt att sluta mitt i...
Dagens vägning har väl dock satt igång ännu mer tankar på att skita i allt och åka hem och svälta ner mig istället...
Så får se hur allt blir... Hade bara varit så jävla mycket enklare om jag kunnat få hjälp att hitta en kosthållning som passar MIG.
Men som jag skrivit tusen gånger innan, så är det tydligen en omöjlighet på detta stället...
Ett alternativ skulle väl vara att jag sluppit väga mig, för att få tid och energi till att lägga tankarna på vettigare saker. Som det är nu så tar det över en vecka efter vägningarna innan jag "kommer på bättre tankar".
Men jag hoppas inte på för mkt, dom står väldigt fast vid sina ofta idiotiska ideér här nere...
Nagelkursen
Eftersom jag fått en del frågor angående nagelkursen som jag går,
så tänkte jag skriva lite om den i ett eget inlägg!
Som de flesta vet, så är min absolut största passion naglar,
och min dröm är att utbilda mig till nagelterapeut.
Det är egentligen bara ekonomin som sätter käppar i hjulen.
Men som av en ren händelse, eller kalla det ödet om ni vill,
så hade min sambo hittat en annons i tidningen
om en studiecirkel på Folkuniversitetet,
men inriktning på naglar och nageldesign.
Så jag mailade till den mailadressen som stod i annonsen,
och fick svar att det var en studiecirkel som skulle hållas
en till två söndagar i månaden,
där kostnaden var bara 100:- per gång.
Helt fantastiskt tyckte jag, så jag anmälde mig direkt!
Väl där så möts jag av en väldigt karismatisk kvinna,
som har varit den som har varit med och dragit igång
hela "nagelteknologrörelsen" här i Sverige.
Timmarna där flyger bara iväg, och jag blir mer och mer säker;
Detta är vad jag skall jobba med, och jag skall bli grym.
Dom som känner mig vet att jag har ganska,
okej, väldigt, höga krav på mig själv.
Jag vill inte bli någon medelmåttig nagelskulptris;
Jag vill bli en av dom bästa på marknaden.
"Sikta högt - och ta dig dit"
I slutet av nagelstudiecirkeln
(För detta är alltså mer en studiecirkel, än en egentlig KURS)
så nämnde hon som håller i det
att hon söndagen och måndagen
veckan därpå, skulle hålla en två dagars kurs
för fotvårdsterapeuter som ville lära sig lägga fransk gelé
på sina kunders tånaglar.
Och hon sa att eftersom hon hade märkt på mig
att jag var väldigt intresserad även av fotvård,
så jag fick väldigt gärna komma på den kursen
Men då som åskådare, och således inte behöva betala
en kursavgift på flera tusen.
Eftersom jag inte skulle utföra alla de arbetsmomenten
som dom som betalat för kursen, utan "bara" se och höra.
Och på den vägen var det,
så jag slank in på den kursen som på en räkmacka,
och ni ska bara veta hur mycket man faktiskt lär sig,
bara genom att se och höra! =)
Ja, det var väl en sammanfattning av kursen + studiecirkeln!
så tänkte jag skriva lite om den i ett eget inlägg!
Som de flesta vet, så är min absolut största passion naglar,
och min dröm är att utbilda mig till nagelterapeut.
Det är egentligen bara ekonomin som sätter käppar i hjulen.
Men som av en ren händelse, eller kalla det ödet om ni vill,
så hade min sambo hittat en annons i tidningen
om en studiecirkel på Folkuniversitetet,
men inriktning på naglar och nageldesign.
Så jag mailade till den mailadressen som stod i annonsen,
och fick svar att det var en studiecirkel som skulle hållas
en till två söndagar i månaden,
där kostnaden var bara 100:- per gång.
Helt fantastiskt tyckte jag, så jag anmälde mig direkt!
Väl där så möts jag av en väldigt karismatisk kvinna,
som har varit den som har varit med och dragit igång
hela "nagelteknologrörelsen" här i Sverige.
Timmarna där flyger bara iväg, och jag blir mer och mer säker;
Detta är vad jag skall jobba med, och jag skall bli grym.
Dom som känner mig vet att jag har ganska,
okej, väldigt, höga krav på mig själv.
Jag vill inte bli någon medelmåttig nagelskulptris;
Jag vill bli en av dom bästa på marknaden.
"Sikta högt - och ta dig dit"
I slutet av nagelstudiecirkeln
(För detta är alltså mer en studiecirkel, än en egentlig KURS)
så nämnde hon som håller i det
att hon söndagen och måndagen
veckan därpå, skulle hålla en två dagars kurs
för fotvårdsterapeuter som ville lära sig lägga fransk gelé
på sina kunders tånaglar.
Och hon sa att eftersom hon hade märkt på mig
att jag var väldigt intresserad även av fotvård,
så jag fick väldigt gärna komma på den kursen
Men då som åskådare, och således inte behöva betala
en kursavgift på flera tusen.
Eftersom jag inte skulle utföra alla de arbetsmomenten
som dom som betalat för kursen, utan "bara" se och höra.
Och på den vägen var det,
så jag slank in på den kursen som på en räkmacka,
och ni ska bara veta hur mycket man faktiskt lär sig,
bara genom att se och höra! =)
Ja, det var väl en sammanfattning av kursen + studiecirkeln!
När saker och ting tillslut faller på plats.
Nu var det ett tag sedan jag skrev här,
och mycket har hänt sedan sist.
Jag vet inte när, jag vet inte hur
men på något sätt så har det skett en markant förändring.
Jag vet heller inte varför,
om det bara är tiden som tagit ut sin rätt,
eller faktumet att min vikt äntligen stabiliserat sig lite.
Oavsett när, hur eller varför,
så orkar jag kämpa på bättre nu.
Jag orkar och klarar av att utmana mig själv,
på sätt som jag för ett halvår sedan inte kunnat tänka mig.
Det är som om ett ljus har tänts inom mig,
och som på något sätt fyller mig med extra energi
(Fan, jag snackar som nån nyfrälst dåre eller något...)
Jag får fortfarande kämpa varje dag,
varje gång jag skall äta något,
framförallt utmanande saker,
så är det ett stort krig i min skalle.
Ätstörningen försöker förgäves gripa tag i mig,
få mig att följa mina (läs: hennes) gamla regler.
Jag hamnar fortfarande ofta i ett kompensatoriskt tänkande,
men jag lyckas nästan alltid ta mig ur det.
De gånger som jag inte lyckas helt,
så är det ändå inte att jag hoppar över måltider,
utan kanske "bara" tar en aning för lite.
Jag promenerar inte längre med huvudsyftet att förbränna
(Jag skriver huvudsyfte för att det fortfarande
finns ett sådant syfte, längst bak i hjärnan,
men det är inte längre det som alltid styr.)
Det är inte ångesten som styr mina promenader
så skarpt som innan, visst så kommer det tillfällen,
då jag går ut med tanken att förbränna
men lyckas plocka upp tanken innan den blir handling
och övertalar mig själv att tänka rätt.
Rom byggdes inte på en dag, som man så fint brukar säga,
och att bli frisk och fri från en demon som styrt hela ens liv
under så otroligt många år,
det är inte gjort över en natt det heller.
Och det måste få ta den tiden det tar,
det finns ingen "quick-fix". Dessvärre.
Jag har fortfarande många områden kvar att arbeta på,
det som kanske just nu är det mest akuta är min självbild.
Och då framförallt det jag ser i spegeln.
Min "inre självbild", alltså vem jag är
det har jag rätt så bra koll på,
och jag gillar den jag är, för jag är JAG.
Det är det där mjukfluffiga, den ovälkomna vaddering
som våldtar min kropp som jag inte riktigt är så förtjust i.
Jag vill kunna acceptera mig själv som jag är,
både på utsidan och insidan.
Men det är så jävla svårt...
Men just nu
så försöker jag fokusera på att reparera det inre,
skapa en styrka i själen,
så att jag senare kan få ordning på det yttre.
Utan att för den delen trilla tillbaka igen...
Jag utmanar mig själv, och sjukdomen,
på de flesta tänkbara sätt.
Varje krig, hur litet det än kan tyckas för omgivningen,
som jag vinner, är ett steg i rätt riktning,
ett steg som ökar min tro på mig själv,
på att det går att bli fri,
och på att den friska sidan faktiskt kan växa.
Hade någon sagt till mig för ett halvår sedan,
till och med för mindre än två månader sedan,
att jag skulle klara av det jag gjort de senaste veckorna
så hade jag förmodligen skrattat den personen rakt i ansiktet.
Det är bara till att se tillbaka en vecka,
för att se vilka framsteg jag faktiskt gjort;
Förra torsdagen så var jag ute och lunchade ensam
(Vilket jag även gjorde veckan innan det,
men då gick det mindre bra...)
Denna gången gick det bra, jobbigt som fan
men maten fick stanna i magen åtminstone...
I lördags så åt jag lördagsgodis,
för sånt gör ju faktiskt de allra flesta människor.
Det blev fyra bitar, jag trillade dock tillbaka i gamla tankebanor,
och vägde godisarna,
och räknade ut ett ungefärligt kaloriinnehåll.
Ett litet snedsteg, men jag anser att det snedsteget vägs upp
av att jag faktiskt åt dom där godisbitarna sedan.
Att det tog mig längre tid att äta fyra bitar,
än vad det tog för Micke att äta upp hela sin skål
det är väl en annan femma....
Och i måndags så gjorde jag det förmodligen största
framsteget hittills;
Jag var på nagelkurs (skriver mer om det någon annan dag)
och dom andra på kursen skulle ut och äta lunch tillsammans.
Så som normala, friska människor gör.
Och dom tyckte jag skulle följa med,
"För inte kan jag sitta kvar där ensam
och äta min tråkiga sallad"
och när hon som höll i kursen sa
att hon självklart betalar för min mat med,
(För kostnaden för maten ingick i dom andras kursavgift,
jag fick lixom bara vara med på ett hörn
utan att betala ett öre, vilket jag är oerhört tacksam för!)
eftersom jag hade dekorerat dom andras naglar,
och varit en lite allt i allo under de två kursdagarna.
Ja, då kunde jag ju inte heller skylla på
att jag inte hade pengar med mig.
Så, en halvtimma senare så sitter jag
på en restaurang jag aldrig varit på,
tillsammans med folk jag inte mött förrän dagen innan.
Och äter mat, som varken är sallad eller sushi.
Det var ett stort krig jag vann där.
Och slutligen, så sa min farmor för flera år sedan,
att hon önskade att hon skulle få se mig äta en bulle
innan hon lämnar denna jorden.
Det har legat som en tagg i mitt hjärta under lång, lång tid
för min farmor är inte helt frisk,
och kan egentligen när som helst gå bort.
Jag vet inte hur jag hade känt om jag misslyckats
med uppfylla hennes önskan.
Men, idag fick jag både uppfyllt hennes önskan,
och samtidigt tagit bort den där taggen ur mitt hjärta.
(Att farmor visserligen är "lite" snurrig och glömsk numera,
och förmodligen inte uppmärksammade och analyserade
att jag faktiskt tackade ja till bullen, det hör inte till.
Huvudsaken är att jag nu har gjort det,
och att hon kanske någon gång framöver
inser vad jag faktiskt gjorde)
"Tell everybody I'm on my way
And I'm loving every step I take
With the sun beating down, yes I'm on my way
And I can't keep this smile off my face"
och mycket har hänt sedan sist.
Jag vet inte när, jag vet inte hur
men på något sätt så har det skett en markant förändring.
Jag vet heller inte varför,
om det bara är tiden som tagit ut sin rätt,
eller faktumet att min vikt äntligen stabiliserat sig lite.
Oavsett när, hur eller varför,
så orkar jag kämpa på bättre nu.
Jag orkar och klarar av att utmana mig själv,
på sätt som jag för ett halvår sedan inte kunnat tänka mig.
Det är som om ett ljus har tänts inom mig,
och som på något sätt fyller mig med extra energi
(Fan, jag snackar som nån nyfrälst dåre eller något...)
Jag får fortfarande kämpa varje dag,
varje gång jag skall äta något,
framförallt utmanande saker,
så är det ett stort krig i min skalle.
Ätstörningen försöker förgäves gripa tag i mig,
få mig att följa mina (läs: hennes) gamla regler.
Jag hamnar fortfarande ofta i ett kompensatoriskt tänkande,
men jag lyckas nästan alltid ta mig ur det.
De gånger som jag inte lyckas helt,
så är det ändå inte att jag hoppar över måltider,
utan kanske "bara" tar en aning för lite.
Jag promenerar inte längre med huvudsyftet att förbränna
(Jag skriver huvudsyfte för att det fortfarande
finns ett sådant syfte, längst bak i hjärnan,
men det är inte längre det som alltid styr.)
Det är inte ångesten som styr mina promenader
så skarpt som innan, visst så kommer det tillfällen,
då jag går ut med tanken att förbränna
men lyckas plocka upp tanken innan den blir handling
och övertalar mig själv att tänka rätt.
Rom byggdes inte på en dag, som man så fint brukar säga,
och att bli frisk och fri från en demon som styrt hela ens liv
under så otroligt många år,
det är inte gjort över en natt det heller.
Och det måste få ta den tiden det tar,
det finns ingen "quick-fix". Dessvärre.
Jag har fortfarande många områden kvar att arbeta på,
det som kanske just nu är det mest akuta är min självbild.
Och då framförallt det jag ser i spegeln.
Min "inre självbild", alltså vem jag är
det har jag rätt så bra koll på,
och jag gillar den jag är, för jag är JAG.
Det är det där mjukfluffiga, den ovälkomna vaddering
som våldtar min kropp som jag inte riktigt är så förtjust i.
Jag vill kunna acceptera mig själv som jag är,
både på utsidan och insidan.
Men det är så jävla svårt...
Men just nu
så försöker jag fokusera på att reparera det inre,
skapa en styrka i själen,
så att jag senare kan få ordning på det yttre.
Utan att för den delen trilla tillbaka igen...
Jag utmanar mig själv, och sjukdomen,
på de flesta tänkbara sätt.
Varje krig, hur litet det än kan tyckas för omgivningen,
som jag vinner, är ett steg i rätt riktning,
ett steg som ökar min tro på mig själv,
på att det går att bli fri,
och på att den friska sidan faktiskt kan växa.
Hade någon sagt till mig för ett halvår sedan,
till och med för mindre än två månader sedan,
att jag skulle klara av det jag gjort de senaste veckorna
så hade jag förmodligen skrattat den personen rakt i ansiktet.
Det är bara till att se tillbaka en vecka,
för att se vilka framsteg jag faktiskt gjort;
Förra torsdagen så var jag ute och lunchade ensam
(Vilket jag även gjorde veckan innan det,
men då gick det mindre bra...)
Denna gången gick det bra, jobbigt som fan
men maten fick stanna i magen åtminstone...
I lördags så åt jag lördagsgodis,
för sånt gör ju faktiskt de allra flesta människor.
Det blev fyra bitar, jag trillade dock tillbaka i gamla tankebanor,
och vägde godisarna,
och räknade ut ett ungefärligt kaloriinnehåll.
Ett litet snedsteg, men jag anser att det snedsteget vägs upp
av att jag faktiskt åt dom där godisbitarna sedan.
Att det tog mig längre tid att äta fyra bitar,
än vad det tog för Micke att äta upp hela sin skål
det är väl en annan femma....
Och i måndags så gjorde jag det förmodligen största
framsteget hittills;
Jag var på nagelkurs (skriver mer om det någon annan dag)
och dom andra på kursen skulle ut och äta lunch tillsammans.
Så som normala, friska människor gör.
Och dom tyckte jag skulle följa med,
"För inte kan jag sitta kvar där ensam
och äta min tråkiga sallad"
och när hon som höll i kursen sa
att hon självklart betalar för min mat med,
(För kostnaden för maten ingick i dom andras kursavgift,
jag fick lixom bara vara med på ett hörn
utan att betala ett öre, vilket jag är oerhört tacksam för!)
eftersom jag hade dekorerat dom andras naglar,
och varit en lite allt i allo under de två kursdagarna.
Ja, då kunde jag ju inte heller skylla på
att jag inte hade pengar med mig.
Så, en halvtimma senare så sitter jag
på en restaurang jag aldrig varit på,
tillsammans med folk jag inte mött förrän dagen innan.
Och äter mat, som varken är sallad eller sushi.
Det var ett stort krig jag vann där.
Och slutligen, så sa min farmor för flera år sedan,
att hon önskade att hon skulle få se mig äta en bulle
innan hon lämnar denna jorden.
Det har legat som en tagg i mitt hjärta under lång, lång tid
för min farmor är inte helt frisk,
och kan egentligen när som helst gå bort.
Jag vet inte hur jag hade känt om jag misslyckats
med uppfylla hennes önskan.
Men, idag fick jag både uppfyllt hennes önskan,
och samtidigt tagit bort den där taggen ur mitt hjärta.
(Att farmor visserligen är "lite" snurrig och glömsk numera,
och förmodligen inte uppmärksammade och analyserade
att jag faktiskt tackade ja till bullen, det hör inte till.
Huvudsaken är att jag nu har gjort det,
och att hon kanske någon gång framöver
inser vad jag faktiskt gjorde)
"Tell everybody I'm on my way
And I'm loving every step I take
With the sun beating down, yes I'm on my way
And I can't keep this smile off my face"
Bröllop, gelénagel och ny kategori
Ja, som rubriken väl gör rätt klart,
så ska jag på bröllop idag.
Vilket jag nog nämnt innan.
Är väl inte allt för sugen på att gå nu heller,
men jag får väl bita ihop...
Som vanligt när jag har något speciellt inplanerat,
så MÅSTE mina naglar vara perfekta.
Det går inte annars, är väl någon sorts tvång/mani jag har...
Och "perfekta naglar" i min värld
betyder inte nio långa och en sorgligt kort,
avbruten nagel. Och absolut inte heller TIO korta naglar.
Så jag fick sätta mig imorse och bygga mig en nagel i gelé.
Denna gången använde jag tippar,
behöver lite mer övning innan jag klarar av att bygga formarna.
Har även skapat en ny kategori "Naglar",
där jag kommer lägga upp mina kreationer!
Såhär såg naglarna ut innan jag började,
men en, som ni ser, väldigt ledsen och kort nagel...
En bild på själva borttagningsprocessen.
Fina små paket med geléremover+folie,
för att slippa slipa bort allt material...
Såhär blev den färdigbyggda nageln, lite bubblor i gelén ännu,
men det börjar bli bättre för varje gång:
Och så slutresultatet:
Så nagelmässigt är jag åtminstone redo för bröllop,
sedan att psyket inte är det är väl en annan femma...
så ska jag på bröllop idag.
Vilket jag nog nämnt innan.
Är väl inte allt för sugen på att gå nu heller,
men jag får väl bita ihop...
Som vanligt när jag har något speciellt inplanerat,
så MÅSTE mina naglar vara perfekta.
Det går inte annars, är väl någon sorts tvång/mani jag har...
Och "perfekta naglar" i min värld
betyder inte nio långa och en sorgligt kort,
avbruten nagel. Och absolut inte heller TIO korta naglar.
Så jag fick sätta mig imorse och bygga mig en nagel i gelé.
Denna gången använde jag tippar,
behöver lite mer övning innan jag klarar av att bygga formarna.
Har även skapat en ny kategori "Naglar",
där jag kommer lägga upp mina kreationer!
Såhär såg naglarna ut innan jag började,
men en, som ni ser, väldigt ledsen och kort nagel...
En bild på själva borttagningsprocessen.
Fina små paket med geléremover+folie,
för att slippa slipa bort allt material...
Såhär blev den färdigbyggda nageln, lite bubblor i gelén ännu,
men det börjar bli bättre för varje gång:
Och så slutresultatet:
Så nagelmässigt är jag åtminstone redo för bröllop,
sedan att psyket inte är det är väl en annan femma...
En vecka full av utmaningar....
Denna vecka går verkligen i utmaningarnas tecken,
som jag skrev i förra inlägget så var det glassfika
ensam på stan, som stod på schemat igår.
Och glass blev det!
Trots att sjukhjärnan ville skylla på ösregnet,
att det bara är fetton som äter glass frivilligt
och verkligen när det inte är väder som befogar syndandet.
Mådde verkligen inte bra varken innan, under
och framförallt efter att jag ätit glassen...
Fick i princip övertala mig själv för varje liten sked glass,
för varje sked så skrek sjukhjärnan åt mig att SLUTA!
När jag inte lyssnade, så försökte den påkalla min uppmärksamhet
genom att gång på gång tvinga min blick
mot den mycket tilltalade toalettdörren i hörnet av fiket....
Efter vad som kändes som en evighet
så fick jag iallafall petat i mig glassen och sedan, med ren viljestyrka,
gå ut ifrån fiket UTAN omvägen förbi toaletten.
Väl tillbaka på Capio så var det ett sådant otroligt inbördeskrig i min hjärna, så jag fick gå över till Kliniken och be om lugnande som fredsförhandlare.
Sedan gick jag och la mig för att vänta ut den vita flaggen och att vapenvila skulle uppstå.
Jag vet inte om det var för att det var ett tag sedan jag sist tog mina lugnande, eller om det var den massiva ångesten som tröttade ut mig totalt, men sedan så sov jag i princip resten av dagen, vaknade bara till liv när det var middagsdax.
Idag ska jag ut och luncha med min behandlare, har dock inte bestämt mig ännu för VAD eller VART vi ska äta.
Lutar åt vegetarisk lasagne eller paj. Båda alternativen är rejäla utmaningar, och jag vet inte vilket som är "värst".
Sedan imorgon på em. fikat kommer den förmodligen största utmaningen sedan semlan i februari; en delicatoboll. Som just nu känns nåt så oerhört skrämmande att jag glömmer bort att andas varje gång jag ser den liggandes i kylen och hånskratta åt mig... Som tur är, så kommer någon i personalen ut som stöd, för annars klarar jag det nog inte.
Och jag tror att hon jag bor med känner liknande....
Jag tror att glassen igår blev så jobbig som den blev, mycket pga delicatobollen och lunchen idag, det blev lixom lite för mkt för mig att hantera.
Men skam den som ger sig, och sedan så åker jag ju hem på lördag,
så jag slipper jobbiga ätbara saker, om jag inte frivilligt väljer det.
Det är väl bara pojkvännens pappas bröllop den 17e som känns "lite lätt" motigt just nu....
Nu ska jag fortsätta städa för att hålla tankarna borta lite, och sedan är det lunch och direkt efter det åker jag till stallet.
Hoppas ni får en fin dag!
som jag skrev i förra inlägget så var det glassfika
ensam på stan, som stod på schemat igår.
Och glass blev det!
Trots att sjukhjärnan ville skylla på ösregnet,
att det bara är fetton som äter glass frivilligt
och verkligen när det inte är väder som befogar syndandet.
Mådde verkligen inte bra varken innan, under
och framförallt efter att jag ätit glassen...
Fick i princip övertala mig själv för varje liten sked glass,
för varje sked så skrek sjukhjärnan åt mig att SLUTA!
När jag inte lyssnade, så försökte den påkalla min uppmärksamhet
genom att gång på gång tvinga min blick
mot den mycket tilltalade toalettdörren i hörnet av fiket....
Efter vad som kändes som en evighet
så fick jag iallafall petat i mig glassen och sedan, med ren viljestyrka,
gå ut ifrån fiket UTAN omvägen förbi toaletten.
Väl tillbaka på Capio så var det ett sådant otroligt inbördeskrig i min hjärna, så jag fick gå över till Kliniken och be om lugnande som fredsförhandlare.
Sedan gick jag och la mig för att vänta ut den vita flaggen och att vapenvila skulle uppstå.
Jag vet inte om det var för att det var ett tag sedan jag sist tog mina lugnande, eller om det var den massiva ångesten som tröttade ut mig totalt, men sedan så sov jag i princip resten av dagen, vaknade bara till liv när det var middagsdax.
Idag ska jag ut och luncha med min behandlare, har dock inte bestämt mig ännu för VAD eller VART vi ska äta.
Lutar åt vegetarisk lasagne eller paj. Båda alternativen är rejäla utmaningar, och jag vet inte vilket som är "värst".
Sedan imorgon på em. fikat kommer den förmodligen största utmaningen sedan semlan i februari; en delicatoboll. Som just nu känns nåt så oerhört skrämmande att jag glömmer bort att andas varje gång jag ser den liggandes i kylen och hånskratta åt mig... Som tur är, så kommer någon i personalen ut som stöd, för annars klarar jag det nog inte.
Och jag tror att hon jag bor med känner liknande....
Jag tror att glassen igår blev så jobbig som den blev, mycket pga delicatobollen och lunchen idag, det blev lixom lite för mkt för mig att hantera.
Men skam den som ger sig, och sedan så åker jag ju hem på lördag,
så jag slipper jobbiga ätbara saker, om jag inte frivilligt väljer det.
Det är väl bara pojkvännens pappas bröllop den 17e som känns "lite lätt" motigt just nu....
Nu ska jag fortsätta städa för att hålla tankarna borta lite, och sedan är det lunch och direkt efter det åker jag till stallet.
Hoppas ni får en fin dag!
Trött dag.
Sov som en potta skit inatt, vaknade flera gånger
och vart mer död än levande när mobilalarmet gick igång 07.45.
Nu sitter jag och väntar på att tiden ska gå,
så att jag kan komma iväg till stallet.
Tröttheten säger att jag egentligen borde stanna i sängen,
men jag vill inte missa fler stalldagar, missade ju flera gånger
då min mage inte ville vara med och leka.
Och om jag missar någon för många gånger,
så blir det väldigt lätt att jag skiter i det totalt.
Så jag får försöka orka, och vila sen i eftermiddag istället.
Det är väldigt skönt att ha sällskap ute i lägenheten nu,
för då slipper jag laga ALLA måltider själv.
Sedan att det till en början blir lite rörigt,
framförallt för hon jag bor med nu, med tanke på alla mina allergier och intoleranser.
Men jag tror hon fixar det galant :)
Imorgon är det planerat att jag ska åka in till stan och äta glass ensam
och det oberoende på hur dagsformen är.
Jag får intr skylla på att det är en dålig dag, eller skylla på att vädret inte är tillräckligt fint, eller vad för andra ursäkter ätstörningen försöker sig på för att slippa undan...
Det SKA göras om det så är snöstorm!
Sedan på torsdag ska jag ut och äta med min behandlare,
har kikat runt på menyerna på flera av restaurangerna i stan,
men pga allergier, intoleranser och med tanke på att jag är vegetarian, så blir ju utbudet därefter...
Det lutar nu åt att det blir någon form av paj.
Jobbigt som fan med paj, men av allt som fanns att välja på,
(eller kanske rättare sagt; frånvaron av så många valmöjligheter)
så är det nog det som är lättast för att hitta nåt som jag kan äta.
Nej, nu får jag gå och hämta mina stallkläder och kränga på mig dom.
Dock sådär lagom sugen i nuläget
på att trycka ner mina ekstammar till ben i tighta byxor
Vilket jag å andra sidan ALDRIG är direkt sugen på,
om det inte är träningstightsen vill säga....
Hoppas ni får en fin dag,
och håll gärma tummarna för mig vid kvart över två-tiden imorrn,
så jag får lite extra styrka att trycka i mig den där satans glassen....
och vart mer död än levande när mobilalarmet gick igång 07.45.
Nu sitter jag och väntar på att tiden ska gå,
så att jag kan komma iväg till stallet.
Tröttheten säger att jag egentligen borde stanna i sängen,
men jag vill inte missa fler stalldagar, missade ju flera gånger
då min mage inte ville vara med och leka.
Och om jag missar någon för många gånger,
så blir det väldigt lätt att jag skiter i det totalt.
Så jag får försöka orka, och vila sen i eftermiddag istället.
Det är väldigt skönt att ha sällskap ute i lägenheten nu,
för då slipper jag laga ALLA måltider själv.
Sedan att det till en början blir lite rörigt,
framförallt för hon jag bor med nu, med tanke på alla mina allergier och intoleranser.
Men jag tror hon fixar det galant :)
Imorgon är det planerat att jag ska åka in till stan och äta glass ensam
och det oberoende på hur dagsformen är.
Jag får intr skylla på att det är en dålig dag, eller skylla på att vädret inte är tillräckligt fint, eller vad för andra ursäkter ätstörningen försöker sig på för att slippa undan...
Det SKA göras om det så är snöstorm!
Sedan på torsdag ska jag ut och äta med min behandlare,
har kikat runt på menyerna på flera av restaurangerna i stan,
men pga allergier, intoleranser och med tanke på att jag är vegetarian, så blir ju utbudet därefter...
Det lutar nu åt att det blir någon form av paj.
Jobbigt som fan med paj, men av allt som fanns att välja på,
(eller kanske rättare sagt; frånvaron av så många valmöjligheter)
så är det nog det som är lättast för att hitta nåt som jag kan äta.
Nej, nu får jag gå och hämta mina stallkläder och kränga på mig dom.
Dock sådär lagom sugen i nuläget
på att trycka ner mina ekstammar till ben i tighta byxor
Vilket jag å andra sidan ALDRIG är direkt sugen på,
om det inte är träningstightsen vill säga....
Hoppas ni får en fin dag,
och håll gärma tummarna för mig vid kvart över två-tiden imorrn,
så jag får lite extra styrka att trycka i mig den där satans glassen....
Vilsecyklande, halv storm och bio
Igår tog jag cykeln en sväng
min tanke var att kolla upp hur lång tid det skulle ta
för mig att cykla till stallet där jag arbetstränar.
Kom fram till att det tar ca 30 minuter
inklusive felcyklingar och lättare förvirring...
Jag märkte relativt snart att cykelvägarna här i Varberg
INTE gick där jag tyckte dom skulle gå...
Det vill säga, i anslutning till den "vanliga" vägen,
som jag tillslut lyckats pränta in i min lokalsinnesbegränsade hjärna
och INTE som dom gjorde; upp och ner över gångbroar/tunnlar
och fram och tillbaka, åt höger och vänster som en infernalisk labyrint!
Nå, jag kom hem tillslut iaf.
Efter sisådär en och en halv timme
Fick ett par muttrande blickar från personalen
som verkade tycka att jag både cyklat för snabbt och för länge,
när jag sa hur lång tid det skulle ta för mig till stallet.
Men OM dom skulle påpeka det rakt ut,
att jag kanske börjar röra på mig för mycket
så kommer jag bara svara att dom fan ska låta mig hållas
och inte lägga sig i, så länge inte min aktivitet gör att jag
rasar ner i vikt, vilket är relativt otroligt för min del....
Igårkväll hade jag tänk gå ner och sätta mig vid vattnet en stund
bara få VARA och fundera över livet och allt omkring,
men när jag gick ut, så insåg jag att det blåste
på tok för mycket för att vara behagligt nere vid vattnet...
Det blåser fortfarande rejält ute,
och jag vaknade ett par gånger under natten av att det
riktigt ylade i fönsterkarmarna.
Hade ju hoppats få fint väder idag,
för min fina Sara kommer hit sedan, och jag hade tänkt
att vi kunde äta mellanmål ute i solskenet.
Men, det är ju ett antal timmar kvar, så det kanske hinner
bli både varmare och mindre blåsigt!
Sedan i eftermiddag så kommer min skrutt,
och ikväll ska vi gå på bio här i Varberg.
Det blir Avengers, dock inte i 3D.
Sedan så sover han här tills imorrn, för eftersom jag är ensam
ute i lägenheten nu, så stör man åtminstone inga andra
när man har besök, och man slipper vara instängd på rummet hela tiden.
Vad gäller allt jag skrivit de senaste dagarna,
så har jag ännu inte fått den respons jag önskar.
Men som man brukar säga ;
"It ain't over until the fat lady sings"!
Och till sist, ett tänkvärt citat jag hittade igår
"The best way to escape from the past
is not to avoid or forget it
but to accept and forgive it".
min tanke var att kolla upp hur lång tid det skulle ta
för mig att cykla till stallet där jag arbetstränar.
Kom fram till att det tar ca 30 minuter
inklusive felcyklingar och lättare förvirring...
Jag märkte relativt snart att cykelvägarna här i Varberg
INTE gick där jag tyckte dom skulle gå...
Det vill säga, i anslutning till den "vanliga" vägen,
som jag tillslut lyckats pränta in i min lokalsinnesbegränsade hjärna
och INTE som dom gjorde; upp och ner över gångbroar/tunnlar
och fram och tillbaka, åt höger och vänster som en infernalisk labyrint!
Nå, jag kom hem tillslut iaf.
Efter sisådär en och en halv timme
Fick ett par muttrande blickar från personalen
som verkade tycka att jag både cyklat för snabbt och för länge,
när jag sa hur lång tid det skulle ta för mig till stallet.
Men OM dom skulle påpeka det rakt ut,
att jag kanske börjar röra på mig för mycket
så kommer jag bara svara att dom fan ska låta mig hållas
och inte lägga sig i, så länge inte min aktivitet gör att jag
rasar ner i vikt, vilket är relativt otroligt för min del....
Igårkväll hade jag tänk gå ner och sätta mig vid vattnet en stund
bara få VARA och fundera över livet och allt omkring,
men när jag gick ut, så insåg jag att det blåste
på tok för mycket för att vara behagligt nere vid vattnet...
Det blåser fortfarande rejält ute,
och jag vaknade ett par gånger under natten av att det
riktigt ylade i fönsterkarmarna.
Hade ju hoppats få fint väder idag,
för min fina Sara kommer hit sedan, och jag hade tänkt
att vi kunde äta mellanmål ute i solskenet.
Men, det är ju ett antal timmar kvar, så det kanske hinner
bli både varmare och mindre blåsigt!
Sedan i eftermiddag så kommer min skrutt,
och ikväll ska vi gå på bio här i Varberg.
Det blir Avengers, dock inte i 3D.
Sedan så sover han här tills imorrn, för eftersom jag är ensam
ute i lägenheten nu, så stör man åtminstone inga andra
när man har besök, och man slipper vara instängd på rummet hela tiden.
Vad gäller allt jag skrivit de senaste dagarna,
så har jag ännu inte fått den respons jag önskar.
Men som man brukar säga ;
"It ain't over until the fat lady sings"!
Och till sist, ett tänkvärt citat jag hittade igår
"The best way to escape from the past
is not to avoid or forget it
but to accept and forgive it".
Lägesuppdatering
Jag lovade ju halvt att återkomma med dagens "resultat"...
Föga förvånande, så visade vågen YTTERLIGARE uppåt,
inte lika drastiskt som de flesta andra gånger,
but still; UPP....
På mitt samtal med min behandlare förut så tog jag lugnt, konkret
och konsekvent upp allt jag skrev i gårdagens inlägg
(Och lite till....)
Jag förklarade för henne, att varken jag eller mina närstående
framförallt min klippa till mamma,
kommer acceptera att jag pga. deras oförmåga att se till individer
ska behöva avbryta behandllingen.
Jag påtalade även flertalet gånger idiotin
med att inte ha någon dietist tillgänglig
Och det på ett, åtminstone vad dom bedömmer sig själva som,
utomordentligt bra behandlingshem för ÄTSTÖRNINGAR...
(Och för att tillägga; enligt dom, ALLA SORTERS ätstörningar)
Hey, rätta mig om jag snurrat till det,
men ÄR det inte just personer med matproblematik i allmänhet
och hur mycket/vad vi behöver/kan äta i synnerhet,
som detta stället isåfall säger sig vara experter på att kunna hjälpa?
Had det då inte varit väldigt passande med en dietist att vända sig till?
Och då BÅDE för patienter och personal
Kokerskan Marianne i all ära, hon HAR koll på det mesta,
MEN är INTE utbildad dietist/nutrionist.
Som jag sa till tjejerna inne i Villan förut
"Inte fan lägger man sig tex. på operationsbordet
och låter någon som KAN EN HEL DEL om vart organen ska sitta
skära i ens kropp. Nej, där vill man ha någon utbildad läkare"
Så varför kan jag då inte få prata med en utbildad dietist?!
På samma sätt som det gäller ens liv vid en eventuell operation,
så hänger mitt liv just nu faktiskt på om Capio kan hjälpa mig eller inte.
Jag vet med säkerhet att det inte finns
någon annan möjlighet för mig för att kunna fortsätta leva
annat än att bli FRISK, allt annat är bara en lång väg mot döden
För vad man än kan tro som utomstående
så ÄR det en dödlig sjukdom jag har,
där dessvärre inga som helst mediciner kan hjälpa
MATEN är min "medicin",
så snälla, hjälp mig för fan att dosera den rätt!!
Föga förvånande, så visade vågen YTTERLIGARE uppåt,
inte lika drastiskt som de flesta andra gånger,
but still; UPP....
På mitt samtal med min behandlare förut så tog jag lugnt, konkret
och konsekvent upp allt jag skrev i gårdagens inlägg
(Och lite till....)
Jag förklarade för henne, att varken jag eller mina närstående
framförallt min klippa till mamma,
kommer acceptera att jag pga. deras oförmåga att se till individer
ska behöva avbryta behandllingen.
Jag påtalade även flertalet gånger idiotin
med att inte ha någon dietist tillgänglig
Och det på ett, åtminstone vad dom bedömmer sig själva som,
utomordentligt bra behandlingshem för ÄTSTÖRNINGAR...
(Och för att tillägga; enligt dom, ALLA SORTERS ätstörningar)
Hey, rätta mig om jag snurrat till det,
men ÄR det inte just personer med matproblematik i allmänhet
och hur mycket/vad vi behöver/kan äta i synnerhet,
som detta stället isåfall säger sig vara experter på att kunna hjälpa?
Had det då inte varit väldigt passande med en dietist att vända sig till?
Och då BÅDE för patienter och personal
Kokerskan Marianne i all ära, hon HAR koll på det mesta,
MEN är INTE utbildad dietist/nutrionist.
Som jag sa till tjejerna inne i Villan förut
"Inte fan lägger man sig tex. på operationsbordet
och låter någon som KAN EN HEL DEL om vart organen ska sitta
skära i ens kropp. Nej, där vill man ha någon utbildad läkare"
Så varför kan jag då inte få prata med en utbildad dietist?!
På samma sätt som det gäller ens liv vid en eventuell operation,
så hänger mitt liv just nu faktiskt på om Capio kan hjälpa mig eller inte.
Jag vet med säkerhet att det inte finns
någon annan möjlighet för mig för att kunna fortsätta leva
annat än att bli FRISK, allt annat är bara en lång väg mot döden
För vad man än kan tro som utomstående
så ÄR det en dödlig sjukdom jag har,
där dessvärre inga som helst mediciner kan hjälpa
MATEN är min "medicin",
så snälla, hjälp mig för fan att dosera den rätt!!
Solsken och lyckad perm (igen)
Så, då var snart denna permissionen över
tåget till Varberg går 17.42 från Gbg central.
Även denna permissionen har gått bra, magen har dock fortsatt bråka,
så det har varit nära att jag tagit till det gamla vanliga knepet mot magont; kräkningar....
Men jag har klarat mig, jag har stått ut, i både magont och ångest
Jag väntar väl just nu på att den ångesten som jag tryckt undan
ett bra tag nu, ska titta fram och ta över mitt liv...
Det är med lite blandade känslor som jag åker tillbaka
det mesta hänger på hur vägningen imorgon går.
Om jag nu passerat BMI 25, och vad dom där nere isåfall tänker göra
(Ska man se till tidigare veckors "trend",
så KOMMER jag ha gått över 25 i BMI....)
Och jag TÄNKER inte acceptera ett
"Nej, vi gör inga ändringar...blablabla" en gång till.
Någon gång så måste dom väl få in i sin skalle att deras matplanering
inte ÄR rätt för alla individer?
Jag har försökt prata med både behandlare, läkare och enhetschefen,
men dom är allihopa (främst enhetschefen)
så jävla inbitna i sina "regler".
Jag förde på tal om att dom faktiskt inte håller sig till matplaneringen
åt ANDRA hållet; alltså om det är någon patient som INTE håller vikten
på deras matupplägg, utan stannar på en för låg vikt
alternativt går NER, så får den patienten isåfall extra mat.
Min fråga var då VARFÖR dom inte kan inse
att det kan vara åt andra hållet med,
så som jag, som INTE håller vikten på deras matplan,
utan ökar och ökar.
Svaret jag fick på den frågan var kort och gott
"Vi ändrar inte i matplaneringen"
Är det bara jag som tycker att dom talar lite emot sig själva där....?
Nästa stora frågetecken är att jag, när jag var på bedömningssamtal,
sa till den behandlaren jag hade mötet med att jag av erfarenhet VET
att jag bara kommer öka på den mängden mat,
och att de i min familj och många i min släkt likt mig
har låg ämnesomsättning i grunden.
Svaret jag fick DÅ var att dom lovade att jag INTE skulle bli överviktig,
och att dom skulle stoppa en eventuell viktuppgång i tid.
Varför säger behandlaren en sak,
när verkligheten uppenbarligen är något helt annat?
Jag bad från första början om raka svar, konkreta förklaringar
och framförallt ÄRLIGHET. Det är A och O för de allra flesta,
men för mig med Asperger, så är det ÄNNU viktigare.
Vilket jag som sagt gjorde klart redan från första dagen.
Men sedan dess så har jag gång efter gång fått luddiga svar,
långsökta bortförklaringar och en och annan idiotförklaring.
Det känns inte helt okej....
Så just nu väntar jag med ångestblandad förväntan
på morgondagens vägning, och den disskutionen som KOMMER bli efteråt.
Jag tycker det är faan att man ska behöva SLÅSS
för att få den hjälpen man behöver,
men det kanske är först då man faktiskt inser att man vill bli frisk?
Den gamla Ceca hade gett upp för länge sedan,
men den nya VILL ju ha hjälp, och det vore ju jävligt synd
om Capio's jävla regler och "sånt som brukar fungera"
ska vara det som sätter käppar i hjulen
för mig och min chans att bli fri från mina ätstörningar.
Jag gav mig in i detta kriget av egen fri vilja
med en förhoppning om att få professionel hjälp
för att kunna bli FRISK OCH FRI.
Och jag tänker INTE låta några idiotiska "regler"
hindra mig från att nå mållinjen!
Återkommer förmodligen imorgon med hur allt gått....
tåget till Varberg går 17.42 från Gbg central.
Även denna permissionen har gått bra, magen har dock fortsatt bråka,
så det har varit nära att jag tagit till det gamla vanliga knepet mot magont; kräkningar....
Men jag har klarat mig, jag har stått ut, i både magont och ångest
Jag väntar väl just nu på att den ångesten som jag tryckt undan
ett bra tag nu, ska titta fram och ta över mitt liv...
Det är med lite blandade känslor som jag åker tillbaka
det mesta hänger på hur vägningen imorgon går.
Om jag nu passerat BMI 25, och vad dom där nere isåfall tänker göra
(Ska man se till tidigare veckors "trend",
så KOMMER jag ha gått över 25 i BMI....)
Och jag TÄNKER inte acceptera ett
"Nej, vi gör inga ändringar...blablabla" en gång till.
Någon gång så måste dom väl få in i sin skalle att deras matplanering
inte ÄR rätt för alla individer?
Jag har försökt prata med både behandlare, läkare och enhetschefen,
men dom är allihopa (främst enhetschefen)
så jävla inbitna i sina "regler".
Jag förde på tal om att dom faktiskt inte håller sig till matplaneringen
åt ANDRA hållet; alltså om det är någon patient som INTE håller vikten
på deras matupplägg, utan stannar på en för låg vikt
alternativt går NER, så får den patienten isåfall extra mat.
Min fråga var då VARFÖR dom inte kan inse
att det kan vara åt andra hållet med,
så som jag, som INTE håller vikten på deras matplan,
utan ökar och ökar.
Svaret jag fick på den frågan var kort och gott
"Vi ändrar inte i matplaneringen"
Är det bara jag som tycker att dom talar lite emot sig själva där....?
Nästa stora frågetecken är att jag, när jag var på bedömningssamtal,
sa till den behandlaren jag hade mötet med att jag av erfarenhet VET
att jag bara kommer öka på den mängden mat,
och att de i min familj och många i min släkt likt mig
har låg ämnesomsättning i grunden.
Svaret jag fick DÅ var att dom lovade att jag INTE skulle bli överviktig,
och att dom skulle stoppa en eventuell viktuppgång i tid.
Varför säger behandlaren en sak,
när verkligheten uppenbarligen är något helt annat?
Jag bad från första början om raka svar, konkreta förklaringar
och framförallt ÄRLIGHET. Det är A och O för de allra flesta,
men för mig med Asperger, så är det ÄNNU viktigare.
Vilket jag som sagt gjorde klart redan från första dagen.
Men sedan dess så har jag gång efter gång fått luddiga svar,
långsökta bortförklaringar och en och annan idiotförklaring.
Det känns inte helt okej....
Så just nu väntar jag med ångestblandad förväntan
på morgondagens vägning, och den disskutionen som KOMMER bli efteråt.
Jag tycker det är faan att man ska behöva SLÅSS
för att få den hjälpen man behöver,
men det kanske är först då man faktiskt inser att man vill bli frisk?
Den gamla Ceca hade gett upp för länge sedan,
men den nya VILL ju ha hjälp, och det vore ju jävligt synd
om Capio's jävla regler och "sånt som brukar fungera"
ska vara det som sätter käppar i hjulen
för mig och min chans att bli fri från mina ätstörningar.
Jag gav mig in i detta kriget av egen fri vilja
med en förhoppning om att få professionel hjälp
för att kunna bli FRISK OCH FRI.
Och jag tänker INTE låta några idiotiska "regler"
hindra mig från att nå mållinjen!
Återkommer förmodligen imorgon med hur allt gått....
